Hon lär sig egna trick.

Hu vad begåvad hon är, min lilla (hamster) hund. Nu har hon lärt sig ett nytt trick, alldeles på egen hand. Och jag vet inte vad jag tycker om hennes självstudier, faktiskt.

Nä, det vet jag inte. För hon har lärt sig att stå på bakbenen. Jättelänge.

För om hon står på bakbenen och sträcker sig högt upp med nosen, så når hon bladen på de två stora gröna växterna jag har ståendes på golvet i stora hallen. Och uppenbarligen är de bladen jättegoda att mumsa på. Eller så är det roligt att dra i bladen så hela växten prasslar. Så kan det också vara.

Fast jag ska inte klaga. Det är inte mycket hon har valp-tuggat sönder här hemma. Hon har säkert tuggat på saker, men hon gör inte så stor skada. Tänk att man sticker en knappnål i något. Ungefär så stor skada. (Och hon når inte så mycket heller...)

Men det syns på bladen att hon tuggar.
Vilket egentligen inte är hela världen.
Men det är ju lite onödigt.

Jag ser fram emot att dra in en julgran i huset så småningom.
Och det tror jag Hailey gör också.

*skriver upp på en lapp som en påminnelse att inte hänga några julgranskulor på Hailey-nivå*

Punk-problem

Nu är det dags att inhandla en burk Radar igen. Och spruta redena med.

*skriver Radar på inköpslistan*

- Å-håå, har hon problem med röda hönskvalster? tänker kanske någon.

Men nä. Jag har problem med Punk. Punk-problem.

Och sist jag storstädade hönshuset och ---> följde ett råd om att spraya med radar i redena så försvann plötsligt mitt problem med att unghönsen låg i redena på nätterna och poopade. Inte en unghöna ville vara i de toalett-kloss-doftande redena utan började sova på sovpinnarna. Precis som det ska vara. Och så har jag haft det sedan dess. Inte en höna i redena på nätterna. Inte ett poop.

Så jag gick tillbaka till att ha hötussar i redena istället för det mer lättmockade spånet, för jag tycker det ser så mysigt ut med hö. Ombonat, liksom. Och det var rent och fint och jättemysigt.

Ända tills nu.

För nu har den nedrans ----> Punk helt plötsligt börjat sova i redena på nätterna. Och poopar som en hel karl.

Kanske att hon har ett favvisrede? Nä. Hon sover överallt. Olika reden varje natt. Så det är poopat överallt.

*mullrar*

Och jag har redan ett litet horn i sidan till Punk. För hon är faktiskt en leghorn-korsning, och leghorn brukar värpa jättemycket har jag hört. Men inte Punk. Inte ett ägg har hon värpt på över en måånad. Och det är jättelång tid i höns-år räknat.

Frågar jag henne varför hon sover i redena helt plötsligt, så svarar hon inte. Hon sticker till mig en lapp där det står "Höns kan faktiskt inte prata människospråk". Och då kontrar jag med att höns värper. Och då svarar hon med ett bläng.

Så jag vet inte. Kan det vara trotsåldern? Fast hon är ju inte ett år ens. Tonåren? Nä. Pms? Klimakteriebesvär? Eller är det Farbror Barbro-generna som hon ärvt av sin far, som tagit över alldeles? 

Nåt är på tok. Jag känner det på mig.
Och jag tänker ta reda på vad det är.

*placerar ut en webcam i hönshuset, poppar lite popcorn och tar ledigt från jobbet på obestämd tid för att övervaka hönshus-aktiviteterna noga*

Och i värsta fall kommer jag spraya redena med Radar igen.
Jo det tänker jag visst det.

Jomen det blev ju mycket bättre

---> Fröken Fräken kom med ett ypperligt tips angående
mitt ---> Spegelproblem på mornarna.

"Ett tips förresten, måla spegeln till något riktigt fördelaktigt motiv med fönsterglasfärg. Då blir du glatt överraskad varje morgon."

Så nu har jag målat hallspegeln. Och nu känns det mycket bättre. Bara att "sticka in huvudet" i mitt ditmålade hår. Och håret är alldeles slätt och platt. Och jag passade på att bli lite rödhårig också, det har jag alltid önskat. Lite morotsröd, sådär.

Fast jag vet inte vad jag ska göra med allt tovigt som sticker ut oppanpå. Det är lite avslöjande.

Kanske måla en sol? För den ser vi ju inte mycket av just nu heller.

*springer och hämtar gul färg*

Så i morgon bitti ser jag fram emot en promenad förbi spegeln. Och framförallt ser jag fram emot när maken passerar förbi spegeln, lite morgontrött och rufsig.

- Vafalls, har jag blivit rödhårig?! Och låångt hår?!

Så jag lägger inte undan "torka-upp-kaffe-trasan" ännu. För han lär tappa sin kopp i rena förbluffningen.

Spegeln i hallen ska bort.

För övrigt så har jag beslutat att spegeln i hallen ska bort. Bort.

För när jag kliver ur sängen på morgonen och tagit mig till köket för att hämta en mugg kaffe, så passerar jag hallspegeln på vägen från köket. Jag passerar i och för sig spegeln på vägen till köket också. Men när jag slurpat en klunk kaffe så öppnas ögonen och jag kan se. Så det är inte förrän på tillbakavägen som jag noterar att det rör sig i spegeln när jag passerar den, och tittar dit.

Och det här är vad som möter mig i hallen i den annars så användbara halvkropps-spegeln. En syn så förbuffande att jag nästan spiller kaffe på golvet. Och det ska mycket till innan jag börjar spilla kaffe omkring mig.

För jag trodde att jag började få lite långt hår. Det brukar vanligtvis sträcka sig en bit nedanför axlarna. Men på mornarna har jag... kort hår igen.

Tovor, tovor, tovor.

Men det man inte vet mår man inte dåligt av. Så om jag tar bort hallspegeln, och låter bli att stoppa handen eller hårborsten i håret, så tror jag att livet kommer skina som solen igen.

Som sagt. Bort med hallspegeln.

Å hu, du känner väl knappt att hon drar i kopplet?

I hundböcker läser man om hur viktigt det är att koppelträna stora hundar. Annars kan man få "ont i armarna och i axlarna" av att hunden drar. (För att inte tala om skador på hunden, såklart.)

När man har en liten (hamster) hund så pratas det inte på samma sätt.

- Å hu, du känner väl knappt att hon drar?
- Ha ha, du kan väl hålla kopplet i ett pekfinger bara?
- Min hund drar så man nästan trillar omkull, men såna problem slipper ju du.

Bl a bla. Det känns som om jag har hört det mesta snart.

Och visst.
Det finns tennis-armbåge.
Det finns mus-arm.
Och för folk med stora hundar som drar så finns det numera koppel-axel.

Men vi med små hundar måste också koppelträna. Annars kan vi faktiskt drabbas av Krok-ben. Jo.

Krok-ben.

*ryser åt den läskiga åkomman*

Jag koppeltränar Hailey som en tok just nu, överallt (förutom i skogen, där är vår heliga plats där man får springa lös alltid och träna på inkallning istället). Men jo, koppelträna. För jag höll nästan på att drabbas av Krok-ben. Flera gånger. Och den åkomman vill jag absolut inte ha. Krok-ben.

Krok-ben får man nämligen om man har en liten hund som sick-sackar som en tok när man är ute och promenerar. Sick-sackar, springer hit, springer dit, springer framåt, springer bakåt, springer runt som en elvisp runt benen, och som grand finale gärna springer mellan fötterna. Iförd koppel.

Snabbt som ögat kan man då råka ut för Krok-ben, när man lite överraskligt upptäcker att benen är ihopsnurrade av detta koppel, eller när kopplet hamnar tvärs över foten som en snubbel-lina. Kabonk så far man i backen. Typiskt Krok-bens-symptom.

Därför tränar jag Hailey som en tok i att gå bra i kopplet. Inte dra, gå på ena sidan om mig och inte fara runt överallt, oavsett om jag ber henne gå vid sidan eller om hon går med hela kopplets längd.

Tack och lov går det jättebra. Lite sprattel ibland, men oftast sköter hon sig kanon med tanke på att hon inte fyllt sex månader än.

Men ändå lever jag under det ständiga Krok-bens-hotet, och kommer så göra ett bra tag till. Jag har inte avskrivit risken för att drabbas av Krok-ben, bara för att hon sköter sig toppen just nu. För en av de lömska läskigheterna med Krok-ben är just överraskningsmomentet. Att det kan slå till med full kraft, när som helst, och såklart när man minst anar det. Därför får jag hålla ögonen öppna och fötterna stadigt på marken ett bra tag till.

Och träna.
Jo träna.
Fastän jag har en liten hund.

Det här blir inte lätt.

Hmm... Jag som har lite ---> kycklingabstinens och tänkte kika efter lite ägg. Några fler gökfärgade Maraner och kanske en liten blå Orpington.

(Och till våren har jag förhoppningsvis blåkoppar Maran och blåvärpande Dorking på gång. *hoppas* )

Men nu fick jag en utmaning av maken. Ni vet, han som är alldeles golftokig. Maken min.
För jag fick ett mail av honom idag. Och det här är vad han skulle vilja att jag letar efter. Se nedan.

Det här blir inte lätt.
Men jag ska göra mitt bästa.

*letar*

----------------------------------------
Hej Älskling!

Kan du skaffa hönor som värper ”produkten” som på bilden nedan?

En doft av tonår

I julklapp så fick jag två pryttlar med hårinpackning. En burk och en tub.
Julklapp förra året, alltså.

Nu är tuben med hårinpackning slut.
Dryg rackare, tänker kanske ni?
Nä. Jag använder helt enkelt inte hårinpackning så ofta.

*host*

Förra veckan drog håret igång med en massiv tovattack igen. I helgen har håret varit helt hopplöst. Hela håret var en enda stor dreadlock. Värre än vanligt. Och jag valde att ignorera tovet in i det längsta.

Men igår var det något alldeles galet. Jag har faktiskt aldrig varit med om att håret varit så pass tovigt någon gång. Och då har jag sett måånga tovor i mitt hår.

Men om man lyfte en hår-tåt så följde liksom hela håret med. Hela håret. Jo.

Ypperligt tillfälle att skaffa dreadlocks på, egentligen. Jag funderar allvarligt på det. Vissa som har dreadlocks ser inte riktigt kloka ut. Men vissa är hur snygga som helst, till exempel  ---> Magda. Och jag tror att även om jag skulle tillhöra den första kategorin människor, som inte ser riktigt kloka ut i håret, så skulle det ändå se bättre ut än vad det gör idag. Jo. På riktigt.

Min nästa tanke var att gå till frisören och klippa av eländet. Alltsammans. Men jag vet när jag varit hos frisören förut, och kommit med hela håret alldeles krylligt av tovor, så har frisören liksom... suckat? Så jag vågade helt enkelt inte gå dit nu, om jag inte trasslade ut det värsta toveriet i alla fall.

Och sen är det "symöte" ikväll. Symöte, där vi egentligen äter god mat och dricker vin. Men vi kallar det för "symöte" fortfarande.

Därför gjorde jag en inpackning ikväll. Hårinpackning. Med förhoppningen om att kunna trassla ut några tovor, så jag kanske kan gå till frisören. Och så att symötesflickorna inte ska stirra konstigt på mig.

Och när jag stod i duschen och öppnade burken med hårinpackning, så doftade den väldigt bekant. Jag har känt den doften tidigare.

Och helt plötsligt färdades jag... ett helt år (ha ha nä femton - tjugo år) bakåt i tiden, till när jag var i sena tonåren och man tillpiffade sig innan man skulle gå ut en fredag eller lördagskväll. Doften påminde om den stunden innan alla väninnor kom och man skulle förpartaja en smula och sen dra till haket som gällde för stunden. Och man inpackade håret och pyntade till sig (fast inte sminktrams, det har jag aldrig använt) och valde kläder med omsorg. Och använde en lyxig lotion och kammade håret utan problem.

Så oj vad jag rasslade tillbaka i tiden, när jag stod och packade in håret ikväll.

Tänk om jag som tonåring vetat att jag skulle så småningom flytta ut på landet med hästar och höns och Everest och katter och en yttepyttehund och haft en triljard tovor i håret och skulle använda samma hårinpackning inför att jag skulle klampa iväg på symöte med byns fnittriga flickor. Jag undrar vad jag skulle sagt då? För i tonåren var jag helt inställd på att flytta tillbaka till Stockholm. Eller till Rom. Något av de två.

Och vad glad jag är att det inte blev så. Att jag flyttade till någon storstad. Att det blev som det blev, att jag hamnade här i bya-skogarna och att jag har det som jag har det idag.

Tänk så mycket funderingar en hårinpackningsdoft kan ställa till med.

Men nu är jag hårinpackad och genomsköljd och borstad och urtovad och tillpiffad klart. Redo att skutta iväg till "symötet" som börjar om tio minuter.

Urtovad förresten? Helt? Pja. Nästan.
Åtminstone har tovorna runt öronen blivit avlägsnade.
Så jag ska kunna höra byaskvallret ikväll.

Jag ser en uppenbar risk med det här.

Sonen fnular vidare med sina paint-teckningar, till Everests stora belåtenhet.

- Äntligen någon som förstår mig, som ser mina inre talanger, nickade Everest förnöjt när jag visade honom sonens senaste alster. För Everest tycker att sonen ser honom som den hjälte Everest själv tycker att han är.

Och när jag stängde hönsluckan tidigare i kväll, så hörde jag ett mummel från sovpinnen där Everest satt.

- My name is Everest. Mount Everest. Yes.

Och jag vet inte. Jag ser en uppenbar risk med det här. En risk att om detta paint-fnulande fortsätter kommer Everest drabbas av storhetsvansinne.

Om det nu är möjligt att Everests vansinne kan bli större än vad det redan är.

Kycklingabstinensen är faktiskt jättesvår att hantera. Faktiskt.

Hmm.... Jag fick ett sms av goa Granne C. Hon med alla (automatiska kläckmaskiner) silkeshönsen, ni vet. Hon skrev att det fanns plats för ägglingar under en av hennes röda silkeshönsapönor som blivit tvärsur och platt-lagt sig. Om jag ville.

Mehh... att hon smsar mig och berättar en sån sak. Så tokigt.

Jag som inte skulle kläcka något förräns till våren.

Och det ska jag inte göra. Kläcka något. Förräns till våren.

*upprepar för mig själv - till våren*

Fast... jag har inte haft kycklingar på jätte jättelänge nu. Sista kullen kläcktes i slutet på april. Jue. Jättelänge. Jag har allvarlig kyckling-abstinens. Jo. Om jag känner efter så har jag faktiskt det. Verkligen.

*känner efter och märker att kyckling-abstinensen är jättestor*

Så nu funderar jag på att kanske kanske... om jag hittar några ägg så kanske kanske....

*viskar*

Ingen som har några Gökfärgade Maran-avelsägg över?

Eller pärlgrå/blå Orpington-avelsägg över?

Bara undrar...

I så fall vet ni min mailadress ---> koolaviola@live.se

*visslar och skrapar lite med foten i backen och bejakar min kycklingabstinens*

Och blir bitchig igen. Som hon ska vara.

Finaste ---> Koola Viola har börjat rugga. Hönan alltså. Inte bloggen. Och en ruggande Koola Viola, det är verkligen en deppig syn.

Hon är så pass halvnaken att jag funderar på att låna ut ett av Haileys hopplösa tröjtäcken till henne. Så illa naket är det. Och nu är det ju november. Och minusgrader på nätterna. Hu.

Och Viola själv verkar tycka att det är deppande att rugga. Man förstår att ordet "känna sig ruggig" kommer från hönans "rugga" när man ser henne.

Hon har till och med flyttat till en egen pinne. Hon vill inte sitta med de andra längre på natten utan har flyttat över till pinnen framför redena nattetid. Så rugge-deppig är hon.

Och det skär i hjärtat på mig att se henne sådan. Kan det vara hönsgårds-arresten som påverkat henne också? Eller är det bara ruggandet?

Hade jag haft en påse lyckopiller hemma hade jag nog petat i henne en sådan. Stackars tösabiten.

Och hon har inte särskilt stor aptit längre. Så jag mutar i henne lite risgryn och muffins vid sidan om, utan att någon annan av hönsapönorna ser det.

Och hon har inte flörtat med Everest på en hel vecka. Men det gör inte mig något, så där lägger jag inte någon energi på att ställa saker till rätta. Fast Everest är bekymrad över det.

Jag undrar om det gör ont när fjädrar växer ut? Eller om det kliar? Vi pratar ju stoora fjäderrötter. Jag tror faktiskt inte att det är så kul. *tänker på när håren på benen börjar växa igen efter en rakning*

Men hon är min hjärtehöna. Hoppas att hon snart piggnar till. Och blir bitchig igen. Som hon ska vara. Så ordningen blir återställd i hönshuset. För vem ska annars uppfostra ungtupparna Pipen och Vilgot?

Måtte hon piggna till snart.


Koola Viola i somras. När hon var pigg och hade fjädrar.

Aldrig har en" död hund" varit så rolig *skrattar*

Hahahahahahah *andas* hahahahahaa *trillar av stolen*



Tack gode gud att jag är så lättroad.
Fast det här var verkligen roligt. På riktigt.
Ha ha igen.

En kurs i aktiviteter, kan det bli annat än knallkul?

I lördags så var Hailey och jag på "Aktivitetskurs", bara för att det lät så kul. En kurs i aktiviteter, liksom. För jag gillar ju att vara aktiv, och det gillar ju Hailey också. En kul kurs som passade oss, helt enkelt.

Och det var hur kul som helst, såklart. En kurs i aktiviteter - kan det bli annat än knallkul? En hel dag med teori och praktik, tips och trix om vad man kan göra med sin hund, problembeteenden, balansen mellan hjärngympa och fysisk träning, stresshantering och en massa annat. En del av de saker som togs upp pysslar vi redan med eller känner till, men mycket var nytt. Enkla saker, plättlätta, men man ska bara komma på dem. (Och har man snorigt med tid är väl påhittigheten det första som ryker.)

En av de saker som vi tyckte var roligast var "gömma kotten".

Oftast när vi är ute i skogen och ränner, så kommer jag på i efterhand att jag skulle tagit med mig en leksak eller nåt som Hailey kunde söka efter. Jag glömmer nästan alltid det, och Hailey gillar ju att leta efter saker.

På kursen så fick jag det barnsligt enkla tipset att stoppa till exempel en kotte i fickan, som får dofta till sig lite med mina dofter, och sen gömma kotten i skogen så Hailey kan leta efter den. Och Hailey var med på noterna direkt.

I början blev det massa beröm bara hon satte nosen på kotten, och sen ökade vi på berömmet så hon plockade upp den. Och redan idag, efter tre dagar, så kan jag gömma kotten 5-10 meter bort och hon hittar den, plockar upp den och kommer och lämnar den till mig i utbyte mot en godbit. *salig av stolthet*

Förståår ni vad det här innebär för "Projekt Kantarellsök" till sommaren?!

När vi eldade ris i söndags så testade jag kott-grejen fast med en liten pinne. Jag hittade ingen kotte bland allt ris och man kan ju egentligen ta vad som helst. Fast pinnen var så pass stor så den fick inte plats i fickan. Därför stoppade jag den innanför tröjan istället. Det var dumt, för det var väldigt vad kall en mossig blöt pinne kan vara. Men den luktade till sig ganska så bra, för Hailey hittade den även om jag gömde den bland en massa andra pinnar. *drömmer om kantareller*

Vi fick med oss en lista på sextio andra plättlätta påhitt att sysselsätta hunden med, förutom alla de andra påhitten som vi antecknade och pratade om. Påhitt som är en blandning av problemlösning, nosarbeten, balans-övningar och inlärning, och kan varieras och utökas i oändlighet. Saker som man gör tillsammans med hunden, eller saker som hunden kan göra själv under tiden jag gör annat.

Vad barnsligt roligt vi har, faktiskt.

*känner mig barnslig och har roligt*

Tänk att hon heter Li och ni träffar henne på stan

Jag visste väl att hundskrällets namn skulle bli en konstig historia. För ---> sonen och jag tjatade ju ett bra tag om vilket namn Hailey skulle få. Och jag röstade ju på Charlie. Eller Kärstin. Plättlätta namn.

Men sonen ville att hon skulle heta Hailey. [hejli]
Och eftersom jag är en mycket god och förstående mor (ha ha nä) så fick det bli Hailey till slut. Och sen gick sonen runt och sa Hailey så mycket så även jag började tänka Hailey om valpen. Så det blev lite naturligt att kalla henne för Hailey när hon väl flyttade hit.

Men nu börjas det. Namn-trasslandet.

Hailey och jag var och fikade hos min mamma och pappa en sväng på förmiddagen. Och jag skrattade så jag höll på att trilla ur fotöljen när Hailey hoppade upp i soffan till mamma och pappa, och de började prata med henne och om henne.

- Och hur är med med Hajli då? sa pappa och klappade om Hailey.

- Men han heter väl inte Hajli? Han heter ju Hili, säger mamma.

- Heter han Hili? säger pappa.

- Ja inte heter han Hajli, det heter ju ***s flickvän. Eller om det var Heidi hon heter, säger mamma.

- Vad heter han nu igen då? säger pappa och tittar på mig.

- Hon heter Hailey, säger jag och håller på att skratta sönder. Tänk att hon heter Li och ni träffar henne på stan och ska hälsa på henne. Vad säger ni då?

- Visst ja, Hej Li var det ju, säger pappa.

- Ja visst ja, säger mamma. Han heter ju Hej Li.

Så nu kanske, kanske att de kommer ihåg vad hon heter. En liten stund, i alla fall. Jag räknar inte med att de kommer säga rätt nästa gång vi träffas, men vi får väl se.

Sen ska jag nog lära dem att det är en tik vi har också. En hon.
Men en sak i taget.

*skrattar*

Något alldeles förfärligt menar jag då, när jag skriver maj-bål.

Efter den stora ---> eldningen igår så luktade man ju rök. Eldar man massor av ris och håret brinner och man grillar korv så ögonbrynen pyr bort, så blir det lätt så att man luktar rök.

Så igår kväll när vi var färdigeldade, så stoppade jag in alla rök-kläder i tvättmaskinen och stoppade mig själv i duschen och tvättade mitt toviga och eldhärjade hår till och med två gånger med schampot som luktar gott, snöt mig och borstade tänderna en extra gång - allt för att inte lukta rök.

Men när jag nyduschad svept om mig den murriga och tjock-frottéade badrocken som jag fick i födelsedagspresent av maken för länge sedan, och sjönk ner i soffan, så luktade det rök i alla fall.

Vafalls?

För ett ögonblick funderade jag på om håret fortfarande brann, att det var kalufsen som luktade rök, men det var ju omöjligt eftersom jag nyss hoppat ut ur duschen. För inte kan det väl pyra djupt inne i någon tova efter man duschat jättelänge? Nä, det tror inte jag heller.

Så där satt jag i soffan och försökte sniffa mig till vart rökdoften kom ifrån.

Märkligt nog var det inte jag som luktade. Det luktade lite mer... bredvid mig. Åt vänster till i soffan.

Och där, till vänster om mig i soffan bakom en kudde, där låg Hailey och sov. Och stank rök.

Det hade jag ju bara inte tänkt på. Hon var ju med hela dagen och skuttade runt bland brasorna och skrattade åt mitt pyrande hår och suktade efter grillkorvarna. Hon stank ju rök som ett helt maj-bål. Något alldeles förfärligt menar jag då, när jag skriver maj-bål.

Mycket märkligt att jag glömde stoppa in hennes päls i tvättmaskinen också, när jag ändå körde mina kläder. Och när maskinen väl börjat rulla, så kan man ju inte öppna tvättmaskinsluckan.
Vad glömsk man är.

Men sonen tyckte det var kul.

- Se där, en äkta Hot Dog! sa han.

Så sen stoppade jag Hailey i duschen också.
Så nu luktar hon bättre.

*viskar*
Och jag använde en duttav människo-schampot som luktar gott, inte det parfymfria hundschampot som luktar blöt gummisnodd. Men säg inte det till någon. Det var en engångsföreteelse. Åtminstone tills nästa gång vi eldar och Hailey luktar inpyrt.
*slut på visk*

Fjädrar på huvudet

Kan man tänka sig att mina små hönsapönor börjar bli lite... pja inte internationella. Men nationella, då.

Mina fjäderfiningar har nämligen samlat ihop sina sina överflödiga fjädrar och skickat dem till huvudstaden. Och de fjädrarna sitter nu och pryder de mest fantastiska huvudbonads-kreationer, som man framöver kan hitta i en butik i Gamla Stan i Stockholm ---> Castor Hantverk.

Det är Eva på ---> Stickportalen som gör dessa vackar hattar. Eva mailade mig på koolaviola(a)live.se och undrade om jag hade några fjädrar över i hönshuset. Eftersom fjäderflickorna och Everest ruggade för fullt just då, så hade jag ju drösavis med fjädrar.

De fjädrar som var fina, rena och hela samlade jag ihop och stoppade i ett paket och skickade till Eva. Jag fick till och med tag i Everest special-långa randiga fjäder, som han gömt undan.

Och voilá - fjädriga snygga hattar!
Hon kan den där Eva.