Men nu satt de sorterade i storleksordning

När jag promenerade ut med Hailey i morse, så hördes ett förskräckligt hallå nerifrån hönshuset. Det lät som om varendaste lilla hönsapöna kacklade sitt allra högstaste, ett hallå utan dess like. Hönshusdörren flämtade och fönsterrutorna vibrerade.

Vad? Hade alla höns värpt ett ägg på tvären, samtidigt?

Eller...

För ett ögonblick sprang tanken mellan mina öron att ett vilddjur tagit sig in i hönshuset och nu slagsmålade vilt med hönsflickorna. Fast det konstiga var att jag inte hörde Everest alls. Och han borde ju verkligen hörts om det varit slagsmål.

Jag började småspringa mot hönshuset i alla fall, även om jag i teorin avskrivit ett vilddjursslagsmål. För rent teoretiskt sett, så borde inte ett slagsmål pågå i hönshuset utan att man hörde Everest.

Men det var väldigt vad de lät. Vad kunde ha hänt?

När jag var halvvägs till hönshuset så hörde jag hur fjäderkacklet stannade upp för några sekunder, sen hörde jag ett "En, två, tre, fyr.." och sen satte alla igång igen. Kacklade ofantligt högt. Vafalls?

Jag lyssnade lite mer noggrant. Hörde jag ett "Ingen är rädder för vargen hääär"...? Fanns det en varg i hönshuset?!

Jag tog ett rejält tag i hönshusdörren och slet upp dörren.

- Var är vargen?! skrek jag.

- Va? sa allesammans och vände huvudena mot mig, där jag stod i dörröppningen med ett tovigt och vilt uttryck om huvudet.

Alla hönsapönorna satt uppe på pinnarna, sorterade efter storlek på halsen. (Efter storlek på halsen?!)

Everest stod nere på golvet framför allesammans, med en lång fjäder i handen och avbröt precis ett viftande.

- Finns det en varg här? sa Everest och tittade misstänksamt mot den hörnan av hönshuset som hamnade i skugga, dit hönshuslampans strålar inte nådde.

- Finns det ingen varg här? sa jag förvånat.

- Inte vad vi har sett, sa Pingis som satt på pinnen högst upp och hade bäst utsikt.

- Men varför skriker ni det då? sa jag.

- Det har vi inte alls skrikit, sa IsaTok som satt bredvid Pingis.

- Ropade ni inte "Ingen är rädder för vargen" alldeles nyss? sa jag.

- Måhända att vi gjorde det, men det innebär ju inte att det finns en varg i hönshuset. Eller hur? sa Everest och petade professoriskt till ett par fiktiva glasögon som inte alls satt på näbben på honom. Men själva glasögon-till-petar-gesten tyckte han själv fick honom att se väldigt intelligent ut.

- Nä, förvisso, sa jag och kliade mig lite förvånat i håret, bakom en tova.

- Du bör nog ta en kopp kaffe till, så du vaknar på riktigt? sa Pingis och lade huvudet lite på sned.

- Men varför låter ni så? sa jag.

- Vi övar ju. Julsånger. I går var det första advent och i morgon är det december. Dags för julsånger. Och då måste vi öva. IsaTok ryckte på axlarna som om det var en självklarhet att man skulle övnings-skråla och ta i från från tårna en tidig måndagsmorgon klockan halv sju.

- Öva julsånger? Men Vargen-sången är väl ingen julsång?

- Nu är det jul och vi sjunger en sång. Såklart det är en jul-sång då, sa Everest. Vad skulle det annars vara? En Påsksång?! Everest spottade fram p:et i påsksång och alla hönsaflickorna skrattade åt tokigheten i det han nyss sagt. Påsksång på julen, liksom.

- Öh. Okej. Men om ni ska ha en julkonsert av något slag skulle jag nog välja "Mössens julafton" eller något sådant istället. En riktigt julsång, sa jag.

- Som om vi skulle sjunga om möss, sa Everest och skrattade så hans utväxande nya stjärtfjädrar hoppade. Nähäe, nu är du för tokig.

- Och varför i fridens namn sitter ni så konstigt på pinnarna? sa jag frågande. För i vanliga fall sitter de sorterat i grupper efter rang. Vem som är mest poppis. Men nu satt de i storleksordning. Hals-storleksordning.

- Jag har sorterat dem efter tonart förstår du, sa Everest som uppenbarligen tog sin körledar-roll på stort allvar.

- Efter tonart? Menar du efter vilken stämma de ska sjunga?

- Precis. Efter tonart, så det ska stämma tillsammans. Och vilken tonart som passar bäst, det ser man på halsstorleken.

- Nää, sa jag och tittade misstänksamt på Everest. Halssstorlek. Toktupp. De måste ju sjunga i samma tonart, såklart.

- Såklart inte, sa Everest och skakade på huvudet. Jag har sett Körslaget på Tv4, jag vet att man inte behöver sjunga i samma tonart bara för att man sjunger i samma kör.

- Men... började jag.

- Gå och ta en kopp kaffe du, sa Pingis igen och lade huvudet på sned åt andra hållet. Tyckte hon synd om mig på riktigt eller varför lägger hon huvudet på sned hela tiden?

- Japp, ta en kopp kaffe och låt oss sköta julandet. IsaTok höll med Pingis och lade också huvudet på sned.

- Johopp. Men då gör jag väl det. Jag är ju inte svår så, en kopp kaffe är ju gott.

Och när jag stängde hönshusdörren och vände stegen tillbaka mot huset, så hörde jag hur Everest knackade till med fjädern mot nedersta sittpinnen och räknade "Ett, två, tre, fyr...". Sen kacklade alla loss i ett rivigt nummer av "Ingen är rädder för vargen...". I varsin tonart.

Det lät... intressant.

Jo. Men. Det här kan ju bli en riktigt trevlig jul. På många sätt.

*skriver upp öronproppar på min julklapps-önskelista*

Den kanske skulle kunna fungera på gula ögon också?

Häromdagen så tröttnade jag på att inte se Haileys ögon. Inte ett öga såg jag. Hennes lugg var alldeles för enormt lurvig.

Och vi tränar ju mycket kontakt, till exempel att hon ska titta på mig och "be om lov" innan hon gör något. Kastar sig efter ett vildsvin eller så (ha ha nä). Och det fungerar ju inte riktigt, om vi inte ser varandras ögon.

Och jag tror att Hailey själv var ganska så trött på att inte kunna se ut genom luggen. Det kan hända att hon verkligen suttit och stirrat på mig, men att jag inte sett det. På grund av den lurviga luggen. Så jag tror att hon också var trött på den. Eller på mig, eftersom jag aldrig verkade förstå att hon stirrade på mig.

Så jag putsade till hennes lugg lite. Tog små tåtar, snurrade dem en smula och klippte av dem. Snurrade dem gjorde jag för att det inte skulle bli ett "hack" rakt av, utan att det skulle vara lite "vilt". Lite sådär som hon är.

Och nu tänkte jag att jag skulle ta en bild på hamsterhunden för att visa hur bra man kan se Haileys ögon nuförtiden. Men som den utmärkta fotograf jag är, så var det ju (inte) plättlätt. Alls.

Först så tog jag en helt vanligt bild. Men när jag plockade upp bilden i datorn blev jag förskräckt. Ögonen såg ju inte kloka ut. De blev alldeles gula. Vampyr-gula. Och sån ser ju inte Hailey ut på riktigt. Vampyr-ögon, menar jag.


Hailey med vampyr-ögon. Gula vampyr-ögon, vilket är väldigt märkligt för i vanliga fall har hon inte gula vampyr-ögon.







För ett ögonblick blev jag lite fundersamt filosofisk. Ni vet, såna där konstiga funderingar, funderingar kring "Finns verkligen bordet som står framför mig om jag blundar och inte ser det" och sånt där. Är kanske Haileys ögon verkligen vampyr-gula om jag håller kameran framför ansiktet på mig själv? Men sen slutade jag tänka så tokiga tankar. Det är ju söndag, menar jag. På söndagar ska man ju inte fundera på vampyrer. Man ska ju fundera på hur man blir av med guliga ögon istället.

Och så funderade jag. Och funderade.

Men sen blev jag glad och slutade att fundera, för jag kom på att jag faktiskt har en knapp på kameran för att ta bort röda ögon. En anti-röda-ögon-knapp. Den har jag ju hittat två gånger tidigare (---> här och ---> här). Den knappen kanske skulle kunna fungera på gula ögon också?

Så då försökte jag med det. Tryckte till den knappen. Lite tekniskt avancerat måhända, men vad gör man inte för att försöka få till en bra bild?

Och det gick ju... bra. Ögonen blev inte vampyr-gula i alla fall.

Vad Hailey tyckte om det tekniska tilltaget ser ni på bilderna nedan. Om jag får gissa så önskade hon sig nog luggen tillbaka.


Hailey på bild utan lugg. Inte ett endaste öga öppet. Blinkar och blundar på allihop. Allihopa bilderna. Ganska duktigt gjort egentligen, om man tänker efter, att pricka ett blink precis när jag trycker på ta-kort-knappen. Jag tror inte alls att det har med blixten att göra. Jag tror hon är skicklig, helt enkelt. (Och ser ni inte de blundande ögonen så kan ni klicka på bilden så blir den större.)

Sticker ut tungan och drar tillbaka den igen blixtfort. Med mening.

Ni vet såna där lek-automater som brukar finnas på tivolin och marknader, där det ploppar upp saker, till exempel clownhuvuden, ur hål? Och så ska man slå ner vad det nu är som ploppar upp, med en klubba så snabbt som möjligt?

Jag vet inte vad en sån mojäng heter. Men jag har något här hemma som påminner väldigt mycket om en sån. Fast man ska inte slå något. Men adrenalinkicken och stressen är densamma.

För jag försöker klickerträna Hailey på att slicka sig om nosen på kommando.

Och när hon sticker ut tungan så är det meningen att jag ska klicka. Varenda gång tungan åker ut - klick. Och man måste tajma det rätt. Annars vet hon inte vad jag klickar för.

Men käre gode värld vad den lilla yttepytte-tungan far ut och in. Snabbare än en kolibrievinge. Fjoff, bara.

Och tycker man att hamsterhunden i sig är liten, så är det inget emot vad hennes tunga är. Och snabb, då.

Och där ligger jag på golvet och försöker verkligen se om tungan åker ut, med klickern i handen. Så fort den åker ut så klickar jag. På helspänn. Och uppmärksam som jag aldrig varit uppmärksam förut. Och Hailey har jätteroligt åt alltsammans.

Ibland undrar jag om hon förstod vad jag var ute efter, att hon skulle slicka sig om nosen, för länge länge sedan. Och nu bara skojar med mig. Sticker ut tungan och drar tillbaka den igen blixtfort. Med mening. Bara för det är så roligt att se på när jag får klick-psyk-bryt.

Jag tycker om det här med utflykt, viskade Pipen.

Möördar-Marantuppen Emmet, som skickades till himlen för ett tag sedan, lyckades verkligen skrämma upp Orpingtontuppen ---> Pipen på pinnen. Pipen fick så möe stryk av Emmet, att Pipen stackarn blev alldeles hämmad och skrämd.

Även efter att Emmet "försvunnit" så gjorde Pipen bara enstaka besök vid mat- och vattenskålen, därefter klump-flaxade han sig upp på sovpinnen igen.

En Orpingtontupp ska ju vara stor och bumlig. Men utan rejält med mat och vettig motion - jämför Pipens tillvaro med att ligga i soffan hela dagarna, så mycket motion ungefär - så blir det inte något bumligt tillfixat.

Och när jag lyfte ner Pipen från pinnen för att prata lite terapeutiskt med honom, så märkte jag att han verkligen magrat av. Och magra fjäderfän tycker jag verkligen inte om, jag blir så orolig då. Mina fjäderfiningar ska ju vara runda och goa.

Hur skulle jag få honom matglad och bumlig igen?

Därför klurade jag.
Och klurade.
Som Baltazaar ungefär.
Så pass klurigt.
Ända tills det plingade till. Idé-plingade.

Efter plinget, så skuttade jag in i stallet, till en av de lediga hästboxarna. In med massor av fluffigt sågspån, putsa till en liten pinne att sitta på, en fin liten låda med hö i, en grankvist, en vattenautomat och ett fodertråg.

Sen skuttade jag vidare in i huset och började steka pannkakor.
Pannkakor, tänker kanske någon?
Jo pannkakor.

För jag minns att jag berättade för Pipen och hans flickor Maffia Märta och Gangster Gittan om min ---> pannkake-utflykt till skogen och dammen, och att pannkakor smakar så hiskeligt gott när man utflyktar. Och alla tre Orpington-bollarna slickade sig om munnen och såg lite drömskt pannkaks-sugna ut, när jag inlevelsefullt beskrev pannkakorna och utflyktandet.

Och nu ville jag verkligen muntra upp Pipen. Få honom lite matglad igen. Och tilltuffad. För en Orpingtontupp utan matgladhet är som en julgran utan pynt. Det är liksom inte en riktig julgran. Bara en gran. Om ni förstår hur jag tänker.

Och sen smet jag in i hönshuset och viskade viftigt till Pipen.

- Nu. Kom.

Ganska kort och koncist. För jag ville ju inte ha med mig hela ligan, bara Orpingtonnarna. Och Pipen kom, med Gangster Gittan och Maffia Märta i släptåg.

- Vadå? viskade Pipen tillbaks.

- Utflyktsdags, vi ska äta pankisar. Kalla pankisar. Kom.

Pipens ögon tindrade till när jag viskade "utflykt". Och så klampade han efter mig, lite smygit, med Maffia Märta och Gangster Gittan i hasorna.

Snabbt som ögat tassade vi in i stallet och vidare in i boxen. Där hade jag dukat upp fina små pankisar, rullade och delade med lite jordgubbssylt i.

- Varsågoda, sa jag. Här är ert utflyktsmål, med skog och allt.

- Ååhh skogen, sa Gangster Gittan och petade lite på grankvisten.

- Men dammen du pratade om då? sa Maffia Märta undrande.

- Där, sa jag och pekade på vattenautomaten.

- Kalla pannkakor... sa Pipen nästan lite heligt. Som ett kyrko-visk ungefär. Så heligt.

- Och om ni vill, sa jag, så kan ni få utflykta en bra stund. Som en semester ungefär. Campa, länge. Utflyktscampa. Om ni vill.

Pipen kikade sig omkring.

- Pjo. Camping är bra. Pannkakor ännu bättre. Jag kan tänka mig att bo där pannkakorna bor.

Och sen började de mumsa livligt, alla tre. Och eftersom de mumsade livligt, så avstannade hela samtalet. För de är väluppfostrade fjäderfiningar och pratar inte med mat i munnen.

Men där i boxen har de fått bo kvar, förnöjt mumsandes på alla möjliga läckerheter som köket kunnat bjuda på. Och bara fått bumla till sig. Lite nu och då har vi kört Fågeldansen på hög volym och motionerat runt, och ibland har vi lekt datten i stallgången. Och kramats.

Nu - tre veckor senare - så har Pipen verkligen bumlat till sig. Han är något så tjusig, musklig och långfjädrad så jag blir nästan andlös av stolthet när jag tittar på honom. Fjädrarna är gulare och guldigare än självaste solen.

Och han gör inte skäl för sitt namn, Pipen, längre. För när han var en liten bäbis-tupp och satt i mitt knä, så pep han hiskeligt när jag strök honom över ryggen. Därför fick han heta Pipen. Men piper, det gör han inte längre. Det finns inget pipigt kvar alls, faktiskt. Bara maskulin och genuin tupp. Hela Pipen.

Och han beter sig som en tupp också. Som en riktig tupp. Han galer så manligt tuppigt och skrockar läckert inbjudande till Gittan och Märta när jag kommer med picknick-pankisar och picknick-makaroner. Och lite nu och då bjuder han upp till dans. Han dansar fantastiskt vackert, nästan valsaktigt, med en vinge i backen och ett imponerande gung i knävecken.

Men framförallt - ögonen glittrar på honom. Lyckligt glittrar de.

- Jag tycker om det här med utflykt, viskade han till mig idag.

- Och jag tycker om dig, viskade jag tillbaka.

Två fördelar, inte mer.

Hu vad jag saknar att ha hönsen springandes i trädgården. De måste vara instängda i hönsgården tills duvhöken och ormvråken flyttat härifrån. Men det blir inte samma sak när man har dem instängda.

Jag missar hur mycket som helst, känner jag, när jag inte har dem ute och runtskuttandes kring fötterna längre. Mycket skvaller som avhandlas som jag aldrig får höra talas om. Jag har inte lika bra koll på vem som dejtar vem, om någon bråkat med någon, eller om det råder frid och harmoni bland fjädrarna (inte troligt). Jag saknar sånt.

Fast det har sina fördelar också.

Eller, fördelar och fördelar. Två fördelar, hittar jag. Om jag ska tänka lite positivt. Och krystat.

En stor fördel är att hönsen överlever. Det är en stor fördel. De blir inte tagna av rovfåglarna. Mycket, mycket stor fördel och såklart den huvudsakliga anledningen till att de är instängda.

Den andra fördelen är att när de gömmer äggen, så har jag inte halva byn att leta igenom för att hitta äggen. Det räcker med att leta igenom hönshuset och hönsgården. Några fler ställen kan de ju inte ha värpt på.

Och fördel nummer två fick jag uppleva till fullo nu i veckan.

Även om de inte kommit igång med någon supervärpning precis, som jag hade tänkt att de skulle göra, så har jag ju ändå plockat två till fem ägg om dagen. Men i början på denna veckan så blev det tvärstopp. Kork-i-baken-tvärstopp. Så mycket stopp. Ägg-stopp.

Först trodde jag att de bojkottat värpning. Igen.

Men när jag konfronterade dem och frågade om de slutat värpa helt, så plirade Vita Vingen lite när hon sa att de värper fortfarande. Och plirar Vita Vingen, så vet man att det är något lurt på gång.

Så då var det bara att sätta igång att leta igenom hönshuset. Och hönsgården. Jag passade på att storstäda också, när jag ändå vände uppochner på alltihop.

Och minsann. I en av hörnorna, där sandbads-baljan står, där hittade jag tre dagars äggproduktion längst in i hörnan. Hörnan är inte riktigt nittio grader, som en "rak" hörna. Den är mer spetsig än så. Och i den spetsen hade de lyckats klämma ner sig och ploppa ut ägg.

Tre dagars äggproduktion - hur kan man missa så många ägg, kanske någon undrar? Och då kan jag berätta att det är plättlätt. För tre dagars äggproduktion i det här hönshuset i november innebär *räknar* ungefär sju-åtta ägg. Inte speciellt många.

Men för att underlätta för mig själv, så flyttade jag ut sandbandsbaljan en bit och lade en tuss hö i hörnan så det blir ett "riktigt" värphörn. Ett legitimt värphörn.

För så pass länge har jag levt ihop med dessa fjäderflickor så att jag lärt mig att det är lättare att fixa till ett värp-ställe där de bestämt sig för att värpa, än att få dem att gå tillbaka till att värpa i redena. Höns-havande innebär att man ska kunna vara lite flexibel, helt enkelt.

*känner mig flexibel*

I övrigt hittar jag bara nackdelar med att ha dem instängda på det här viset.

I julklapp ska jag önska mig en hagelbössa tror jag. Och råka smälla av hagelbössan när ormvråken och duvhöken seglar förbi.

Fast ganska opraktiskt

Hailey har upptäckt fläkten på min bärbara dator. När jag sitter med den bärbara datorn i knäet, väldigt ergonomiskt så sitter jag skräddare i soffan med datorn i knäet och skriver, så kryper hon genast intill för att ligga lite nära den varma sidan på datorn. Som en katt, nästan.

Lite mysigt, faktiskt.

Fast ganska opraktiskt. För hon täcker tangentbordet ända fram till bokstaven F.

Stenfri och röntgad

I måndags var Hailey och jag på återbesök på djursjukhuset för att bland annat röntga magen och se om stenarna som hon tjuvätit när hon haft halsont, och som skramlat runt i magen på henne, försvunnit "den naturliga vägen".

Hailey skötte sig superbra, låg alldeles platt på röntgenbordet och lät sig fotograferas. Jag blev så glad över att hon låg så platt och bra, för det är något hon apselut inte gör här hemma när vi ska träna "lägg dig platt som en plattfisk". Då far hon upp som en studsad gummiboll. Men på röntgenbordet låg hon platt som en pannkaka.

I pur lycka över detta, så glömde jag ta på mig jätteförklädet man ska ha på sig för att inte strålas ihjäl. Och nu törs jag inte gå och lägga mig. För tänk om jag släcker sänglampan och upptäcker att jag är självlysande? (Om jag är så pass strålskadad så att jag kommer tappa håret spelar inte så stor roll. Det är ju, som jag säkert nämnt vid något tidigare tillfälle, ändå alldeles tovigt. Fast ögonbrynen kan jag ju gärna ha kvar.)

Nåväl.

När röntgenplåtarna kom så lyste stenarna med sin frånvaro. Inga stenar fanns kvar kvar i magen på Hailey!

*yeiij*

Mycket bra poopat av hamsterhunden, skulle jag vilja säga. Och det sa jag till veterinären att jag tyckte, för hon är ju ändå rätt så liten. (Hailey, då. Inte veterinären. Veterinären är faktiskt ganska stor.)

Framför allt så är Hailey pigg och sprallig och sig själv igen. Mycket bra.

För under de dagarna när hon var som värst, så hade jag stora problem med att få tag på henne utomhus. Troligtvis hade hon ont i kroppen, för hon kom inte när man ropade, och så fort man kom i närheten av henne så skyggade hon undan. Som om hon inte ville att man skulle ta i henne.

Skyggade gjorde hon även inomhus, men det var ju inte lika hemskt (förutom att man oroade sig över vad som var fel).

Utomhus däremot, vill man ju gärna få tag i sin hund. Speciellt när det är mörkt ute och hunden är svart och krasslig.

Efter att hon försvunnit i mörkret en kväll, och jag letade med ficklampa efter henne i en evighet innan jag hittade henne i en skakig hög bakom min bil på stallplanen, så bestämde jag mig för att tillfälligt ta på henne reflex-selen med en lina på. Så om Hailey sprang iväg kunde jag i alla fall ser vart, och trampa på linan för att få tag på henne.

En ganska kort lina, kanske knappt två meter eller så.

Men det var en alldeles förskräckligt dålig idé, av två anledningar.

Anledning nummer ett:
Jag roade mig förut, innan detta sjukdomseländet, med att klickerträna Hailey på kommandot "gå fint i kopplet". Kanske någon tänker "Hu så praktiskt, en hund som kan gå fint i koppel". Men nä. Det var lite oturligt tänkeri där, från min sida.

Jag klickade nämligen för att hon skulle ta i änden på kopplet och promenera iväg lite fint för sig själv. Hon var jätteduktig på det.

Fast när jag nu släppte ner henne på gräsmattan med en lina efter sig, så plingade det till något i huvudet på Hailey att "Å-hå, det här har jag gjort förr". Så hon tog direkt änden på linan i munnen och promenerade iväg. Hon gick jättefint. I (lin-)koppel. Så helt plötsligt hade jag liksom ingen lina kvar att trampa på. Hon halverade lin-längden väldigt effektivt.

Anledning nummer två:
Om man har en liten hamsterhund lite sjukligt vinglandes runt på gräsmattan med en lina efter sig, samtidigt som man har tre ploj-sugna katter i krokarna, så blir det inte så bra. För efter tre röda sekunder så hade Hailey tre lektokiga katter släpandes i linan efter sig.
Kul tyckte katterna.
Mindre kul tyckte Hailey, som inte riktigt orkade busa tillbaks.
Och jag tyckte inte alls det var kul.

Därför är jag väldigt tacksam för att Hailey är pigg och glad och sitt vanliga jag. Sitt vanliga jag, som kommer som ett skott när man ropar och som gärna kryper upp i knäet och kramas.

Och som tar en extra vända runt hästhagen för att böka runt i ett hästpoop, innan hon glad i hågen kastar sig över en och ger en en stoor blöt puss. Gärna French Style, om tillfälle ges.

Och nu när hon inte har stenar i magen längre, så kan hon springa jättefort.
Åt rätt håll.
Mot mig då, alltså.
När jag ropar.

*slänger linan i papperskorgen och är tacksam för att Hailey är sig själv igen*

Någon som är intresserad av silkeshöns?

Granne C ska försöka rensa ut lite i sitt hönshus. Hon påstår att hon har alldeles för många silkeshöns och att hon ska ta sig i kragen och bringa lite ordning bland fjädrarna och inte ha så många av varje färg.

Någon som är intresserad av ulliga och duktiga silkeshöns och silkestuppar?
(Om någon mot förmodan inte är bekant med rasen kan det vara värt att notera att har man silkeshöns så behöver man inte ha en kläckare.)

Nåväl. Det som hon funderar på att släppa ifrån sig är:

• Sex röda silkeskycklingar, kläckta i augusti. Ännu inte könsbestämda (hopplöst att könsbestämma silke....)

• En vit silkes-ungtupp, kläckt i somras.

• Två stycken mörkt viltfärgade silkeshöns, två år gamla.

Maila mig på koolaviola@live.se om ni är intresserade.

--------------
Uppdatering: Då har de hittat ett nytt hem hos HolzDesign och är sålda :o)

Och det måste han gjort, för han sa inget mer.

Är man lite nere så får man försöka göra det lite kul för sig. Och vad kan vara bättre kulighet att göra, än att kika efter lite avelsägg? Jag tror inte att det är mycket som slår en sådan kulighet, faktiskt. För jag har ju dokumenterad kycklingabstinens.

Sen är jag lite förbuttrad över värpningsfrekvensen i hönshuset. Det påverkar avelsäggs-rasvalet. Vilka kycklingar jag ska välja. För jag tycker att det är väldigt många av hönsapönorna här som haft en väldigt lång semester nu faktiskt. Inte ens leghorn-korsningarna värper, vilket jag tycker är mycket mystiskt. Det har de inte gjort på 2-3 månader, och de är ju inte ens ett år gamla (tio månader).

Fast några av unghönsen har kommit igång. Jag ska inte gnälla. Det är ju inte helt tomt i redena. Men ändå. Mellan två och fyra ägg om dagen på åttahundra (nä) höns tycker jag är barnsligt. Och det sade jag till dem.

- Barnsligt är vad det är.

Så sa jag.

- Jag tänker inte värpa några ägg ändå, sa Everest.

- Nä. Du är ju tupp. Men om du inte får igång dina flickor så tänker jag ta in en helt ny ras i hönshuset. En superduper-värpras. Bara så du vet. En ras som värper. Och värpande höns får speciella förmåner. Bara så du vet, det också.

- Diskriminerande, sa Everest, att ge förmåner till värpande höns. Om nu inte galande tuppar får samma förmåner.

- Höga och gälla gal mycket tidigt på morgonen genererar anti-förmåner, så ska du driva den frågan så är du ute på halt vatten faktiskt, sa jag och viftade med pekfingret i luften sådär uppläxande. Och när jag sagt det, och viftat med mitt finger, så blev jag lite förvånad. Har nerigheten gjort att jag blivit förvirrad? Tala emot Everest, menar jag. Hur vågat är inte det?

- Anti-förmåner? sa Everest och blev plötsligt väldigt tyst.

- Japp. Sug på den du, sa jag. Och det måste han gjort, för han sa inget mer.

Upprymd av att ha fått sista ordet, så lämnade jag hönshuset och gick in i huset och beställde avelsägg med en gång. Avelsägg från Lohman, en hönsras som är duktiga värpare och värper stora, fina, bruna ägg. Granne C har haft sådana och de värpte ett ägg om dagen, året om.
Några såna hönsflickor skulle ju vara toppen att ha i hönshuset.
Hönor som värper, menar jag.

Nu känns det genast lite mindre nerigt.

Åtminstone riskerar man att få en bula

Jag rotade i förrådet och på logen, i en evighet, men hittade inte den här äppelplockar-grejen, vad den nu kallas för. En sån där sak som ser ut som en påse med metalltänder runt kanten, och som sitter på en lång pinne. Den ville jag hitta. Men det gjorde jag inte.

För ett ögonblick funderade jag på om vi faktiskt hade en sådan. Men jag tror det. Fast jag är inte säker.

Hitta den, det gjorde jag inte i alla fall.

Jag fick därför riskera liv och lem, och helt enkelt klättra i träd i dag. Jag har inte klättrat i träd sedan jag gick i mellanstadiet, men jag gissade att det är som att cykla. Har man gjort det en gång i tiden, så kan man det för alltid.

Skulle jag plocka äpplen, måhända?
Nä. Jag skulle plocka rönnbär.

För någonstans har jag läst att hönsapönor gillar rönnbär. Och om jag kan servera hönsapönorna något som de gillar, så kanske de associerar det mumsiga som de gillar, med mig. Och gillar mig.

Långsökt?
Jomenvisst.
Sån är jag.

Så jag drog på mig stall-stövlarna och gick ut till ett av de rangliga rönnbärsträden här i krokarna.

Jag hittade ett toppenperfekt rönnbärsträd med stora stenar under. Och om jag stod på stenarna så nådde jag lite bättre och kunde hoppa mig lite uppåt, så jag fick tag på en gren som jag kunde hänga i. Och hängde jag i grenen med bara en hand, så kunde jag plocka rönnbär med den andra handen. Och sen kunde jag sikta noga och kasta rönnbären ner i bunken som jag ställt bredvid stenarna nere på marken. Toppenperfekt.

Tror jag att det var i alla fall. För när jag hängde där i grenen och rönnbären inte ville släppa så lätt som jag hade tänkt, så kikade jag ner på stenarna och funderade ett ögonblick på hur ont det skulle göra att tappa greppet om grenen och trilla rakt ner på stenarna.

Lyckligtvis slapp jag slå ihjäl mig. Även om det var nära. (nä det var det inte)

Och att det var väldigt nära att jag slog ihjäl mig (som det egentligen inte var), det sa jag till hönsen när jag kom in i hönshuset (jo det gjorde jag) med de läckra rönnbären. Att jag riskerat livet, så sa jag, för att de skulle få mumsa på lite rönnbär.

Meh... Jag visade de rönnbären. Och kastade runt rönnbären en smula, sådär lite inbjudande. Och lockade och gullade och försökte handmata. Men ingen ville ens smaka...?

Och då sa jag att jag faktiskt läst att höns ska tycka om rönnbär. Fast Everest krävde källhänvisning, och jag mindes inte riktigt vart jag läst det, så jag släppte det. Och Everest sa att smaken är som baken. Och det förstod jag inte alls. För Everest bak är inte alls delad.

Men nu har jag sisådär fem-sex liter ouppätna rönnbär. Utspridda och runtsprättade i torvet och spånet. Ratade.

Här riskerar man livet.
(Åtminstone riskerar man att få en bula.)
Och får bara ett fnys och uäk som tack.
*muttrar*

En fantastisk skit-sak.

Efter bara tre doser penicillin är Hailey mycket piggare! Och hon måste sovit mycket gott inatt, för imorse hoppade hon upp ur sov-korgen med ett spunk i ögonvrån, och öste på med allt sparat sprattel i kroppen, i säkert trekvart. For som en dammråtta i stormvindar, runt i hela huset. Precis som "gamla vanliga Hailey".

Sen for hon vidare rakt ut på gräsmattan och levererade något hon inte levererat sedan i söndags.

Nämligen en rejäl tvåa. Jo. Äntligen.

Sällan har jag blivit så glad över att någon i hushållet gjort nummer två.

En skit-sak.
Fast jättefantastiskt.

Efter det intensiva sprattlet och tvåa-levererandet, så kraschade hon ner i sovkorgen igen och somnade om.

Nu känns det mycket bättre.
Det tycker både Hailey och jag.

...och skär Lidl-kalkonkorv i små fyrkantiga bitar med penicillintabletter gömda innuti

Tack för alla tips och uppmuntringar i inlägget om Haileys ---> Hot Spots :o)

Tyvärr har det inte blivit bättre ännu, tvärtom. Det sprider sig som en löpeld. Urkig sjukdom.

Förutom att det kommit fler Hot Spots, så har hon tvärstoppat i magen och äter sämre än någonsin. Har inte poopat på tre dagar.

Hon kurar ihop sig och skakar och piper och är slö i perioder. Och precis när jag är redo att stoppa in henne i bilen och åka till "djurakuten" så kan hon plötsligt sätta igång att hoppa upp och ner och vifta på svansen när någon kommer, eller dra en repa med katterna ute på gräsmattan, hur pigg som helst. Och en halvtimme senare ligger hon i en hög och skakar och piper igen. Hade jag fått gissa hade en av symptomen på Hot Spots varit mano-depressivitet, det skulle passa in väldigt bra på hur Hailey beter sig just nu.

Men hon har blivit som en helt annan hund i sättet, sen i söndags när det här drog igång på allvar. Nästan så att hon skyggar när man ska plocka upp henne, och kommer inte om jag ropar på henne. Häromkvällen när jag tog ut henne på gräsmattan i mörkret för ett kvällspink, så sprang hon bort. Det har aldrig hänt tidigare. Jag blev jättepaff. Och det kändes väldigt olustigt att leta efter en svart liten hund med en liten ficklampa i mörkret. Till slut hittade jag henne nere på stallplan bakom en av bilarna. Där satt hon och skakade i en liten hög. Jag förstår ingenting?

Så idag fick vi nog båda två. Idag åkte vi till Djursjukhuset igen, Hailey och jag. De tog blodprover och röntgade henne, samt rakade bort mer päls kring Hot Spotarna.

Det visade sig att hon har, förutom en ökad mängd Hot Spots, även en infektion i kroppen och att tonsillerna var svullna, samt att hon hade småstenar i magsäcken. (Sten i magsäcken blev jag förvånad över, för jag har aldrig sett henne äta sten...?)

Så nu blir det en tio dagar lång penicillinkur, samt fortsätta tvätta med klorhexidin 2-3 gånger om dagen. Vi ska tillbaka på återbesök på måndag för att röntga och se om stenarna försvunnit naturligt, och för att se om Hot Spotarna och magen förbättrats.

Nu håller vi tummarna att allt ordnar upp sig. Hailey vill bli pigg och frisk, och jag vill gärna ha min "gamla vanliga hund" tillbaka. Och under tiden vi väntar på att ett under ska ske och våra önskningar ska slå in, så poppar vi popcorn (till mig) och skär Lidl-kalkonkorv i små fyrkantiga bitar med penicillintabletter gömda innuti (till Hailey). Och sen slänger vi oss i soffan och kollar trötta tv-serier på ---> Cucirca.com.

Ska bli skönt när det är färdigsjukdomat, så vi kan ränna ut i skogen igen.

Funderar... Det är väl så livet är?

Det blir ganska få inlägg just nu, och de inlägg som blir är rätt så tråkiga. För så ser det ut i huvudet på mig just nu. Ganska få tankar och de tankar som finns är rätt så tråkiga, på många sätt. Det är mörkt på flera fronter och jag hoppas att det blir ljusare snart.

Och det är väl så livet är? Ibland måste man ha det lite hemskt för att verkligen uppskatta hur bra man har det annars. Jag vill i alla fall tro att det är så.

Hot Spots

I torsdags så hittade jag nåt i pälsen på Hailey som kändes som ett... tuggummi? Som kletat fast sig i pälsen, strax under käken, på halsen. Jag tvättade med ljummet vatten och sen var det borta. Tänkte inte mer på det.

Dagen efter var det tillbaka igen. Som torkat klet, eller nåt. Så jag tvättade igen med ljummet vatten, men när det "torkade kletet" var borta kändes det som huden under var lite skrovlig.

I lördags var det tillbaka igen, och efter jag tvättat så var det definitivt skrovlig hud under. Stort som en femöring ungefär, om någon kommer ihåg hur stora sådana var.

I söndags var det likadant, och när jag tvättat rent så syntes det att huden var märkbart irriterad. Lite tjock och svullen och röd.

Igår, måndags, så surfade jag runt på nätet och letade efter hudirritationer på hund. För någonstans i bakhuvudet hade jag för mig att jag hört om det här. Och mycket riktigt. Jag hittade det. Hailey hade fått en ---> Hot Spot.

Och sånt är lite läskigt, för Hot Spots kan sprida sig blixtfort. Jag har aldrig sett det på riktigt förut, eller haft en hund som drabbats av det, så jag blev lite förbubblad på mig själv över att jag inte reagerat med en gång utan förväxlat det med ett intorkat tuggummi. Känns väldigt seriöst av mig.

Hailey brukar vara lätt i hanteringen, t ex klippa klorna, duscha, borsta pälsen eller klippa någon liten tova, men när jag tog fram trimmern för att raka rent kring Hot Spoten och vidrörde området med trimmern, så förvandlades hon till en vildkatt. Fullständigt omöjlig att hålla. (Påminde faktiskt om Ettan, hankatten som vi har, när han fullständigt snedtände när han skulle sövas. Som en elvisp med klor.)

För att inte ställa till med något, orsaka permanent trimmerskräck till exempel, så smet jag iväg till djursjukhuset med henne i morse för att få hjälp. Jag tänkte att de kanske hade någon smart lösning.

Och jo, de hade en "smart" lösning.

- Håll i henne så klipper jag.

Så sa sköterskan. Så jag höll i Hailey, som skrek för sitt liv, och så klippte sköterskan. Trimmern var ju lika stor som Hailey själv, så det räckte med två drag så var det färdigt.

Och visst. Det tog inte många sekunder. Men jag gillar ändå inte när man tvingar valpar (eller unghästar) till sånt. Jag inbillar mig att det kan sätta sig i huvudet på dem, och så får man ett elände längre fram.

Nåväl. Nu är området renklippt och ska tvättas med klorhexidin-lösning eller jodopax ett par gånger om dagen. Har det inte blivit bättre på några dagar så ska jag ringa djursjukhuset igen.

Sköterskan tyckte att det var en liten liten Hot Spot, så det var ingen fara. Fast både Hailey och jag fnissade lite åt att hon kommenterade storleken. För Hailey kan ju inte ha så särskilt stora Hot Spotar. De får ju liksom inte plats på henne, om de ska vara stora.

Vi passade på att väga Hailey också. Nu väger hon faktiskt hela 2.7 kilo. Väldigt stor, alltså.

Nu ska jag bara klura på varför hon fick Hot Spots från första början, så det inte händer igen. Jag har som sagt aldrig haft en hund som fått Hot Spots tidigare, därför fick jag läsa på lite. Hailey har absolut inte tjock päls som aldrig torkar, annars är det en klassisk orsak.

Hailey ligger lite purket i knäet undertiden jag surfar runt och letar Hot Spot-orsaker. Fast ibland fnissar hon till. Det är när jag läser högt för henne om vilka raser som ofta drabbas. Till exempel "schäfer, retriever och rottweiler". Det tycker hon tydligen är roligt. Måhända har hon fler raser i sig än de fyra som jag redan vet om?
...kan det finnas lite rottweiler också kanske?

*tittar på Hailey som nickar och tindrar med ögonen*

På-riktigt-vakthund

Jag förstår verkligen varför vi inte haft objudna gäster i huset, sedan Hailey flyttat hit. Inga tjuvar alls har varit här. För hon har koll på läget, den där Hailey. Och hon låter verkligen som en riktig vakthund.

Och om man ser henne på håll, utifrån sett, där i fönstret, så tror man säkert att hon är huvudet på en jättestor hund som står på golvet och når ända upp till fönstret med hela huvudet. En lurvig Grand Danois. Eller Bullmastiff. Japp. Lurvig sådan.

Man skulle ju aldrig tro att hon är en yttepyttehund som sitter på soffkanten. Inte på det morr-skället som hon har. Nä, det skulle man aaldrig tro. Det skället låter ju som en jättestor... jättestor... pja, vakthund.

Och det skället hade ni kunnat få höra, om nu inte blogspot bråkat med mig. Jag kan bara inte ladda upp filmen. *mutter*

Blogspot ska passa sig så jag inte bussar min vakthund på dem.