Sen cykelpromenerade vi till Lilla Dammen

Molnigt och lite vindigt. Klibbigt men inte tryckande värme. Perfekt väder-tillfälle att masa sig upp ur poolen och faktiskt göra någonting.

Så tänkte vi idag, hamsterhunden och jag.

Och "någonting" blev denna gång, efter att ha samrått med hamsterhunden, en cykelpromenad, med obligatorisk tillhörande picknick, ner till Lilla Dammen (som inte bör förväxlas med den Stora Dammen såklart).

Genast satte jag på kaffe, till picknick-korgen, och började fundera över vad vi skulle ta med för mumsigt att picknicka på. Eftersom ingen av oss ännu ätit lunch så föll valet på en tonfiskmacka med snesnap och majonäs. Sånt är gott, tycker både hamsterhunden och jag.

Och jag fixade till en ljuvlig liten tonfiskmacka, tyckte jag verkligen. Fast när den var färdig och jag tittade på den, från alla möjliga håll och vinklar, så såg den förskräckligt liten ut. Jätteliten. Så då delade jag mackan i två bitar, så jag fick två mackor. För två mackor är ju fler än en. Och två mackor brukar man ju sannerligen bli mätt på.

- Man får inte vara dum, tänkte jag väldigt glatt och förståndigt.

Och så packade jag ner våra två mackor, en jätteflaska vatten och termosen med kaffe i ryggsäcken. Sen började vi cykelpromenera.

Jo, cykelpromenera.

Första biten, ute på byavägen, sitter hamsterhunden i cykelkorgen och fladdrar med öronen eftersom jag cyklar så hialöst fort (ha ha nä).

Andra biten, på skogsvägen, så skuttar hamsterhunden bredvid cykeln undertiden jag cyklar. Fast jag får inte cykla mitt fortaste för då får hon springa så fort. Men cyklar jag lite mittemellanlagom så travar hon så glatt bredvid.

Tredje och sista biten till den Lilla Dammen är det en skogsstig, så då parkerar vi cykeln och promenerar tillsammans.

Istället för att ta på mig mina rejäla skogs-skor så hade jag mina sandaler, för det är ju så varmt om fötterna (också) om inte vinden kommer åt att fläkta till dem lite. Fast sandaler i skogen är ju lite spännande. Man vet aldrig på förhand hur det kommer gå. Om man kommer flinga in granbarr i sandalen och sticka sig något alldeles förskräckligt, eller om en pinne bestämmer sig för att stoppa in sig själv mellan sandalen och foten och lifta en bit på vägen.

Fast just idag var det en jättejättestor (väldigt normal-liten) rödmyra som klättrade in mellan tårna och bet mig. Jättejättehårt och svidigt bet den mig. Sådär pass svidigt så jag började hoppa på ett ben och försöka leta upp rödmyran för att peta bort den. Slita min tå ur dess gap, så att säga. Och när jag hoppade på ett ben lite okontrollerat så råkade jag hoppa in bland alla brännässlor med mitt hoppande ben, så jag brände mig jättejättemycket och hittade på en massa nya svordomar som jag aldrig hört förut faktiskt. Men så pass mycket brände jag mig, så jag svor med ord jag aldrig hört, undertiden rödmyran bet mig.

Fast när jag fick bort rödmyran så blev jag väldigt glad, för tack vare sandalen och rödmyran så hade jag ju bara nässel-bränt mig på mitt ena ben, det benet som okontrollerat hoppade runt med hela mig, istället för att jag bränt mig på båda.

- Vilken tur, sa jag till hamsterhunden som inte alls brydde sig om mina nässel-brännskador utan nosade ostört vidare på en liten trollslända som blänkte förbi.

- Vilken tur, sa jag igen, att jag är en sån tuffing som tål brännskador och huggande vilddjurs-myror, annars skulle man ju inte överleva här ute i vildmarken. Så sa jag. Och så tittade jag på hamsterhunden och låtsades att vi var miljontals mil från civilisationen fastän vi i själva verket var knappt tre kilometer från byavägen. Fast hamsterhunden nosade vidare på trollsländan och brydde sig inte om att vi på låtsas var miljontals mil från civilistationen.

Sen var vi framme vid Lilla Dammen och vi fikade och tittade på kräftorna som plumsade runt mellan stenarna och på alla mygglarvsbäbisar som sprattlade runt och på ännu fler trollsländor som blänkte så vackert. Och sen kom mygglarvsbäbisarnas alla mostrar och fastrar och morbröder och farbröder och hälsade på, fast det gjorde inget för de bet inte hamsterhunden utan bara mig.

Och jag föreslog att hamsterhunden skulle kanske ta sig ett litet dopp i dammen, för det kanske hade varit skönt.

- Aldrig någonsin, härmed säger jag eder att det kommer icke på fråga att jag nedsänker min eminenta lekamen i dylik, dy-lik, lerpöl. Så såg hamsterhunden ut som att hon sa, fastän hon egentligen inte kan prata.

För även om hon ser ut som en rufsig och tufsig gatuhund, så är det en liten piffig själ som bor i den hundkroppen som inte gör vad som helst. Till exempel bada i en liten damm med kräftor.

Och jag ville inte heller gå i just då, för det var väldigt vad kräftorna hade fått stora nypsiga klor. Och min tå var redan färdigbiten för idag av den jättejättestora (väldigt normal-lilla) rödmyran.

Fast vi mös och vi pös vid dammen utan att bada och bli nupna av kräftorna, och sen cykelpromenerade vi hem när vi var färdig-mös-pösna och plockade en jättebukett med blåklockor, vita malvor, prästkragar och vackra rödklöver.

Och efter att äntligen ha gjort "någonting" så kröp jag ner i poolen igen.
Och gissningsvis ligger jag väl där än.