Höll inte jag på med något nyss?

- Höll inte jag på med något nyss? tänkte jag plötsligt för mig själv, där jag låg på luftmadrassen i poolen och funderade på om jag skulle vända på mig och sola ryggen lite eller låta bli att vända på mig och bara sola magen. Såna viktiga beslut är inte lätta att ta, om man ska vända på sig eller inte, utan behöver funderas över. Fast nu började jag ju oturligt nog tänka på något helt annat, istället för att fundera färdigt på vända-tanken.

Och så fortsatte jag tänka efter på om jag egentligen höll på med något annat, alldeles nyssens, fastän jag just nu hamnat i poolen.

Jo. Kanske.

Jag minns att jag hade en av utemöbel-stolarna i teak framför mig, och en svamp och teakolja. Och att jag höll på att olja in stolen som högtryckstvättats och slipats.

Fast sen skvätte jag olja omkring mig och på mig, framför allt på mig.

Och eftersom solen gassade och jag hade olja på mig så började det lukta grillat. Eller friterat. Vilket som.

Och när det började lukta grillat, eller friterat, så blev jag lite hungrig faktiskt och lämnade stolen och gick in i köket för att göra mig en liten smörgås.

Och sen åt jag upp smörgåsen och tänkte att jag absolut inte får bada just nu, för om man gör det efter man ätit så kan man få kramp. Så sas det förr i tiden.

Fast då blev jag jättebadsugen bara för man egentligen inte får bada efter man ätit, så då var jag bara tvungen att hoppa i poolen. Men för säkerhetsskull så kröp jag upp på luftmadrassen, som guppade runt alldeles ensam och övergiven i poolen och som säkerligen behövde lite sällskap. Om jag nu skulle få kramp var ju på en luftmadrass rätta stället att vara. För att ligga på en luftmadrass i poolen är ju inte riktigt samma sak som att bada, så då kanske jag inte skulle få så mycket kramp. Om jag nu skulle få kramp.

Och om jag nu ändå skulle få kramp så kunde jag ju inte olja in utemöbler. Det vet ju varenda människa att om man har kramp kan man inte utemöbelsolja.

Just det, så var det.

Vilken tur att jag kom ihåg vad det var jag höll på med nyss. Annars hade jag kanske behövt resa på mig och hoppa ur poolen.

Och sen vände jag mig om på luftmadrassen, utan att trilla i vattet och få kramp (än) och bestämde mig för att ryggen borde få lite sol också.

Sen cykelpromenerade vi till Lilla Dammen

Molnigt och lite vindigt. Klibbigt men inte tryckande värme. Perfekt väder-tillfälle att masa sig upp ur poolen och faktiskt göra någonting.

Så tänkte vi idag, hamsterhunden och jag.

Och "någonting" blev denna gång, efter att ha samrått med hamsterhunden, en cykelpromenad, med obligatorisk tillhörande picknick, ner till Lilla Dammen (som inte bör förväxlas med den Stora Dammen såklart).

Genast satte jag på kaffe, till picknick-korgen, och började fundera över vad vi skulle ta med för mumsigt att picknicka på. Eftersom ingen av oss ännu ätit lunch så föll valet på en tonfiskmacka med snesnap och majonäs. Sånt är gott, tycker både hamsterhunden och jag.

Och jag fixade till en ljuvlig liten tonfiskmacka, tyckte jag verkligen. Fast när den var färdig och jag tittade på den, från alla möjliga håll och vinklar, så såg den förskräckligt liten ut. Jätteliten. Så då delade jag mackan i två bitar, så jag fick två mackor. För två mackor är ju fler än en. Och två mackor brukar man ju sannerligen bli mätt på.

- Man får inte vara dum, tänkte jag väldigt glatt och förståndigt.

Och så packade jag ner våra två mackor, en jätteflaska vatten och termosen med kaffe i ryggsäcken. Sen började vi cykelpromenera.

Jo, cykelpromenera.

Första biten, ute på byavägen, sitter hamsterhunden i cykelkorgen och fladdrar med öronen eftersom jag cyklar så hialöst fort (ha ha nä).

Andra biten, på skogsvägen, så skuttar hamsterhunden bredvid cykeln undertiden jag cyklar. Fast jag får inte cykla mitt fortaste för då får hon springa så fort. Men cyklar jag lite mittemellanlagom så travar hon så glatt bredvid.

Tredje och sista biten till den Lilla Dammen är det en skogsstig, så då parkerar vi cykeln och promenerar tillsammans.

Istället för att ta på mig mina rejäla skogs-skor så hade jag mina sandaler, för det är ju så varmt om fötterna (också) om inte vinden kommer åt att fläkta till dem lite. Fast sandaler i skogen är ju lite spännande. Man vet aldrig på förhand hur det kommer gå. Om man kommer flinga in granbarr i sandalen och sticka sig något alldeles förskräckligt, eller om en pinne bestämmer sig för att stoppa in sig själv mellan sandalen och foten och lifta en bit på vägen.

Fast just idag var det en jättejättestor (väldigt normal-liten) rödmyra som klättrade in mellan tårna och bet mig. Jättejättehårt och svidigt bet den mig. Sådär pass svidigt så jag började hoppa på ett ben och försöka leta upp rödmyran för att peta bort den. Slita min tå ur dess gap, så att säga. Och när jag hoppade på ett ben lite okontrollerat så råkade jag hoppa in bland alla brännässlor med mitt hoppande ben, så jag brände mig jättejättemycket och hittade på en massa nya svordomar som jag aldrig hört förut faktiskt. Men så pass mycket brände jag mig, så jag svor med ord jag aldrig hört, undertiden rödmyran bet mig.

Fast när jag fick bort rödmyran så blev jag väldigt glad, för tack vare sandalen och rödmyran så hade jag ju bara nässel-bränt mig på mitt ena ben, det benet som okontrollerat hoppade runt med hela mig, istället för att jag bränt mig på båda.

- Vilken tur, sa jag till hamsterhunden som inte alls brydde sig om mina nässel-brännskador utan nosade ostört vidare på en liten trollslända som blänkte förbi.

- Vilken tur, sa jag igen, att jag är en sån tuffing som tål brännskador och huggande vilddjurs-myror, annars skulle man ju inte överleva här ute i vildmarken. Så sa jag. Och så tittade jag på hamsterhunden och låtsades att vi var miljontals mil från civilisationen fastän vi i själva verket var knappt tre kilometer från byavägen. Fast hamsterhunden nosade vidare på trollsländan och brydde sig inte om att vi på låtsas var miljontals mil från civilistationen.

Sen var vi framme vid Lilla Dammen och vi fikade och tittade på kräftorna som plumsade runt mellan stenarna och på alla mygglarvsbäbisar som sprattlade runt och på ännu fler trollsländor som blänkte så vackert. Och sen kom mygglarvsbäbisarnas alla mostrar och fastrar och morbröder och farbröder och hälsade på, fast det gjorde inget för de bet inte hamsterhunden utan bara mig.

Och jag föreslog att hamsterhunden skulle kanske ta sig ett litet dopp i dammen, för det kanske hade varit skönt.

- Aldrig någonsin, härmed säger jag eder att det kommer icke på fråga att jag nedsänker min eminenta lekamen i dylik, dy-lik, lerpöl. Så såg hamsterhunden ut som att hon sa, fastän hon egentligen inte kan prata.

För även om hon ser ut som en rufsig och tufsig gatuhund, så är det en liten piffig själ som bor i den hundkroppen som inte gör vad som helst. Till exempel bada i en liten damm med kräftor.

Och jag ville inte heller gå i just då, för det var väldigt vad kräftorna hade fått stora nypsiga klor. Och min tå var redan färdigbiten för idag av den jättejättestora (väldigt normal-lilla) rödmyran.

Fast vi mös och vi pös vid dammen utan att bada och bli nupna av kräftorna, och sen cykelpromenerade vi hem när vi var färdig-mös-pösna och plockade en jättebukett med blåklockor, vita malvor, prästkragar och vackra rödklöver.

Och efter att äntligen ha gjort "någonting" så kröp jag ner i poolen igen.
Och gissningsvis ligger jag väl där än.

Hur man trollar bort en speta i tån...

Mina trolldagar, blåa tår med spetor i, börjar gå mot sitt slut. Även om mitt hår fortfarande är tovigt, så är min långtå inte alls lika blå, och spetan hoppade tyvärr ur tån igår kväll.

Tyvärr hoppade ur?
Jo, tyvärr.

För jag fick ett rasande roligt tips från Ulf om hur man får ut en speta ur tån utan att förlora förståndet eller nåla tån sönder och samman. Så pass roligt tips så att jag kanske tassar ut på altangolvet igen med släpande fötter för att med lite tur sätta en ny speta i tån. Om jag har tur vill säga.

Jo. Tur.
Så jag får prova Ulfs tips.

För läs här Ulfs mail (publicerat med tillstånd av Ulf såklart) hur roligt man kan ha när man tar bort en speta i tån. Och känn sen efter om ni inte själva blir lite sugna på en speta i tån att trolla bort.

------------

Hej...

Din sticka i foten... i TÅN... den kan man ta bort, UTAN att peta med nålar, klämma med naglar, lirka med pincetter som aldrig är små nog... Allt det där, det hör historien till...

Mitt lilla häxknep, det är bara från medeltiden det.

Nee, du ska INTE gå till nån trevägskorsning i fullmåne och utföra riter, inte ens offra en enda droppe blod från vare sig DIG eller tupp eller vad som nu brukas...

Du ska offra en gris! :-D

Eller åtminstone en liten DEL av gris... i form av en tre cm lång remsa av en baconskiva.

Ta det feta på baconet, vik ihop den här feta remsan så att den blir ungefär 1.5 cm i fyrkant.

Hämta ett plåster. Lägg baconfettet över platsen där stickan finns, och kleta dit plåstret över rubbet.

Sen går du o lägger dig... sover... inom ett dygn kan du ta bort bandaget, och NÄSTAN alltid ligger stickan på fettet.

Helt smärtfritt. Det enda du märker av det hela, är att dina tår kan lukta bacon under behandlingen bara, men det är inte så farligt.

Lycka till...

//Ulf

Inte avvisad, bara borttappad.

Precis som Stjärnkraft så har jag strul med kommentarerna på Blogger just nu.

Ingas kommentar har jag godkänt tusen gånger men den ploppar upp igen för godkännande ändå. Fast precis just nu är den helt borta. Förmodligen dyker den upp igen om en stund, för godkännande. Kanske.

Och jag har godkänt fler kommentarer nu på morgonen, några trillade rätt fast många av dem hittar jag inte alls någonstans längre. Så om din kommentar är borta så har jag inte avvisat den, bara tappat bort den...

Jag fattar noll. Så det känns lite som vanligt, i och för sig.

Hoppas det är ett fel som är trasigt som kommer lösa sig alldeles automatiskt alldeles strax utan att jag behöver bekymra mig överhuvudtaget. Det kunde ju vara trevligt. Med problem som löser sig automatiskt. Hoppas på det, som sagt.

"Du skrämde mig." "Det gjorde jag inte alls."

Jag har precis läst färdigt Dean Koontz's bok Broder Odd.

Det är Dean Koontz tredje bok om Odd Thomas, men det fattade jag inte att det var. Hans tredje bok alltså. Klantigt nog så fattade jag inte det. För i tredje boken avslöjades det saker som hänt i första och andra boken, så det blir ju lite tokigt för mig att läsa de böckerna i efterhand om jag redan vet vilka som dör och vad som händer.

För jag skulle gärna läsa de böckerna också, ettan och tvåan, jag gillade nämligen författarens sätt att skriva på. Han skriver i jag-form, bara en sån sak. Och för att vara en "skräckis-bok" så skrattade jag förvånansvärt mycket. Det finns lite billiga poänger, men här och var glänser det till så himmelens roligt så. Så där roligt så man fnissar lite högt under tiden man läser vidare. Och det är så uppfriskande att fnissa fastän man läser en läskighetsbok.

Lyssna på det här till exempel. Läskigheterna har börjat hopa sig kring Odd Thomas, en munk är försvunnen och spöken dykt upp, och Odd Thomas promenerar runt på klostret som han befinner sig på:

När jag rastlöst gick genom biblioteksgångarna gick jag runt ett hörn och stod ansikte mot ansikte med ryssen, Rodion Romanovich, som jag senast sett i en dröm.
Jag har aldrig sagt att jag har James Bonds självsäkerhet, så jag skäms inte för att erkänna att jag hoppade till och utbrast: "Jävlar!"
Grov och blängande så ilsket att de buskiga ögonbrynen drogs ihop, sa han med svag accent: "Vad är det med dig?"
"Du skrämde mig."
"Det gjorde jag inte alls."
"Jaha, det kändes så."
"Du skrämde dig själv."
"Förlåt."
"För vad då?"
"För mitt språk", sa jag.
"Jag pratar engelska."
"Det gör du, ja, och det bra också. Bättre än vad jag pratar ryska, det är då säkert."
"Pratar du ryska?"
"Nej. Inte ett ord."
"Du är en underlig ung man."
"Ja, jag vet."

Va? Är det inte en helt underbar dialog?

*fnissar*

Någon mer som läst Odd Thomas-böcker?

Jag ska sluta mata händelse-katapulten med "Jag har aldrig"- ammunition

Ni vet sånt där trams när man säger att "Jag har aldrig..." eller "Det är evigheter sedan...", så hinner man inte ens avsluta meningen förräns just det händer som man nyss sagt "aldrig händer"?

Jag tycker att det är lite trolldom över hela det där. Att något man nyss sagt aldrig händer, händer. Trolldom. Jag skulle kunna skriva magiskt, men magiskt är något trevligt mysigt och det tycker jag inte just den här företeelsen kan kategoriseras som.

För när man börjar en mening med orden "Jag har aldrig..." så verkar hela världsaltet stanna upp för att lyssna, och ladda händelse-katapulten med vadhelst man kommer säga efter de orden. Som om man verbalt producerar massiv ammunition åt denna händelse-katapult, styr av ett trolligt världsalt som avfyrar och förverkligar allt som inte hänt och som man inte vill ska hända heller, fastän man inte vet om det på förhand.

Och jag har belägg för mina funderingar. Det är inte bara något jag hittar på, såklart. (Sånt gör ju inte jag, hittar på. Ha ha.)

-----
Bevis nummer ett:
Jag sa till maken att "Nä, hamsterhunden brukar aldrig smita från gården. Hon springer runt lite här och lite där, men hon smiter aldrig från gården." Så sa jag.

Och vips vops, tio minuter senare så kom grannen promenerandes med hamsterhunden under armen och sa att hon hittat henne i trädgården hemma hos sig, vilt flörtandes med deras hanhund.

Bevis nummer två:
Jag tittade upp mot himlen och sa "Underbart att vi inte haft några rovfåglar här på hela våren och sommaren, inte en enda, så hönsapönorna har kunnat skutta lösa jättelänge utan att bli uppätna." Så sa jag.

Och vips vops, när jag var ute på en ridtur dagen efter det uttalandet och red förbi hos byagrannen så dök det upp en ormvråk som vildsint och hönsa-hungrigt svepte över huvudet på mig.

Och den seglade väldigt nära faktiskt, så pass nära huvudet på mig så ormvråks-fötterna nästan skrapade ridhjälmen. För jag har såklart hjälm när jag rider. Och det var jag lycklig över att jag hade när ormvråken kom svepandes, för tänk om ormvråken svept så pass nära mitt toviga hår att fot-klorna på ormvråken fastnat i tovorna i mitt hår och rovfågeln blivit ilsk över detta och flaxat iväg med mig. Så snopet det hade känts. För både ormvråken och mig själv. Och tänk om jag rent reflexmässigt knipit åt med knäna när rovfågeln flög iväg med mig, så jag tagit med mig hästen också. Det hade sett lite konstigt ut.

Men nu hände inget av detta, för jag hade hjälm på mig som sagt.

Bevis nummer tre:
Och när min andra byagrannes häst blev halt för trehundratrettiotredje gången (stackare), så sa jag för mig själv, fast högt ändå, "Hu vad skönt att inte vi haft halta hästar på evigheters evighet."

Och vips vops så blev vår ena häst alldeles knallhalt så jag fick ta in båda hästarna över natten och omhulda och omgulla och böja och klämma och känna efter vad som kunde tänkas vara på tok. Och det kändes så konstigt och obekant med ändå väldigt bekant och naturligt, om ni förstår vad jag menar, att ha hästarna inne i boxarna på grund av hälta. Vi hade en period med hältor i stallet för några år sedan, som inte alls var rolig, men har varit förskonade läänge. Fast nu var det tydligen dags igen. Bara för jag råkade säga att vi inte haft halta hästar på evigheters evigheter.
----

Om jag bara kunde lära mig att sluta säga "Jag har aldrig" eller "Det var evigheter sedan". Då kanske jag sluppit smitande hamsterhundar, rovfåglar och halta hästar och allt annat sånt. För det verkar ju vara hopplöst att säga något sådant utan att det slår in, oavsett om man "tar i trä" eller inte. Nä, jag ska sluta mata händelse-katapulten med "Jag har aldrig"- ammunition. Världsaltet får roa sig med något annat. Nu är det slut på sånt här.

*funderar*

Fast å andra sidan.

*harklar mig*

Jag har aaaldrig vunnit en miljon på Lotto.

*väntar på katapultandet*

Inget ont som inte har något gott med sig.

Inget ont som inte har något gott med sig. Så sägs det. Och jag är benägen att hålla med. För några dagar sen kanske jag inte gjort det, men på grund av de senaste dagarnas dramatiska och smärtsamma (ha ha jo, fast nä) händelser har jag svängt i frågan.

För när jag tassade fram på vår luddiga vardagsrumsmatta häromkvällen så trampade jag till på ett uppblött hundtuggben. Och det vet alla ni som har trampat på ett uppblött hundtuggben hur ohyggligt äckelpäckligt det är. För det är lite... geggigt och slemmigt. Som en avliden och jäst snigel, ungefär. Så känns det.

Och om man inte är beredd på en sådan trampupplevelse, så kan det hända att man gör ett litet sidoslir, snedtramp så att säga, när man råkar ut för det.

Och jag var absolut inte beredd på en sån trampupplevelse, så jag gjorde ett tydligt sidoslir med min vänsterfot, tillsammans med alla vänstertårna. Fast alla tårna på min vänsterfot var inte med på detta, särskilt inte långtån. Den stannade kvar i ursprungsposition, trots fotens sidoförflyttning, vilket gjorde att den... böjdes åt fel håll så att säga.

Ont gjorde det såklart, men stark och tuff som jag är (ha ha nä) så sa jag ingenting särskilt (skrek alla svordomar jag någonsin hört) utan blåste lite på tån (nästan ringde ambulans) och tassade (linkade) vidare och tänkte inte mer på saken (jo det gjorde jag hela natten).

Dagen efter så var tån lite blå och lite stor, sådär stor så att jag inte skulle fått ner den i en sko även om jag velat, tänk Askungens styvsystrar, ungefär så. Men nu ville jag ju inte få ner tån i en sko, på sin höjd en sandal, för här liksom i övriga landet är det ju värmebölja. Vältajmat att böja tån åt fel håll just nu, skulle man kunna säga, när man inte behöver ha tån i en sko. Och långpromenerar gör jag ju knappt heller i värmen, både hamsterhunden och jag ligger mest och päser, jag i poolen och hamsterhunden i skuggan.

Och eftersom det var värmeböljigt även dagen efter, så barfota-tassade (linkade) jag därför mot poolen, över vårt o-inoljade altandäck. Men med en ovanligt stor långtå så tror jag att stortån kände sig lite hotad över att inte vara störst på vänsterfoten, och kanske lite o-omgullad eftersom jag mest pratade med långtån. För stortån protesterade genom att hänga lite konstigt i ett av mina fotlyft under mitt tassande. Och i precis just det stortå-hängs-steget som jag tog, så ploppade det fram en liten, liten trästicka ur altangolvet, som gärna satte sig i min stortå som hängde lite konstigt mot altangolvet. En superstor (ganska liten egentligen) speta borrade sig in i stortån, och satt nu fast. Jättmycket borrade den sig in.

Ont gjorde det såklart, men stark och tuff som jag är (ha ha nä) så sa jag ingenting (skrek alla svordomar jag någonsin hört) utan blåste lite på tån (nästan ringde ambulans) och tassade (linkade) vidare mot poolen och tänkte inte mer på saken (jo det gjorde jag visst det).

Framåt kvällen försökte jag peta ut spetan ur stortån, men den hade gått av och satt i tryggt förvar inne i stortån och gjorde lite lagom väsen av sig, framför allt när jag gick. Och min långtå var vackert lilablå och tjock och gjorde också lite lagom väsen av sig, framför allt när jag gick.

Och nu när jag ska ta mig fram så lunk-linkar jag med stortån rakt upp i himlen för att inte spetan ska råka nudda marken för då gör det ont, och långtån hänger någonstans mittemellan och bara följer med. Som ett avlångt blåbär, kan man säga.

Och när jag lunk-linkade fram över gräsmattan, väldigt oberörd (frossade i gnällande) av den enorma (nä inte så farligt) smärtan från min fot, så slog det mig.

Om jag linkar ut i skogen och letar upp en riktigt knotig pinne att ha till käpp, odlar fram en vårta på näsan och stoppar in en fotboll innanför tröjan på ryggen så det ser ut som jag har en gigantisk puckel, så tror jag att jag kanske kan se ut som ett troll. Tovigt hår har jag ju redan, och en linkande märklig gång.

Och se ut som ett troll hade ju varit lite roligt, faktiskt.
Inte så lite heller, förresten.
Ganska mycket roligt, egentligen.

Glad i hågen över min för tillfället lite konstiga och leabrutna vänsterfot som gett upphov till mina troll-karriärs-möjligheter, linkade jag vidare över gräsmattan.

Och jag tänkte på om jag skulle stoppa trolligt granbarr i mitt toviga hår också, eller om det räckte med lite mossa i öronen. Och jag tänkte också på (jag kan tänka två tankar samtidigt, vilket sparar tid ibland fast inte alltid, för om det blir för rörigt så måste jag tänka om tankarna igen var för sig och då tar det jättelång tid) vilket tur jag hade som snavade på tuggbenet så jag dagen efter satte en speta i stortån.

Blå långtå och spetig stortå.
Oanade trollmöjligheter.
Toppen, helt enkelt.

Inget ont som inte har något gott med sig.
Som sagt.


(Pst Mamma - jag har inte brutit tån och spetan får jag nog tag i snart. Jag ska bara troll-dona färdigt först. Så du vet.)