Koola Viola

Höll inte jag på med något nyss?

2010-07-15T07:23:00.000-07:00

- Höll inte jag på med något nyss? tänkte jag plötsligt för mig själv, där jag låg på luftmadrassen i poolen och funderade på om jag skulle vända på mig och sola ryggen lite eller låta bli att vända på mig och bara sola magen. Såna viktiga beslut är inte lätta att ta, om man ska vända på sig eller inte, utan behöver funderas över. Fast nu började jag ju oturligt nog tänka på något helt annat, istället för att fundera färdigt på vända-tanken.

Och så fortsatte jag tänka efter på om jag egentligen höll på med något annat, alldeles nyssens, fastän jag just nu hamnat i poolen.

Jo. Kanske.

Jag minns att jag hade en av utemöbel-stolarna i teak framför mig, och en svamp och teakolja. Och att jag höll på att olja in stolen som högtryckstvättats och slipats.

Fast sen skvätte jag olja omkring mig och på mig, framför allt på mig.

Och eftersom solen gassade och jag hade olja på mig så började det lukta grillat. Eller friterat. Vilket som.

Och när det började lukta grillat, eller friterat, så blev jag lite hungrig faktiskt och lämnade stolen och gick in i köket för att göra mig en liten smörgås.

Och sen åt jag upp smörgåsen och tänkte att jag absolut inte får bada just nu, för om man gör det efter man ätit så kan man få kramp. Så sas det förr i tiden.

Fast då blev jag jättebadsugen bara för man egentligen inte får bada efter man ätit, så då var jag bara tvungen att hoppa i poolen. Men för säkerhetsskull så kröp jag upp på luftmadrassen, som guppade runt alldeles ensam och övergiven i poolen och som säkerligen behövde lite sällskap. Om jag nu skulle få kramp var ju på en luftmadrass rätta stället att vara. För att ligga på en luftmadrass i poolen är ju inte riktigt samma sak som att bada, så då kanske jag inte skulle få så mycket kramp. Om jag nu skulle få kramp.

Och om jag nu ändå skulle få kramp så kunde jag ju inte olja in utemöbler. Det vet ju varenda människa att om man har kramp kan man inte utemöbelsolja.

Just det, så var det.

Vilken tur att jag kom ihåg vad det var jag höll på med nyss. Annars hade jag kanske behövt resa på mig och hoppa ur poolen.

Och sen vände jag mig om på luftmadrassen, utan att trilla i vattet och få kramp (än) och bestämde mig för att ryggen borde få lite sol också.

Sen cykelpromenerade vi till Lilla Dammen

2010-07-15T06:47:00.000-07:00

Molnigt och lite vindigt. Klibbigt men inte tryckande värme. Perfekt väder-tillfälle att masa sig upp ur poolen och faktiskt göra någonting.

Så tänkte vi idag, hamsterhunden och jag.

Och "någonting" blev denna gång, efter att ha samrått med hamsterhunden, en cykelpromenad, med obligatorisk tillhörande picknick, ner till Lilla Dammen (som inte bör förväxlas med den Stora Dammen såklart).

Genast satte jag på kaffe, till picknick-korgen, och började fundera över vad vi skulle ta med för mumsigt att picknicka på. Eftersom ingen av oss ännu ätit lunch så föll valet på en tonfiskmacka med snesnap och majonäs. Sånt är gott, tycker både hamsterhunden och jag.

Och jag fixade till en ljuvlig liten tonfiskmacka, tyckte jag verkligen. Fast när den var färdig och jag tittade på den, från alla möjliga håll och vinklar, så såg den förskräckligt liten ut. Jätteliten. Så då delade jag mackan i två bitar, så jag fick två mackor. För två mackor är ju fler än en. Och två mackor brukar man ju sannerligen bli mätt på.

- Man får inte vara dum, tänkte jag väldigt glatt och förståndigt.

Och så packade jag ner våra två mackor, en jätteflaska vatten och termosen med kaffe i ryggsäcken. Sen började vi cykelpromenera.

Jo, cykelpromenera.

Första biten, ute på byavägen, sitter hamsterhunden i cykelkorgen och fladdrar med öronen eftersom jag cyklar så hialöst fort (ha ha nä).

Andra biten, på skogsvägen, så skuttar hamsterhunden bredvid cykeln undertiden jag cyklar. Fast jag får inte cykla mitt fortaste för då får hon springa så fort. Men cyklar jag lite mittemellanlagom så travar hon så glatt bredvid.

Tredje och sista biten till den Lilla Dammen är det en skogsstig, så då parkerar vi cykeln och promenerar tillsammans.

Istället för att ta på mig mina rejäla skogs-skor så hade jag mina sandaler, för det är ju så varmt om fötterna (också) om inte vinden kommer åt att fläkta till dem lite. Fast sandaler i skogen är ju lite spännande. Man vet aldrig på förhand hur det kommer gå. Om man kommer flinga in granbarr i sandalen och sticka sig något alldeles förskräckligt, eller om en pinne bestämmer sig för att stoppa in sig själv mellan sandalen och foten och lifta en bit på vägen.

Fast just idag var det en jättejättestor (väldigt normal-liten) rödmyra som klättrade in mellan tårna och bet mig. Jättejättehårt och svidigt bet den mig. Sådär pass svidigt så jag började hoppa på ett ben och försöka leta upp rödmyran för att peta bort den. Slita min tå ur dess gap, så att säga. Och när jag hoppade på ett ben lite okontrollerat så råkade jag hoppa in bland alla brännässlor med mitt hoppande ben, så jag brände mig jättejättemycket och hittade på en massa nya svordomar som jag aldrig hört förut faktiskt. Men så pass mycket brände jag mig, så jag svor med ord jag aldrig hört, undertiden rödmyran bet mig.

Fast när jag fick bort rödmyran så blev jag väldigt glad, för tack vare sandalen och rödmyran så hade jag ju bara nässel-bränt mig på mitt ena ben, det benet som okontrollerat hoppade runt med hela mig, istället för att jag bränt mig på båda.

- Vilken tur, sa jag till hamsterhunden som inte alls brydde sig om mina nässel-brännskador utan nosade ostört vidare på en liten trollslända som blänkte förbi.

- Vilken tur, sa jag igen, att jag är en sån tuffing som tål brännskador och huggande vilddjurs-myror, annars skulle man ju inte överleva här ute i vildmarken. Så sa jag. Och så tittade jag på hamsterhunden och låtsades att vi var miljontals mil från civilisationen fastän vi i själva verket var knappt tre kilometer från byavägen. Fast hamsterhunden nosade vidare på trollsländan och brydde sig inte om att vi på låtsas var miljontals mil från civilistationen.

Sen var vi framme vid Lilla Dammen och vi fikade och tittade på kräftorna som plumsade runt mellan stenarna och på alla mygglarvsbäbisar som sprattlade runt och på ännu fler trollsländor som blänkte så vackert. Och sen kom mygglarvsbäbisarnas alla mostrar och fastrar och morbröder och farbröder och hälsade på, fast det gjorde inget för de bet inte hamsterhunden utan bara mig.

Och jag föreslog att hamsterhunden skulle kanske ta sig ett litet dopp i dammen, för det kanske hade varit skönt.

- Aldrig någonsin, härmed säger jag eder att det kommer icke på fråga att jag nedsänker min eminenta lekamen i dylik, dy-lik, lerpöl. Så såg hamsterhunden ut som att hon sa, fastän hon egentligen inte kan prata.

För även om hon ser ut som en rufsig och tufsig gatuhund, så är det en liten piffig själ som bor i den hundkroppen som inte gör vad som helst. Till exempel bada i en liten damm med kräftor.

Och jag ville inte heller gå i just då, för det var väldigt vad kräftorna hade fått stora nypsiga klor. Och min tå var redan färdigbiten för idag av den jättejättestora (väldigt normal-lilla) rödmyran.

Fast vi mös och vi pös vid dammen utan att bada och bli nupna av kräftorna, och sen cykelpromenerade vi hem när vi var färdig-mös-pösna och plockade en jättebukett med blåklockor, vita malvor, prästkragar och vackra rödklöver.

Och efter att äntligen ha gjort "någonting" så kröp jag ner i poolen igen.
Och gissningsvis ligger jag väl där än.

Hur man trollar bort en speta i tån...

2010-07-07T02:28:00.000-07:00

Mina trolldagar, blåa tår med spetor i, börjar gå mot sitt slut. Även om mitt hår fortfarande är tovigt, så är min långtå inte alls lika blå, och spetan hoppade tyvärr ur tån igår kväll.

Tyvärr hoppade ur?
Jo, tyvärr.

För jag fick ett rasande roligt tips från Ulf om hur man får ut en speta ur tån utan att förlora förståndet eller nåla tån sönder och samman. Så pass roligt tips så att jag kanske tassar ut på altangolvet igen med släpande fötter för att med lite tur sätta en ny speta i tån. Om jag har tur vill säga.

Jo. Tur.
Så jag får prova Ulfs tips.

För läs här Ulfs mail (publicerat med tillstånd av Ulf såklart) hur roligt man kan ha när man tar bort en speta i tån. Och känn sen efter om ni inte själva blir lite sugna på en speta i tån att trolla bort.

------------

Hej...

Din sticka i foten... i TÅN... den kan man ta bort, UTAN att peta med nålar, klämma med naglar, lirka med pincetter som aldrig är små nog... Allt det där, det hör historien till...

Mitt lilla häxknep, det är bara från medeltiden det.

Nee, du ska INTE gå till nån trevägskorsning i fullmåne och utföra riter, inte ens offra en enda droppe blod från vare sig DIG eller tupp eller vad som nu brukas...

Du ska offra en gris! :-D

Eller åtminstone en liten DEL av gris... i form av en tre cm lång remsa av en baconskiva.

Ta det feta på baconet, vik ihop den här feta remsan så att den blir ungefär 1.5 cm i fyrkant.

Hämta ett plåster. Lägg baconfettet över platsen där stickan finns, och kleta dit plåstret över rubbet.

Sen går du o lägger dig... sover... inom ett dygn kan du ta bort bandaget, och NÄSTAN alltid ligger stickan på fettet.

Helt smärtfritt. Det enda du märker av det hela, är att dina tår kan lukta bacon under behandlingen bara, men det är inte så farligt.

Lycka till...

//Ulf

Inte avvisad, bara borttappad.

2010-07-06T01:51:00.000-07:00

Precis som Stjärnkraft så har jag strul med kommentarerna på Blogger just nu.

Ingas kommentar har jag godkänt tusen gånger men den ploppar upp igen för godkännande ändå. Fast precis just nu är den helt borta. Förmodligen dyker den upp igen om en stund, för godkännande. Kanske.

Och jag har godkänt fler kommentarer nu på morgonen, några trillade rätt fast många av dem hittar jag inte alls någonstans längre. Så om din kommentar är borta så har jag inte avvisat den, bara tappat bort den...

Jag fattar noll. Så det känns lite som vanligt, i och för sig.

Hoppas det är ett fel som är trasigt som kommer lösa sig alldeles automatiskt alldeles strax utan att jag behöver bekymra mig överhuvudtaget. Det kunde ju vara trevligt. Med problem som löser sig automatiskt. Hoppas på det, som sagt.

"Du skrämde mig." "Det gjorde jag inte alls."

2010-07-05T23:19:00.000-07:00

Jag har precis läst färdigt Dean Koontz's bok Broder Odd.

Det är Dean Koontz tredje bok om Odd Thomas, men det fattade jag inte att det var. Hans tredje bok alltså. Klantigt nog så fattade jag inte det. För i tredje boken avslöjades det saker som hänt i första och andra boken, så det blir ju lite tokigt för mig att läsa de böckerna i efterhand om jag redan vet vilka som dör och vad som händer.

För jag skulle gärna läsa de böckerna också, ettan och tvåan, jag gillade nämligen författarens sätt att skriva på. Han skriver i jag-form, bara en sån sak. Och för att vara en "skräckis-bok" så skrattade jag förvånansvärt mycket. Det finns lite billiga poänger, men här och var glänser det till så himmelens roligt så. Så där roligt så man fnissar lite högt under tiden man läser vidare. Och det är så uppfriskande att fnissa fastän man läser en läskighetsbok.

Lyssna på det här till exempel. Läskigheterna har börjat hopa sig kring Odd Thomas, en munk är försvunnen och spöken dykt upp, och Odd Thomas promenerar runt på klostret som han befinner sig på:

När jag rastlöst gick genom biblioteksgångarna gick jag runt ett hörn och stod ansikte mot ansikte med ryssen, Rodion Romanovich, som jag senast sett i en dröm.
Jag har aldrig sagt att jag har James Bonds självsäkerhet, så jag skäms inte för att erkänna att jag hoppade till och utbrast: "Jävlar!"
Grov och blängande så ilsket att de buskiga ögonbrynen drogs ihop, sa han med svag accent: "Vad är det med dig?"
"Du skrämde mig."
"Det gjorde jag inte alls."
"Jaha, det kändes så."
"Du skrämde dig själv."
"Förlåt."
"För vad då?"
"För mitt språk", sa jag.
"Jag pratar engelska."
"Det gör du, ja, och det bra också. Bättre än vad jag pratar ryska, det är då säkert."
"Pratar du ryska?"
"Nej. Inte ett ord."
"Du är en underlig ung man."
"Ja, jag vet."

Va? Är det inte en helt underbar dialog?

*fnissar*

Någon mer som läst Odd Thomas-böcker?

Jag ska sluta mata händelse-katapulten med "Jag har aldrig"- ammunition

2010-07-05T22:55:00.000-07:00

Ni vet sånt där trams när man säger att "Jag har aldrig..." eller "Det är evigheter sedan...", så hinner man inte ens avsluta meningen förräns just det händer som man nyss sagt "aldrig händer"?

Jag tycker att det är lite trolldom över hela det där. Att något man nyss sagt aldrig händer, händer. Trolldom. Jag skulle kunna skriva magiskt, men magiskt är något trevligt mysigt och det tycker jag inte just den här företeelsen kan kategoriseras som.

För när man börjar en mening med orden "Jag har aldrig..." så verkar hela världsaltet stanna upp för att lyssna, och ladda händelse-katapulten med vadhelst man kommer säga efter de orden. Som om man verbalt producerar massiv ammunition åt denna händelse-katapult, styr av ett trolligt världsalt som avfyrar och förverkligar allt som inte hänt och som man inte vill ska hända heller, fastän man inte vet om det på förhand.

Och jag har belägg för mina funderingar. Det är inte bara något jag hittar på, såklart. (Sånt gör ju inte jag, hittar på. Ha ha.)

-----
Bevis nummer ett:
Jag sa till maken att "Nä, hamsterhunden brukar aldrig smita från gården. Hon springer runt lite här och lite där, men hon smiter aldrig från gården." Så sa jag.

Och vips vops, tio minuter senare så kom grannen promenerandes med hamsterhunden under armen och sa att hon hittat henne i trädgården hemma hos sig, vilt flörtandes med deras hanhund.

Bevis nummer två:
Jag tittade upp mot himlen och sa "Underbart att vi inte haft några rovfåglar här på hela våren och sommaren, inte en enda, så hönsapönorna har kunnat skutta lösa jättelänge utan att bli uppätna." Så sa jag.

Och vips vops, när jag var ute på en ridtur dagen efter det uttalandet och red förbi hos byagrannen så dök det upp en ormvråk som vildsint och hönsa-hungrigt svepte över huvudet på mig.

Och den seglade väldigt nära faktiskt, så pass nära huvudet på mig så ormvråks-fötterna nästan skrapade ridhjälmen. För jag har såklart hjälm när jag rider. Och det var jag lycklig över att jag hade när ormvråken kom svepandes, för tänk om ormvråken svept så pass nära mitt toviga hår att fot-klorna på ormvråken fastnat i tovorna i mitt hår och rovfågeln blivit ilsk över detta och flaxat iväg med mig. Så snopet det hade känts. För både ormvråken och mig själv. Och tänk om jag rent reflexmässigt knipit åt med knäna när rovfågeln flög iväg med mig, så jag tagit med mig hästen också. Det hade sett lite konstigt ut.

Men nu hände inget av detta, för jag hade hjälm på mig som sagt.

Bevis nummer tre:
Och när min andra byagrannes häst blev halt för trehundratrettiotredje gången (stackare), så sa jag för mig själv, fast högt ändå, "Hu vad skönt att inte vi haft halta hästar på evigheters evighet."

Och vips vops så blev vår ena häst alldeles knallhalt så jag fick ta in båda hästarna över natten och omhulda och omgulla och böja och klämma och känna efter vad som kunde tänkas vara på tok. Och det kändes så konstigt och obekant med ändå väldigt bekant och naturligt, om ni förstår vad jag menar, att ha hästarna inne i boxarna på grund av hälta. Vi hade en period med hältor i stallet för några år sedan, som inte alls var rolig, men har varit förskonade läänge. Fast nu var det tydligen dags igen. Bara för jag råkade säga att vi inte haft halta hästar på evigheters evigheter.
----

Om jag bara kunde lära mig att sluta säga "Jag har aldrig" eller "Det var evigheter sedan". Då kanske jag sluppit smitande hamsterhundar, rovfåglar och halta hästar och allt annat sånt. För det verkar ju vara hopplöst att säga något sådant utan att det slår in, oavsett om man "tar i trä" eller inte. Nä, jag ska sluta mata händelse-katapulten med "Jag har aldrig"- ammunition. Världsaltet får roa sig med något annat. Nu är det slut på sånt här.

*funderar*

Fast å andra sidan.

*harklar mig*

Jag har aaaldrig vunnit en miljon på Lotto.

*väntar på katapultandet*

Inget ont som inte har något gott med sig.

2010-07-05T02:50:00.000-07:00

Inget ont som inte har något gott med sig. Så sägs det. Och jag är benägen att hålla med. För några dagar sen kanske jag inte gjort det, men på grund av de senaste dagarnas dramatiska och smärtsamma (ha ha jo, fast nä) händelser har jag svängt i frågan.

För när jag tassade fram på vår luddiga vardagsrumsmatta häromkvällen så trampade jag till på ett uppblött hundtuggben. Och det vet alla ni som har trampat på ett uppblött hundtuggben hur ohyggligt äckelpäckligt det är. För det är lite... geggigt och slemmigt. Som en avliden och jäst snigel, ungefär. Så känns det.

Och om man inte är beredd på en sådan trampupplevelse, så kan det hända att man gör ett litet sidoslir, snedtramp så att säga, när man råkar ut för det.

Och jag var absolut inte beredd på en sån trampupplevelse, så jag gjorde ett tydligt sidoslir med min vänsterfot, tillsammans med alla vänstertårna. Fast alla tårna på min vänsterfot var inte med på detta, särskilt inte långtån. Den stannade kvar i ursprungsposition, trots fotens sidoförflyttning, vilket gjorde att den... böjdes åt fel håll så att säga.

Ont gjorde det såklart, men stark och tuff som jag är (ha ha nä) så sa jag ingenting särskilt (skrek alla svordomar jag någonsin hört) utan blåste lite på tån (nästan ringde ambulans) och tassade (linkade) vidare och tänkte inte mer på saken (jo det gjorde jag hela natten).

Dagen efter så var tån lite blå och lite stor, sådär stor så att jag inte skulle fått ner den i en sko även om jag velat, tänk Askungens styvsystrar, ungefär så. Men nu ville jag ju inte få ner tån i en sko, på sin höjd en sandal, för här liksom i övriga landet är det ju värmebölja. Vältajmat att böja tån åt fel håll just nu, skulle man kunna säga, när man inte behöver ha tån i en sko. Och långpromenerar gör jag ju knappt heller i värmen, både hamsterhunden och jag ligger mest och päser, jag i poolen och hamsterhunden i skuggan.

Och eftersom det var värmeböljigt även dagen efter, så barfota-tassade (linkade) jag därför mot poolen, över vårt o-inoljade altandäck. Men med en ovanligt stor långtå så tror jag att stortån kände sig lite hotad över att inte vara störst på vänsterfoten, och kanske lite o-omgullad eftersom jag mest pratade med långtån. För stortån protesterade genom att hänga lite konstigt i ett av mina fotlyft under mitt tassande. Och i precis just det stortå-hängs-steget som jag tog, så ploppade det fram en liten, liten trästicka ur altangolvet, som gärna satte sig i min stortå som hängde lite konstigt mot altangolvet. En superstor (ganska liten egentligen) speta borrade sig in i stortån, och satt nu fast. Jättmycket borrade den sig in.

Ont gjorde det såklart, men stark och tuff som jag är (ha ha nä) så sa jag ingenting (skrek alla svordomar jag någonsin hört) utan blåste lite på tån (nästan ringde ambulans) och tassade (linkade) vidare mot poolen och tänkte inte mer på saken (jo det gjorde jag visst det).

Framåt kvällen försökte jag peta ut spetan ur stortån, men den hade gått av och satt i tryggt förvar inne i stortån och gjorde lite lagom väsen av sig, framför allt när jag gick. Och min långtå var vackert lilablå och tjock och gjorde också lite lagom väsen av sig, framför allt när jag gick.

Och nu när jag ska ta mig fram så lunk-linkar jag med stortån rakt upp i himlen för att inte spetan ska råka nudda marken för då gör det ont, och långtån hänger någonstans mittemellan och bara följer med. Som ett avlångt blåbär, kan man säga.

Och när jag lunk-linkade fram över gräsmattan, väldigt oberörd (frossade i gnällande) av den enorma (nä inte så farligt) smärtan från min fot, så slog det mig.

Om jag linkar ut i skogen och letar upp en riktigt knotig pinne att ha till käpp, odlar fram en vårta på näsan och stoppar in en fotboll innanför tröjan på ryggen så det ser ut som jag har en gigantisk puckel, så tror jag att jag kanske kan se ut som ett troll. Tovigt hår har jag ju redan, och en linkande märklig gång.

Och se ut som ett troll hade ju varit lite roligt, faktiskt.
Inte så lite heller, förresten.
Ganska mycket roligt, egentligen.

Glad i hågen över min för tillfället lite konstiga och leabrutna vänsterfot som gett upphov till mina troll-karriärs-möjligheter, linkade jag vidare över gräsmattan.

Och jag tänkte på om jag skulle stoppa trolligt granbarr i mitt toviga hår också, eller om det räckte med lite mossa i öronen. Och jag tänkte också på (jag kan tänka två tankar samtidigt, vilket sparar tid ibland fast inte alltid, för om det blir för rörigt så måste jag tänka om tankarna igen var för sig och då tar det jättelång tid) vilket tur jag hade som snavade på tuggbenet så jag dagen efter satte en speta i stortån.

Blå långtå och spetig stortå.
Oanade trollmöjligheter.
Toppen, helt enkelt.

Inget ont som inte har något gott med sig.
Som sagt.

(Pst Mamma - jag har inte brutit tån och spetan får jag nog tag i snart. Jag ska bara troll-dona färdigt först. Så du vet.)

- Såna skulle du ha, så du slapp blöta ner dig så dant.

2010-06-29T08:01:00.000-07:00

När jag ligger på luftmadrassen i poolen i solen, jo för det gör jag när det är alldeles för varmt för att göra något annat och jag har semester samtidigt och ibland gör jag det när jag inte har semester och det är alldeles för varmt för att göra något annat ändå men det låtsas jag inte om, så hör jag ett floffande från rabatten som inte är en rabatt längre. Och floffande ljud är ganska mjuka och puffiga fast kanske lite åt det dammiga hållet, intressanta ljud alltså, så det är alltid spännande att ta reda på varifrån ljuden kommer.

Så jag öppnar ett öga och kikar försiktigt, försiktigt så jag inte stör floff-ljuds-producenten, över poolkanten mot rabatten som inte är en rabatt längre för att se vad som pågår.

Och mitt i vår före detta rabatt, som är mer som en jordhög nuförtiden, ligger Maskros-Fia och badar i jorden. Sådär jord-badigt som bara hönor kan bada. Mitt i solen ligger hon och spretar ihopslagigt med vingarna, vilket är en svår konst, så den väldigt torra jorden ryker och puffar något alldeles väldeliga. Och hon ser ut att njuta av detta jordbaderi. Väldigt mycket.

- Du vill inte ta ett dopp i poolen istället? ropar jag frågandes från min luftmadrass.

- Jag är väl ingen anka heller, svarar Maskros-Fia tillbaka och ser ut som om min fråga var synnerligen konstig och sällsynt korkad.

- Men det där kan väl inte svalka särskilt mycket? säger jag och tänker på att det säkerligen är över trettio grader i solen i den där jordhögen och hon måste vara mycket varm.

- Jag är inte varm faktiskt, säger Maskros-Fia och jag undrar om hon kan höra vad jag tänker, för det var ju precis vad jag tänkte att hon var. Varm, dårå.

- Jomen visst måste du vara varm, du ligger ju mitt i solen, säger jag.

- Jag ligger ju inte mitt i solen, svarar Maskros-Fia, min kropp och jag ligger ju i skuggan av mina fjädrar. Som alltid. Så jag är sval som en höna, så att säga. Såna skulle du ha, fjädrar som skuggar, så du slapp blöta ner dig så dant så fort det är lite sol.

- Ehh, sa jag och sen säger jag inte så mycket mer för jag har lärt mig att sluta prata när jag inte har så mycket mer att tillägga.

Och sen funderar jag på hur finurligt det är att ha med sig fjäder-skugga vart man än går. Och att jag aldrig sett en svettig höna. Faktiskt. Och sen lägger jag mig tillrätta på luftmadrassen igen, skvätter lite vatten på magen, blundar och lyssnar vidare på det floffande ljudet från en sval Maskros-Fia som jordbadar i rabatten.

Tre veckor är ju ingenting i jämförelse då, faktiskt.

2010-06-28T01:03:00.000-07:00

Jo. Jag vet. Det är inte första kläckningen jag är med om, eller som jag bloggar om. Jag borde vara luttrad och rutinerad och framför allt lugn som en filbunke i kläckningssammanhang.

Men nä. Det spelar ingen roll hur många kläckningar jag varit med om. Jag är alldeles barnsligt till mig ändå. Och überpirrig. Och rödkindad. Och nervöst fnittrig.

För GangsterGittans ägglingar har börjat kläckas idag! *ler stort*

Blandis-ägglingen har gjort första hålet och fem maranägg hoppas jag på ska följa efter och knäcka skal under dagen. Och att kunna ligga still oppanpå sex ägg, som förhoppningsvis pirrar och pickar och piper allesammans, måste vara jättesvårt. Jag kan apselut inte ligga still om någon killar mej på magen. För att inte tala om att ligga still i tre veckor, innan mag-killningsfinalen.

Och jag berömde GangsterGittan för att så tålmodigt ha legat stilla i hela tre veckor på samma ställe och stirrat in i väggen och väntat och väntat.

- Vad duktig du varit, det hade jag nog aldrig klarat av att ligga still så länge. Så sa jag till GangsterGittan, stolt som jag var över hennes ruvnings-bragd.

- Inte särskilt märkvärdigt egentligen, ni människor ligger ju stilla i fyra veckor och stirrar på en och samma fläck. Tre veckor är ju ingenting i jämförelse då, faktiskt, sa GangsterGittan.

- Fyra veckor? Stirra på en fläck? sa jag.

- Fotbolls-VM. Fyra veckor liggandes i soffan och stirra på en fläck som ser ut som en TV, sa GangsterGittan.

Och pjo. Möjligt att hon hade lite rätt. Kanske. Fast det är inte riktigt samma sak ändå, tyckte jag. Fast hon tyckte att det var det.

Men det spelar ingen roll. För idag är det kläckning och jag hoppas att allting går superstrålande bra och det blir en himmelens massa kycklingar av alla ägglingar. Jo, det hoppas jag. Jättemycket hoppas jag det. Och förslagsvis höne-kycklingar. Om man får välja.

*hoppas*

GangsterGittan ligger platt och stilla, fastän det börjat picka och pirra under magen på henne. Mycket duktigt gjort, faktiskt.

Jihoo, skulle man kunna säga.

2010-06-27T12:53:00.000-07:00

Allvarligt talat. Med såna här väderprognoser kommer det inte att bli mycket bloggat här. Om jag ger mig på en gissning.

För min bärbara dator är inte vattentät, så jag kan inte ta med mig den när jag skvalpar runt på luftmadrassen i poolen. För det är där jag törs sätta pengar på att jag kommer befinna mig, när jag har en stund ledig, under de kommande dagarna. Skvalpandes på luftmadrassen i solen i poolen.

Jihooo, skulle man kunna säga.
Om vädret, då.

*säger jihoo*

Ibland har man tavel-tur

2010-06-26T05:37:00.000-07:00

Ibland har man en alldeles osannolik tur. Osannolik, säger jag. Sån där tur som man ser på "Plötsligt så händer det"-trisslott-reklamen. Sån tur.

Och just en sån tur hade jag alldeles nyligen.

För se vad jag fyndade på auktion. En tavla som ingen ville ha. Förutom jag. Och OM jag ville ha den. Absolut att jag ville ha den. Jättemycket ville jag ha den.

Jag är ingen tavelmänniska annars, och absolut inte en sån människa som skulle få för mig att köpa "konst" för tusentals kronor. Och jag vet inte vad konstnärer heter mer än han den där Gogh (fast det är för att han skar av sig örat egentligen, för det tyckte jag var jätteläskigt gjort).

Men ändå. Denna tavlan är underbar. Och ovärderlig. Se motivet, liksom. Ovärderligt och vackert.

Och vilken tur att ingen mer än jag visste om det, att den var ovärderlig, när jag ropade in den. För då hade det inte räckt med några kronor bara, som jag gav för den nu.

Och nu hänger den vackra tavlan på väggen här hemma hos mig. Hemma hos mig, liksom. För som sagt, ibland har man tur.

...och livet är så gott så gott.

2010-06-25T04:46:00.000-07:00

Vi har pysslat med vår förfallna flaggstång under veckan som gått. Den har varit lite trasig och flagglös och lin-lös, så vi har fällt den med traktorn (äventyrligt) och målat den och putsat den och pratat snällt med toppen på flaggstången, för toppen på flaggstången träffar man ju väldigt sällan i vanliga fall så det var bäst att passa på att lära känna varann en smula innan vi skildes åt igen. Och vi satte på en ny fin lina och polerade flaggstångskulan så den blänkte ända till Mariannelund eller vad det heter på flaggstångsspråk, och sen reste vi den igen med traktorn (äventyrligt igen).

Och idag, på självaste midsommarafton, så hissade vi flaggan. Under mycket pyntiga former, såklart. Grannarna var inbjudna, champagnefrukost dukades upp med ägghalvor och snittar med skaldjur, rostbiff och gubbröra, och när flaggan nådde toppen så sköt grannen salut med sitt gevär så det hördes ända till den stora stora staden tror jag faktiskt, jättehögt alltså. Och granne C sjöng Svenska Flaggans sång sådär förtjusande vackert när flaggan fladdrade i vinden, och jag sjöng Du gamla du fria för jag kunde inte Flagg-sången, men jag sjöng Du gamla du fria tyst i huvudet för mig själv så det inte skulle höras att jag inte kunde Flagg-sången och det blev nästan som kanon (som man sjunger Broder Jakob ni vet) fastän vi inte sjöng samma sång, men vi startade sången olika och då är det kanon. Jag är inte säker på att vi ens hade samma tonart, men det gjorde inget för vi drack champagne.

Och sen gick vi en blomsterplockar-promenad över ängarna och kikade mot vårt hus lite nu och då, och minsann såg man flaggan fladdra så vackert nästan hela tiden om man inte gick och ställde sig bakom en stor gran för då såg man inte flaggan längre för alla barr.

Nu puttrar färskpotatisen på spisen och jag ska plocka fram sillen och nubben och sonen slappar i hängmattan under björken och solen skiner och på söndag är det förhoppningsvis kläckning av GangsterGittans ägglingar som hon ruvar på och jag hittade prästkragar och rödklöver och ikväll ska vi grilla oxfilé från grannbyn och dilldoftande färskpotatispaket och livet är så gott, så gott. Sådär gott och underbart så man nästan undrar om man drömmer eller är vaken. Fast jag vill inte nypa mig i armen för att ta reda på om jag drömmer eller inte, för jag trivs så bäst som det är.

Jag önskar er alla en alldeles underbar midsommarafton :o)

Så inga humlor kommer och tar dem

2010-06-24T07:22:00.000-07:00

Om jag kunde få min kamera att fungera, så hade jag omedelbums lagt ut bilder på Detets vackra små kycklingar, som inte är så små längre för de har fyllt hela sju veckor.

För de är de vackraste små stora kycklingar man kan tänka sig, verkligen. Och jag tror minsann att de är tre små hönor. *knackar i trä*

Jag gjorde ju det högst vetenskapligt beprövade Hängauppochnertestet och kunde efter det konstatera att det var tre tuppar. Men sen växte det inga kammar på dem, och inga slör, och maranen fick inte svart på vingarna utan brunt, och isbarkorsningen har definitivt ingen kam, och Vita Vingen-avkomme-kycklingen är väldigt flickig av sig och ingen tuppar sig alls. De filar naglarna och puffar frisyrer och har frågat om läppstift och vill gärna ha en kall jordgubbscider istället för en kall öl när solen skiner som mest.

Fast jag tror att hängauppochnertestet fungerar i alla fall, fast om de försöker resa sig upp så kan det vara en höna ELLER en tupp. Och om de hänger som kokt spaghetti så är det en tupp ELLER en höna. Så tror jag.

Framför allt så tror jag att det är tre hönor jag har här hemma.
*ler stort och knackar i trä igen*

Och jag sa till sonen att det ska bli så skönt när jag kan släppa in de tre fjäderbäbisarna i hönshuset, så de också kan få springa ute tillsammans med alla de andra fjäderflickorna och stora Pipen-tuppen och leta daggmask och mumsa tusenskönor och bada i sandhögen och ligga under körsbärsträden och sola. Men att fjäderbäbisarna måste växa till sig lite mer innan jag släpper ut dem, så de inte råkar illa ut för att de är så små.

- Så inga humlor kommer och tar dem, sa sonen då.

- Jo precis, sa jag fast tänkte mer på grannens katt eller duvhöken. Men humlor lät så mycket mysigare och somrigare, så jag bestämde mig för att tänka på humlor istället.

För det skulle ju vara jättetråkigt om det kom en humla och kidnappade fjäderbäbisarna och flög iväg med dem. Nu när det ser ut att vara tre... hönor.

*ler jättestort igen och knackar i trä*

Fast först skulle jag bara...

2010-06-24T06:27:00.000-07:00

Vilken strålande somrig dag idag, det såg jag redan när jag vaknade på morgonen att det skulle bli. För löven på träden utanför fönstret var alldeles lysande gröna, och de är de bara om solen skiner väldigt mycket på dem. Och lysande gröna var just var de var denna morgon, så jag visste att solen sken så det gnistrade utomhus, även om jag inte kunde se själva solen från min kudde.

Och när jag smidig som en trasig luftballong hoppade ur sängen och gick fram till fönstret och förväntansfullt tittade ut, så var himlen alldeles blå och solen alldeles stor och gul och och vattnet i yttepytte-poolen alldeles förtjusande inbjudande blått det också. För jag kan se nästan rakt ner i poolen från sovrumsfönstret, därför kunde jag se att det var blått och inbjudande med en gång.

Jag satte på morgonkaffet och knäppte på morgonnyheterna under tiden jag slamrade med frukost i köket. Fast på morgonnyheterna sa de att solen skulle bara skina på förmiddagen, sen skulle det bildas sticksiga moln på eftermiddagen.

- Vaffalls? tänkte jag för mig själv fast högt så det hördes i alla fall.

Då var det bäst att skutta ut och sola i poolen med en gång, om solen bara är på tillfälligt besök. Fast jag skulle bara dricka lite kaffe och titta färdigt på morgonnyheterna och läsa tidningen på nätet först. Sen skulle jag ut och sola i poolen.

Och när jag ändå satt och drack kaffet så kunde jag ju kasta in en maskin tvätt till, och hänga den tvätten som gått över natten och kanske sortera upp strumpor och underkläder i respektive påse (vi har sorterad rentvätt i varsin påse så det är lätt att hämta) och varför låg det en trave ved inne i tvättstugan? Den vedtraven borde kanske inte ligga där, och inte minns jag hur eller varför den hamnade där, så den flyttade jag. Fast det blev väldigt smuligt på golvet efter veden så jag hämtade dammsugaren lite snabbt och dammsugade upp smuligheterna bara för att få lite ordning och reda. På låtsas i alla fall.

Tillbaka vid morgonnyheterna så hade kaffet kallnat och nyheterna var nästan slut och jag undrade hur länge jag hållit på i tvättstugan egentligen, men strunt samma för nu skulle jag ut i solen vid poolen.

Och när jag lämnade av kaffekoppen i köket så stod disken kvar från i går kväll och det var ju väldigt konstigt, sådär konstigt så att det nog var bäst att jag stoppade in den i diskmaskinen lite snabbt för det är så tråkigt när bänken är full med disk när det är så varmt. Så då tömde jag diskmaskinen på ren disk och fyllde den med smutsig disk lite snabbt och torkade av diskbänken och det var väldigt vad varmt det blev när man höll på att slabba inomhus en solig och somrig dag som denna. Som tur var skulle jag ju ut i solen i poolen alldeles strax, fast innan dess så borde jag nog bara öppna något fönster så det blir lite fläktigt inomhus om solen skiner.

När jag öppnade fönstret så släppte karborrebandet som går runt fönstret och som myggnätet sitter fast i. Och ha ett öppet fönster utan myggnät är väldigt dumt, för vi har ett gäng getingar som gärna vill skutta in i huset och nypa en i tårna om de kommer åt. Så jag letade upp små vita nubb och den lilla hammaren och skulle börja spika, fast nubben var väldigt väldigt liten så jag kunde inte hålla i den utan att hamra mig själv på tummen. Så då skuttade jag ut i makens snickarbod och letade upp en liten tång som jag kunde hålla nubben i när jag spikade. Och med en liten tång så gick det jättebra att spika utan att få ont i tummen, så jag spikade fast kardborrebanden och fäste upp myggnätet igen, och så passade jag på att spika fast kardborrebanden i sonens rum också så inte de trillar bort heller och släpper in getingar som kryper ner i hans säng och biter honom i örat när han ska sova.

Men det var väldigt vad man blev varm när man höll på att dona såhär inomhus, men nu skulle jag utomhus jättesnabbt och sola i poolen innan molnen kom. Jag skulle bara hämta en ren handduk i tvättstugan, men se där hade tvättmaskinen gått färdigt så jag skulle bara tömma den maskinen och hänga den också. Och undertiden jag hängde dem maskinen så funderade jag på mina fjäderbäbisar, kycklingar alltså, som kläcktes för ett tag sedan hos en platt höna hos grannen. Undrar hur mycket fjädrar de fått, om man kan se om de är tuppar eller hönor? För tupparna av den rasen får svarta första-fjädrar och hönorna får bruna. Plättlätt att könsbestämma dem med en gång. Innan jag lade mig för att sola i poolen skulle jag nästan kolla det kanske, för har jag börjat fundera på fjäderfärgen på kycklingarna så kommer jag säkert inte ha ro i kroppen att ligga still i solen.

Så jag skuttade upp på cykeln och stoppade hamsterhunden i cykelkorgen och cyklade över till grannen och kollade fjäderfärger - och jo. Två hönor och fem tuppar. Kul.

Sen cyklade jag hem igen för att lägga mig i poolen och sola, fast klockan var tydligen redan elva helt plötsligt och jag hade lovat min andra granne att jag skulle ta ut hennes hundvalp vid elvatiden på en liten pinke-runda så hamsterhunden och jag skuttade upp till min andra granne för att släppa ut hennes hund.

Och hundvalpen ville aldrig någonsin pinka och jag väntade och väntade och väntade men hamsterhunden och hundvalpen bara lekte på gräsmattan utan att pinka. När de till slut pausade och valpen pinkade, så skulle jag lite snabbt stoppa in valpen i huset och skutta hemåt mot poolen och solen, fast då ville inte valpen gå in i huset som jag hade tänkt. Så jag fick locka och pocka och luras jättelänge. Sen fick jag in honom igen.

Snabbt sprang jag hem för att lägga mig i poolen i solen, fast lite förmiddagskaffe hade ju varit gott först. Så jag satte på lite mer kaffe och undertiden kaffet blev färdigt kunde jag ju lika gärna tömma diskmaskinen som gått färdigt och prata lite i telefon med en vän som ringde och släppa ut hönsapönorna som värpt färdigt för dagen och vinka hej till lantbrevbäraren som kom med posten (redan, hur mycket är klockan egentligen?).

Sen tog jag min kaffekopp och satte mig på pooltrappen och skulle bara slurpa i mig kaffet innan jag hoppade i poolen.

Och jag satt i solen och njöt av sommar och kaffe och att jag alldeles strax skulle ta fram luftmadrassen och lägga mig på den i poolen och bara slappa och ha det alldeles förtjusande somrigt och plaska med ett finger eller en tå i det ljumna vattnet och kanske skvätta lite vatten i ansiktet om det blev för varmt om näsan i solen.

Och undertiden jag njöt av den tanken, så kom molnen. Allesammans på en gång. Och jag tittade på klockan och den var helt plötsligt redan över ett. Nästan halv två, till och med. Eftermiddagen hade uppenbarligen redan börjat, utan att jag märkt det. Och för en gångs skull så stämde väderprognosen väldigt mycket. För hela himlen kryllade av moln som var ivägen. Jättemycket ivägen.

Men det kanske blir sol i morgon?
På förmiddagen i alla fall?

Och när skrivlusten faller på, då är jag tillbaka här igen. Var så säker på det.

2010-05-31T14:11:00.000-07:00

Nä. Nu får jag backa tillbaka och samla lite ork. För jag har inte alls samma tryck i skriv-viljan som jag hade nyss. Och med nyss menar jag under nyligen passerade ettochetthalvt året när jag producerade fem eller fler blogginlägg om dagen (ha ha).

Och när sommaren ligger framför näsan - vad kan passa bättre än att bloggpausa nu? Man sitter ju ändå inte framför datorn under sommaren. Det gör man ju på vintern när man är insnöad. *minns vintern som varit*

Framför allt ska det vara kul att blogga. Man ska vilja. Och nu vill jag inte blogga när jag har ledig tid.

Nä. Har jag ledig tid vill jag vill pussa maken och krama sonen, springa ut i skogen, klappa hönsen, träna med hamsterhunden (hu vad bra det går i agilityn förresten :o) och indofta hela sommaren så mycket jag någonsin tyar.

Kanske jag hoppar in med något inlägg i sommar, inte helt otroligt faktiskt. Men om ni inte "träffar mig" på bloggen på en liten stund så ska ni inte bli oroliga. Troligen sitter jag och doftar på en liljekonvalj i buskarna och beundrar regnbågen och smäcker mygg samtidigt som maken grillar nåt gott till middag och jag läppjar på ett glas rött. Sådär bra som man kan ha det ibland. Så kommer jag ha det.

Och när skrivlusten faller på, då är jag tillbaka här igen. Var så säker på det.

Önskar er alla en skön sommar :o)

Sen är man redo för Skogsgöl 2010.

2010-05-27T00:34:00.000-07:00

Häromdagen funderade jag över min eventuellt ökade kurvighet. Jag tänkte lite flyktigt på det när jag drog upp dragkedjan på min jeansklänning som jag inte haft sedan förra sommaren.

Så då petade jag lite på magen och kände att den kanske var lite mjuk. Och sen lyfte jag på armen och gjorde en Silvia-vinkning, och då såg jag att det rörde sig oroväckande länge efter jag slutat vinka, på undersidan av min överarm.

Kan jag ha blivit rundare? Är detta verkligen möjligt? Jag trodde jag nått min maxgräns för rundighet, att det var färdigt nu. Men rundare? Det är ju lite olämpligt att peaka sin rundighet lagom till Beach 2010 kan man ju tycka.

...eller, beach och beach. Skogsgöl 2010 kanske är mer adekvat benämning på plaskadet här i skogarna.

För att bekräfta eller förkasta mina runda funderingar, så gick jag och ställde mig på vågen. Något jag aldrig gör i vanliga fall, våg-ställer mig, men nu blev situationen så konstig med jeansklänningen och dragkedjan och magmjukheten och flobbigheten på överarmarna, så jag hade (nästan) inget val. Faktiskt.

Och när jag ställde mig på vågen med båda fötterna så såg jag att pjo, kanske jag blivit rundare. Yttepyttrundare, kanske.

Fast jag hade ju en jeansklänning på mig, den måste ju väga ett halvt kilo. Minst. Så ett halvt kilo räknade jag bort. Rätt ska vara rätt.

Och om jag ställde mig på bara ett ben så blev jag ett hekto lättare. Ett helt hekto. Vilket egentligen är lite konstigt, men vem är jag att ifrågasätta lagar om gravitation och sånt. Jag är ju bara en enkel människa med tovigt hår, jag tackar och tar emot om det finns någon lag som är till min fördel.

Och tänk - om jag tog tag i handdukshållaren på väggen och höll mig i den, lite, så blev jag ytterligare två hekto lättare.

Så om jag räknade bort jeansklänningen, stod på ett ben, tog tag i handdukshållaren på väggen och höll mig i den (mycket) så blev jag ett helt kilo lättare sammanlagt. Och då vägde jag ju precis som jag skulle.

Alltså var alltihopet ett falskt alarm, och rundighetsfunderingarna kunde förkastas blixtfort.

Vilken tur. För det var nära ögat där ett tag.

Undrar om man kan ta patent på den här vägningsmetoden. Funkar ju super och är såå mycket lättare än Viktväktarna och LCHF och allt sånt. Det är ju bara att stå på ett ben, räkna bort klädvikten, och skaffa sig en handdukshållare. Sen är man redo för Skogsgöl 2010.

Plättlätt, faktiskt.

Perfekta i storlek för en hamsterhundsmun

2010-05-27T00:11:00.000-07:00

Jag köpte några små bollar till hamsterhunden, små bollar som jag tänkte skulle funka bättre än tennisbollar som belöning när vi tränar. Tennisbollar är helt enkelt lite för... stora för en hamsterhundsmun, så hon har knepigt att ta dem och komma tillbaka med dem även om hon försöker sitt bästaste.

Så jag hittade små gula bollar, stora som golfbollar och små som stora maskrosblommor ungefär, perfekta i storlek för en hamsterhundsmun.

Och hamsterhunden sprang igenom agility-tunneln och som belöning kastade jag den knallgula bollen och hon blev jätteglad och sprang efter bollen och tog den. Precis som jag hoppats.

Fast sen var den knallgula bollen jättejätterolig, så hon kom inte tillbaka till mig med bollen som hon brukar, utan hon sprang rätt ut på ängen med den. Ängen som just nu är full med vackra blommande knallgula maskrosor. Där lekte hon hiskeligt med bollen, alldeles själv. Uhh?

Efter en låång stund kom hon tillbaka, färdiglekt. Fast utan boll. Den lilla gula bollen hade hon lämnat ute på fältet. Någonstans.

Så nu ska vi gå och leta efter den knallgula bollen som är stor som en blommande maskros, ungefär. Den är någonstans på den två hektar stora ängen.

Vad kul vi ska ha det, hamsterhunden och jag.

- Det bara sa ett stort "plopp" och jag blev så förvånad.

2010-05-22T05:28:00.000-07:00

- Titta, kom och titta!

Jag låg och halvsov, alternativt svimmat av värmeslag, i solen på gräsmattan och hörde någon ivrigt hojta från hönshuset.

Nästan alla hönsapöne-finingar skuttade runt ute på gräsmattan och konverserade lite mumlande lördagseftermiddagigt, samtidigt som de krafsade efter mask. Men en liten hönsapöna fanns kvar i hönshuset, nämligen min lilla kritvita Lohman-unghöna som egentligen ska vara brun men är vit. Jättevit. Och hon kikade ut genom hönshusdörren med ett strålade stolt leende på näbben.

- Titta, kom och titta! Jag kaan! fnitterfnissade hon och pekade med ena vingen mot hölådan jag ställt på golvet.

- Vaddå, vaddå? sa jag och tassade bort till hönshuset och kikade in. Först såg jag inte så mycket mer än solstjärnor, ni vet sådär som det blir när man kommer från strålande solsken in i "vanligt" hus-ljus. Men sen såg jag vad hon så ivrigt pekade och fnittrade om.

- Men gode himmel, du har ju värpt ditt allra första lilla ägg! Och ett brunt sådant, sa jag, mycket imponerat.

- Ja det har jag sannerligen gjort, jag har gjort det! Det bara sa ett stort "plopp" och jag blev så förvånad och sen när jag såg att det inte var det jag trodde, utan att det var ett fint litet ägg, så blev jag väldigt väldigt glad, sa flickehönan och började nästan hoppa jämfota av förtjusning.

- En får till att gratulera å det varmaste, sa jag och klappade henne över ryggen sådär stoltigt.

- Tack tack, sa höneflickan och fortsatte, och vet du vad det här innebär?

- Innebär det att du kan värpa till exempel? sa jag och avslöjade att jag inte hängde med riktigt.

- Jo. Fast det innebär också att det är dags för mig att få ett riktigt höns-namn. För det har jag inte fått, alla andra har fått det men inte jag.

Och det hade hon faktiskt rätt i. Alla hönor och tuppar har egna namn hos mig, men inte min bruna, fast kritvita, Lohman-unghöna.

Namningen har blivit lite fördröjd, för jag tänkte att hon skulle få ett namn som skojar lite med att hon är en brun Lohman som blivit vit. Ett namn med färg. Som till exempel Snövit, snö och vit, fast med brunt i istället för vit.

Fast den enda motsvarigheten till en brun Snövit som jag kom på, var Bajsbrun. Och Bajsbrun var ju inte särskilt skoj namn, faktiskt. Det hade inte jag velat heta i alla fall. Och utan att förmänskliga mina höns alldeles för mycket, så gissade jag att min vita bruna Lohman-unghöna inte ville heta Bajsbrun heller.

Så därför körde jag lite fast med namningen. Men nu hade jag ju tillfälle att få till ett bra namn och fråga henne själv vad hon vill heta.

- Vad vill du ha för typ av namn då? undrade jag.

- Ett fint namn. Gärna långt. Och sofistikerat. Och sjusärdeles eminent. Ett namn som ingen begriper men imponeras av. Ett sånt namn vill jag ha, sa hon och blinkade ivrigt med sina flickiga ögonfransar som var ovanligt långa, nästan som solfjädrar, så långa, och det fläktade ganska skönt i värmen om man stod näsa mot näbb och hade en väldigt livlig fantasi.

- Å-hå. Med en sån detaljerad kravspecifikation så blir ju namnvalet plättlätt, sa jag. För det blev det faktiskt.

- Blir det? sa hon och tindrade med ögonen också under tiden hon fortsatte vifta med ögonfransarna.

- Japp. Självklart får du heta Pluskvamperfekt. Ett fint namn eftersom "plus" är något bra, och "perfekt" är ju ungefär som eminent, långt som sjutton är det och ingen begriper vad "kvam" i mitten är men de blir imponerade över att man kan uttala alltihopet, plus kvam och perfekt, tillsammans. Gärna jättefort också.

- Det har du alldeles rätt i, sa den vita bruna Lohman-hönan och hoppade upp och ner av förtjusning. Jag begrep inget av vad du sa, men det låter fint och jag tror att di andra blir imponerade. Pluskvamperfekt passar mig precis.

- Det tycker jag också, sa jag och klappade henne igen.

Sen sprang hon ut till de andra hönsapönorna och berättade om sitt fina nyvärpta ägg och att hon blivit stor och att hon fått ett namn. Och alla hönorna blev så imponerade över att hon värpt ett ägg och blivit stor och ingen begrep vad hon hette.

Precis som önskat, alltså ett perfekt namn.
PluskvamPerfekt.

Så finurligt, sa jag. För det tyckte jag det var.

2010-05-22T02:28:00.000-07:00

Jag tycker det är något alldeles förfärligt svårt att höra skillnad på fåglarnas fågelsång, faktiskt. Jag höör bara inte vilken som är vilken fågel.

Och även om jag känner igen vissa kvitter-truddilutter, så vet jag inte vilken fågel som kvittrar på det viset. För att bo på landet är jag ovanligt fågelsångs-identifierings-inkompetent, helt enkelt.

Men jag tror faktiskt att jag har löst det nu. Med hjälp av goa P.

För goa P hälsade på häromdagen, och då tog vi en picknick-långpromenad i skogarna bland bäckarna och blommorna och... fåglarna. Och vi lyssnade och njöt av fågelsången och undertiden vi njöt så tänkte jag snabbt fråga P om vilken fågel som var vilken. För hon kanske är väldigt fågelsångs-identifierings-kompetent. Min motsats, alltså. Så tänkte jag.

- Hörrö P, vad tror du det är för fågel som kvittrar där...? Vad kan den heta...? frågade jag hoppfullt och pekade på ett fågelkvitter som lät lite tjopptjopp-piip. Eller, det kan man ju inte göra egentligen, peka på ett kvitter, men jag gjorde det på sätt och vis i alla fall så P skulle förstå vilket kvitter jag menade.

- Åhh, sa P, det är ju en... en... skogsfågel såklart.

- En skogsfågel? sa jag undrigt.

- Jajamänsan, en skogsfågel är just vad det är, sa P.

- Så finurligt, sa jag. För det tyckte jag att det var. En skogsfågel är ju ett ovanligt lätt namn att komma ihåg, eftersom det är namnet på en fågel som kvittrar i skogen.

Och så promenerade vi vidare en liten stund, och så hörde jag ett nytt kvitter som lät lite huhuhuhuoo.

- Vad kan det vara för kvittrig fågel då? sa jag.

- Åhh, sa P, det är ju en skogsfågel såklart.

- Nämen det också? Så finurligt, sa jag och blev lite glad över att det också var en skogsfågel. Så lätt att komma ihåg det också.

Och så promenerade vi vidare, och för varje kvitter vi hörde så frågade jag P vad det var för fågel och hon svarade att det var en skogsfågel. Och jag blev så glad, för det är ju plättlätt att komma ihåg det fågelnamnet.

Och tänk vilken spännande sort den där skogsfågeln verkar vara. Den kan vara stor och liten och röd och grå och brun och prickig och svart och den kan låta huhuhuhoo eller tjopptjopp-piip eller sprakelisprak eller knöknöknö och den kan flyga högt och lågt och bygga bo i träden eller på marken eller i buskar och flyga fort och flaxa långsamt. En verklig allround-fågel, kan man säga.

Och jag blev så glad att P lärde mig alla fåglar och fågelkvitter i hela skogen, så roligt att äntligen ha lärt sig namnet på dem, och vilket lätt namn till på köpet, så nöjt och glatt passade jag på att fråga henne också om en blomma som just nu sprider sig som glädjepölar i skogarna och är så vacker och som jag länge funderat på vad den heter.

- Hörrö P, vad tror du det här är för blomma? sa jag och pekade kunskapstörstande och hoppfullt på blomman.

- Åhh, sa P, det är ju en skogsblomma såklart.

- Så finurligt, sa jag och slog mig för pannan väldigt glatt.

Och så gick vi vidare bland alla skogsfåglar och skogsblommor och jag njöt såå av mina nyfunna fågliga och växtliga kunskaper.
Tänk vad hon kan, min goa P.

Nåt bra på sju dagar

2010-05-19T22:22:00.000-07:00

Jag står och klurar på hur jag ska lösa ett presenning-problem i trädgården, hur jag ska fästa en presenning i ett plåtrör, och sonen tittar på.

- Vad tror du, har du någon klurig lösning? säger jag till sonen och pekar på presenningen.

- Jag kan inte komma på nåt bra direkt såhär snabbt, säger sonen.

- Nä, det är inte så lätt, säger jag förstående eftersom jag heller inte kommit på en bra lösning ännu.

- Men jag är ju heller inte som Gud som det tar sju dagar för att komma på nåt bra, säger sonen.

- Sju dagar vaddå? säger jag.

- Det tog ju honom sju dagar att komma på att det är bra att vila. Och på sjunde dagen vilar man, du vet, det är ju nåt bra, säger sonen.

- Ja just det, säger jag och klurar vidare på presenning-problemet, samtidigt som jag tänker på vad just sonen sa och att jag skulle bli glad om jag kom på en bra lösning på presenning-problemet innan veckan är slut.

En förtjusande morgon helt enkelt.

2010-05-19T04:10:00.000-07:00

Igår var det en ovanligt strålande morgon. Solen glittrade sitt allra vackraste morgonglitter, göken kokoade sitt allra rundaste koko, maskrosorna spred sig över ängen med sin allra raskaste takt och sken som små solar de också.

En förtjusande morgon, helt enkelt.

Bara för att det var en sån vacker morgon, och för att smhi varnat för eftermiddagsregn, så beslöt jag mig för att frångå min princip om att inte släppa ut hönsen på förmiddagarna, och släppte ut dem fastän det var morgon. För släpper jag ut dem fritt över ängarna för tidigt, så värper de som tokar över hela byn istället för att värpa i redena i hönshuset. Och jag vill ju gärna ha äggen. Men jag tyckte att det var lite synd om de missade denna vackra morgon, speciellt om det skulle ösregna under eftermiddagen, så därför släppte jag ut dem med en gång.

Fast...jo.

Så fort jag öppnade hönshusdörren och tjoade "Godmorgon alla hönsapönor!" så for Spunk som en raket ut mellan mina fötter och sprang, sprang säger jag, bort längst med stallbyggnaden och slank runt hörnet.

- Hallå? Vart ska du? hann jag ropa innan hon försvunnit.

Men jag är ju inte dummare än att jag sprang efter henne. För Spunk sprang väldigt bredbent, och springer Spunk bredbent är hon värpnödig. Det skulle vara förtjusande trevligt att hitta hennes hemliga ägg-gömma, faktiskt.

Hon sprang med en rasande fart in i hästarnas ligghall, och jag sprang efter. Fast när jag kom in i ligghallen var hon försvunnen. Puts väck.

- Ho ho? sa jag och lät som en gök för att lura Spunk.

- Kröö krö, sa Spunk lite värp-plats-letigt, någonstans ifrån.

- Ho ho? sa jag igen för att lokalisera kröö-et.

- Kröö krö, sa Spunk och det lät precis som det kom från... under log-golvet. Och när jag kikade in mellan två stenar i log-golvs-grunden, så såg jag Spunk klofsa runt och leta värp-plats i godan ro, väl medveten om att jag inte når varken henne eller ägg där inne under log-golvet. 1-0 till Spunk.

Men jag skrev upp på min to-do-lista att sätta för glipan mellan stenarna, efter att hon kommit ut igen såklart, så hon inte skulle kunna smita in där fler gånger.

Jag hann precis komma runt stall-knuten igen, när jag ser Pingu the Pingis smita in bakom traktorn i garaget.

- Vafalls? sa jag och smet efter. En värp-myglare till?

Och mycket riktigt goade Pingis ner sig i den mörka garage-hörnan bakom vinterdäcken för att värpa sig ett hemligt ägg.

- Aldrig i livet, sa jag och tog henne under armen för att putta in henne i ett rede i hönshuset istället, trots att hon protesterade.

Efter jag petat in Pingis i hönshuset så såg jag i ögonvrån att Maffia Märta klampade in i stallet. Och jag rände efter. Och Maffia Märta smet snabbt genom stallet och ut genom log-dörren som stod på glänt, och väl ute på logen rafsade hon ner sig i ett trasigt häst-fleece-täcke som låg slängt i en låda.

- Nähääe du, sa jag och tog henne under armen för att putta in henne i ett rede i hönshuset, hon med.

I dörren på väg tillbaka till hönshuset mötte jag Pingis som inte alls var färdigvärpt utan på väg tillbaka till garaget och sin hemliga värp-plats.

- Gaahhh, sa jag bara och puttade in henne i hönshuset.

Och så smet jag tillbaka till logen för att se om Spunk värpt färdigt så jag kunde sätta för hennes inte längre så hemliga ingång, och då hittar jag Maskros-Fia i hästarnas hö-korg. Värpandes.

- Määhh, sa jag, samtidigt som jag började bli lite trött, och lyfte upp henne för att klampa till hönshuset igen, men när jag lyfter henne ser jag att det redan ligger ett Maskros-Fia-ägg där, tillsammans med ett nyvärpt Fina Flora-ägg. Va?

Under tiden hoppade Spunk med ett nyvärp-kackel ut från under logen och med Maskros-Fia under armen skyndade jag mig att sätta för log-under-golvet-ingången, till Spunks stora ilska. Men jag försökte vara lite tuff och ignorerade hennes protester, fast jag tittade lite extra på henne så hon inte skulle picka mig i tårna. Inte för hon har pickat mig i tårna tidigare, men om hon skulle börja göra det helt plötsligt, så skulle nu vara rätt tillfälle, tänkte jag.

När jag var färdig så gick jag tillbaka runt stallet, och förbi den stora stenen, och vad hittade jag där om inte Gangster-Gittan, liggandes och värpandes bland maskrosor och brännässlor. Med risk för nässliga fingrar plockade jag upp henne också och gick tillbaka till hönshuset och lade ner henne i ett rede.

Att få GangsterGittan att ligga kvar i ett rede är ungefär lika lätt som att föra samman två magneter från fel håll, så hon studsade ur redet blixtfort och ut ur hönshuset och försvann bortåt mot stora stenen igen med ett förnärmat "hmprff".

Och där stod jag alldeles själv i hönshuset, det var väldigt tomt faktiskt, och funderade på hur gärna jag ville ha ägg, egentligen. Ska det verkligen vara meningen att springa ihjäl sig efter hemlighetsvärpande hönsafjantar över hela byn för att få ett litet ägg i sin äggkorg?

Och sen beslutade jag mig för att idiotförklara alla mina missundsamma hönsakräk som värper överallt förutom i hönshuset.

Och sen beslutade jag mig för att aldrig släppa ut hönsen på morgonen för att vara snäll, även om det är sol.

Och sen beslutade jag mig för att just denna dagens äggskörd kan jag vara utan.

Och sen gick jag och hämtade lite morgonkaffe och satte mig på trappen i solen och surade och solen lyste så skarpt och stack mig i ögonen och göken koko-skrek oavbrutet så det ringde i öronen på mig och maskrosorna spred sig över grusgången med sin allra raskaste takt och kändes bara ivägen och allt var eländigt.

Och när jag satt där och surade och sur-slurpade mitt beska morgonkaffe, så kom alla hönsapönorna och skuttade kring fötterna på mig så där sött och klufsigt och kramigt och så tyckte jag jättemycket om dem igen för jag är väldigt kortsint och mina höns är väldigt gulliga och snälla egentligen och vet precis hur de ska få mig på bra humör igen och kaffet blev så gott så gott och solen glittrade sitt allra vackraste morgonglitter, göken kokoade sitt allra rundaste koko, maskrosorna spred sig över ängen med sin allra raskaste takt och sken som små solar de också.

En förtjusande morgon, helt enkelt.

Inte en humlehund, framför allt inte humlehund.

2010-05-19T02:57:00.000-07:00

Jomenvisst kan hamsterhunden klara av vippbrädan på agilityträningen. Från början rådde nämligen tveksamheter i den frågan, för en av tränarna var lite undrande över om hamsterhunden verkligen kunde vippa ner gungbrädan eller inte, få brädan att gunga över eller inte, men det kunde hon.

Fast hamsterhunden får springa väldigt långt ut innan vippbrädan börjar vippa över. Väldigt långt ut. Och igår på träningen hade hon inte lust att vänta på att den skulle vippa över, för hon har hört att agility går på tid, så hon sprang som en tok ända ut till kanten på vippbrädan och såg precis ut som en liten humla som skulle till att flyga iväg sitt allra fortaste.

Och jag hojtade "Det är ingen trampoliiiin, stannaaa!" till hamsterhunden, jättehögt hojtade jag det, så pass högt att ovanligt många människor på agilityplanen vände sig om och tittade och jag blev alldeles röd om öronen som inte syntes i mitt toviga hår ändå, men hamsterhunden stannade i alla fall. Turligt nog. För det är rätt så högt att hoppa från toppen på vippen ända ner till marken om man är en hamsterhund.

Och så sa jag till hamsterhunden, där hon satt längst ut på vippen, att hon var just en hamsterhund och inte en humlehund, apselut inte en humlehund som får kasta sig ut i tomma intet från toppen på vippen, och då nickade hon förstående och sa att hon inte skulle missta sig själv för att vara en humlehund eftersom hon egentligen är en hamsterhund, eller missta en vippbräda för att vara en trampolin.

Det är så skönt att vi kan ha en rak och öppen kommunikation, min hamsterhund och jag, och reda ut sådana frågetecken om humlor och trampoliner så det inte blir tokigt.

Sen fortsatte vi vippa och gunga och det kändes nästan som att vara barn på nytt och tumla runt på en lekplats med gungbrädor och gungor som hänger i snören och allt gick så bra så.

Sitta still tills hon inte ska det längre, det är svårt.

2010-05-16T01:50:00.000-07:00

Hamsterhunden och jag tar som sagt vår agility-satsning på blodigt allvar (ha ha nä).

I går tränade vi kontaktfält med tasstarget, men framför allt tränade vi på det svåraste av allt - att sitta still i starten. Hon är förtjusande duktig på att "stanna" i alla andra lägen förutom när det finns ett agilityhinder framför näsan. Ju mer taggad hon blir, desto mindre intresserad är hon av att sitta still och vänta på klarsignalen att få springa iväg.

Av alla tusen raser som finns i min hamsterhund, börjar jag bli mer och mer övertygad om att Border Collie är den dominanta.

Ungefär som jag skulle funderat om jag tappat bort en strumpa istället för en plånbok

2010-05-14T02:17:00.000-07:00

- Har du några kontanter hemma? hojtar maken som ska iväg.

- Jojomänsan, svarar jag lite stolt för jag har aldrig någonsin kontanter annars men just idag har jag faktiskt det. De ligger i plånboken.

- Var är din plånbok då?

- I ytterfacket på träningsväskan, svarar jag.

Och sen går maken och letar i ytterfacket på träningsväskan men hittar ingen plånbok alls. Och det är startskottet för en intensiv plånboksletning här hemma.

För man kan tappa bort en schampoflaska eller en tennisboll eller en strumpa och det gör inte så mycket fastän det är lite tråkigt att ha bara en strumpa kvar, men det är ingen katastrof.

Men tappar man bort en plånbok så är det kort som ska spärras och massa annat trams, annars kanske man blir rånad och bedrägeriad och utfattig. Så om en plånbok är borttappad så bör den letas efter med en gång, helt enkelt.

Och som vi letade. På alla möjliga ställen. I hela köket och vardagsrummet och hallen och ute i bilen och lite i sovrummet fast inte så mycket i sovrummet för där har jag aldrig min plånbok och i badrummet letade vi vilket var jättekonstigt egentligen för jag har aldrig duschat ihop med min plånbok eller så, men ska det letas så ska det.

Och ingen plånbok hittade vi. Någonstans.

Efter vad som kändes som en evighet av letande, så satte jag mig ner i soffan för att fundera över var jag såg plånboken sist. Lite avslappnat funderade jag, ungefär som jag skulle funderat om jag tappat bort en strumpa istället för en plånbok, så jag inte skulle bli så stressad i huvudet över vilket telefonnummer jag skulle ringa för att spärra kort och hur man gör det och hur besvärligt det skulle vara att fixa nya kort och tänk om jag lagt något viktigt kvitto i plånboken som jag var tvungen att spara. Nä, avslappnat och strumpigt funderade jag.

Och då kom jag på att jag lagt plånboken i det hemliga facket i min bil. Bara sådär kom jag på det, när jag tänkte lite strumpigt och avslappnat istället för stressigt och kortspärrigt.

Och jag kom även på att när jag lade plånboken i det hemliga facket i min bil så tänkte jag för mig själv att det kommer jag aldrig någonsin att komma ihåg. Komma ihåg att jag lagt plånboken i hemliga facket. För jag brukar aldrig komma ihåg vad jag lägger i hemliga facket i min bil, och definitivt inte om jag lagt en plånbok där. Så när jag lade plånboken i hemliga facket så såg jag framför mig att jag skulle få leta mig blå efter plånboken en halv förmiddag. Och så tyckte jag lite synd om mitt framtida letande jag på förhand.

Så tänk. Tack vare att jag tappade bort min plånbok, fastän jag egentligen inte gjorde det för den låg ju där jag lagt den, så upptäckte jag att jag känner mig själv bättre än jag tror. Jättemycket känner jag mig själv, uppenbarligen.

Och jag tycker att jag är synnerligen empatisk också, förutom mig-själv-kännandet, eftersom jag tyckte synd om mig också. För jag tror det räknas som empatiskt om man tycker synd om sig själv i förväg, istället för samtidigt som det är synd om en på riktigt för då tror jag bara man uppfattas som gnällig. Eller så kanske man inte är empatisk utan synsk.

Nåväl. Jag hittade min plånbok i alla fall. Fast lagom till att jag gjort det så hade maken redan åkt.

Hängauppochnertestet - check.

2010-05-13T08:51:00.000-07:00

Bara för att jag är så stålla nyfiken, så gjorde jag det magiska och mystiska --> hänga-upp-och-ner-testet på Detets tre duniga små godingar idag. Förra gången stämde ju resultatet alldeles utmärkt, menar jag. Så är man tålamodslös som jag, så gör man ett hänga-upp-och-ner-test på kycklingarna fastän de är bara några dagar.

Och se där.

Ingen av dem försökte vända sig upp.
Alla tre hängde som kokt spaghetti.

Så om testet stämmer lika bra som förra gången, så har jag alltså tre tuppar.
100% tupp.
Tre av tre möjliga.

Jomenvisstsirrusåatt.

Ouhmm

2010-05-12T02:36:00.000-07:00

Sonen kom utglidandes ur duschen med badrocken omsvept om kroppen. Han drog upp badrockshuvan över huvudet så man knappt såg näsan på honom. Sen förde han ihop händerna i cirklar, tänk Luciahänder fast i cirklar trots att det är maj och inte december (tack gode gud att det inte är december utan maj), samtidigt som han mumlade något konstigt, nästan som ett mantra, i stil med "Ouhmm, ouhmm" om och om igen.

- Vad pysslar du med? frågade jag lite försiktigt. För det är nödvändigt att fråga försiktigt om det är viktigheter han håller på med, så man inte stör i onödan.

- Jag känner mig som en munk fast utan hål i mitten, säger sonen med kyrko-röst och fortsätter med sitt "Ouhmmande" under tiden han trampar svepigt uppför trappen och in på sitt rum.

Och så fick jag tänka jättelänge på vad han menade med "hål i mitten". Pinsamt länge.

Fast sen kom jag på det.

Och sen fick jag tänka jättelänge på att det inte är fortheten i komma-på-andet som är huvudsaken, utan att man faktiskt kommer på det till slut, det som sonen menar. Det är ju det som är huvudsaken. Resultatet är viktigare än processen. Så tänkte jag, för att inte känna mig så korkad.

Om sonen bara visste hur mycket tänkande han sätter igång när han säger såna där konstiga saker.

Drömsk-tittar och tänker pigga tankar.

2010-05-09T02:22:00.000-07:00

Hamsterhunden hälsar att hon nu är mycket mer piggelinare idag och kan till exempel springa jättefort vid behov, något jag är väldigt glad över. Att hon är piggelinare, menar jag att jag är glad över. Fast det är väldigt roligt att hon kan springa jättefort också, såklart.

<--- Springer jättefort för hon tycker hon behöver det, fast jag vet inte varför. Kanske för att hon kan, helt enkelt.

Hon kan även stanna upp och titta med drömsk och amatör-filosofisk blick, precis som de gör i såpa-serier, och samtidigt som hon drömsk-tittar så kan hon tänka pigga tankar. Pigg inombords också, alltså.

Pigg ute, pigg inne, pigg i hjärta, pigg i sinne. Som det heter. Eller om det var sol.

Detets tre godingar

2010-05-09T01:56:00.000-07:00

Underbaraste tupphönan Detet gullar med sina tre små kycklingar som en riktig mammapappa och kluckar och petar med näbben och burrar upp sig så alla tre kycklingheterna ska få plats under magen på henne.

Och honhan är väldigt snäll mot mig också, för jag får klappa henne och mata henne med godsaker och krama de små kycklingarna så mycket jag vill. Sånt vet man aldrig på förhand om det kommer gå eller inte. Även den kramigaste höna kan förvandlas till ett lejon när kycklingarna kläckts och hacka en i fingrarna när man vill se om kycklingarna ser ut som de ska och räkna tår och ögon och vingar och rumpor, så allt är på plats. Men min underbaraste Detet är fortfarande en hönetupp och inte ett lejon, och det är jag innerligt tacksam över. Det blir så mycket lättare att få kycklingarna tama och kramiga då.

Tre kycklingar blev det, efter en dramatisk förlossning.

- Vita Vingen-kycklingen knakade ur skalet allra först, som en riktig superhjälte exploderade hon skalet och for ut och pep "Världen är räddad, jag är här nu". Duktig kyckling, alltså.

- Sedan var det dags för Isbar-kycklingen, ur det ena gröna Isbar-ägget som har Vilgot Vetemaran som pappa. Den grå lilla kycklingen tror jag fick hjälp av Detet att ta sig ut ur ägget. Tyvärr. Jag tror nämligen att Detet råkade kliva på ägget så det gick sönder och kycklingen kom ut lite för tidigt. Vi hade därför ett dramatiskt första dygn där jag inte var säker på om Isbar-kycklingen skulle klara sig eller inte. Men sent i går kväll reste hon på sig, pigg som en lärka, och pep som vilken kyckling som helst i hela världen. Fast hon är ju inte vilken kyckling som helst i hela världen, hon är ju min goa lilla kycklingfining, men bara så ni förstår hur frisk och pigg och stark hon är.

- Vetemaran-kycklingen blev jag mycket imponerad över, för hon lyckades knäcka sig ur vetemaran-ägget blixtfort. Och det är en bragd i sig, för jag har aldrig sett ägg med tjockare betongskal än de kaffebruna vetemaran-äggen faktiskt...

- ...vilket tyvärr blev ett problem på de andra två vetemaran-äggen. Två fullgångna kycklingar orkade inte ta sig ur äggen. Sånt är svårt, med tjock-skal-ägg faktiskt. Och man vet inte hur mycket man ska "lägga sig i".

- Ett vetemaran-ägg och ett isbar-ägg hade stannat halvvägs i ruvningen, så där blev det inga kycklingar. Tråkigt, men samtidigt väldigt roligt att alla äggen var befruktade. Han är viril, den där Vilgot. Virile Vilgot, tror jag han får heta framöver. Ett synnerligen passande namn.

Och om ni undrar varför jag skriver "hon" om alla kläckta kycklingar, så beror det på att jag redan på förhand bestämt att de är blivande hönor allesammans. Sånt tror jag att man får bestämma själv, så det tänkte jag göra. *bestämmer*

Den förtjusande fina Detet kurrar och värmer alla sina tre små finingar. Och alla tre kycklingar är med på bilden, fastän bara en syns. Men jag tänkte att alla skulle vara med på bilden, och det är tanken som räknas. Därför är de med på bilden, alla tre.

Vita Vingen-kycklingen är redan bumlig om kinderna och förtjusande lik en superhjälte, om jag ska vara riktigt ärlig. Och ärlig, det är jag ju.

Vetemaran-kycklingen är redan trött på paparazzi-fotografer och kryper bakom mammapappa.

Finaste lilla isbar/vetemaran-kycklingen som piggnade till och nu är en stark liten flicka som piper sitt högstaste vid behov.

Förstår ni hur rastlös jag är om jag ställer mig och bakar?

2010-05-08T06:46:00.000-07:00

Hamsterhunden har gått från sartomortalerande till nästan koma-läge, efter sin otroligt avancerade tandoperation i torsdags där hon opererade bort två mjölktänder.

Tydligen gör det ont. Och det vet jag precis hur det är, att ha spökont i en borttagen tand, faktiskt. Så jag låter henne vara ifred, där hon ligger i soffan och sover och sover. Och sover. Och så tycker jag såklart väldigt synd om henne, och serverar kokt kycklingfilé och leverpastej de få minuter hon är vaken. Väldigt o-lyxigt.

Fast det känns lite konstigt att inte hitta på tusen saker med hamsterhunden. Och när sonen bestämde sig för att åka till sin kompis idag och inte vara hemma på hela dagen, då blev jag lite rastlös. Eller ganska mycket rastlös. Ingen hamsterhund att träna med eller långpromenera med, och ingen son att killa under armen eller prata kloka världsligheter med.

Så då bestämde jag mig för att baka kringlor. Förstår ni hur rastlös jag är om jag ställer mig och bakar? Men det gjorde jag. Bakade kringlor. Såna runda kringlor som mamma bakade förr, när filmjölken blev för gammal och var tvungen att göras av någonstans. Inget skulle förgås. Då stoppade hon filen i såna här kringlor, tillsammans med hjortronsalt. Och lite annat.

Fast jag förstår inte hur hon fick dem så runda. Mina blev lite mer droppformade och inte ihopahängande. Hur fäster man kringel-ändarna i varann så de sitter fast och kringlan blir alldeles rund och inte skarven syns? Jag förstår inte det.

Men jag hade ju gott om tid på mig att prova mig fram. Skarva och pussla och runda ihop dem. Så det gjorde jag.

Inte för att kringlorna blev bättre precis, visuellt sett. Men goda som sjuttsiken blev de, precis som mammas. Det tyckte maken också, som jag tror blev lite glad över att jag var så pass rastlös så att jag ställt mig och bakat kringlor.

Så nu sitter jag här och äter nybakta sockrade filemjölks-kringlor och slurpar eftermiddagskaffe och tittar på min hamsterhund och undrar när hon ska vakna och bli sig själv igen. Och så funderar jag på om jag ska mortla en liten kringelbit åt henne som hon också kan fika på när hon vaknar.

Funderar... Nynn.

2010-05-07T08:49:00.000-07:00

Men allvarligt talat. Nu sitter jag och lyssnar på den här eländigt pinsamma låten och har fått den på hjärnan fastän jag egentligen inte tycker om den.

Eller, lite kanske jag tycker om den, men inte särskilt mycket egentligen. Och pinsam är den. Men ändå går jag och nynnar den fjantiga refrängen tyst i huvudet och ibland lite högt när ingen hör. Och allt är medias fel, hade jag inte hört den nonstop i radio och på tv så hade jag aldrig nynnat såhär som jag gör nu.

Hur många mes-poäng kan man skrapa på sig på en och samma dag? Jag lär få reda på det om jag fortsätter att nynna urkpurk-låten resten av kvällen också.

*nynn*

Jag kryddar med lite utropstecken.

2010-05-07T08:10:00.000-07:00

Men käre jistaness igen, nu sprakar det i hönshuset så mina öron snurrar baklänges.

Goa fina Detet, min hönetupp, lade sig platt för att ruva för tjugo dagar sedan. Alltså dags för kläckning i morgon, efter tjugoen dagar.

Men hon har tjuvstartat med kläckningen redan idag! Det fullkomligt sprakar om äggskalen och piper under magen på Detet!

Förstår ni vilken fjant jag är just nu, springer runt och gör pussljud och hejarramsor och är jättenervös och vet inte om jag ska öppna cigarren och tända konjaken eller tända cigarren och öppna konjaken och allt är verkligen jättespännande.

Första äggen som kläckts är till råga på allt ett Vita Vingen-ägg!
Och ett isbar-ägg med Vilgot Vetemaran som pappa är på gång.

Förståår ni?!
Jag kryddar med lite utropstecken så ni verkligen förstår.
Utropstecken --> !!!!

Eller. Pja. Man ska kanske vara på plats för att verkligen insupa stämningen i hönshuset just nu och förstå underbarheten i det som pågår. Alldeles egna ägg från mitt alldeles egna hönshus med min alldeles egna ruve-höna. För första gången; tidigare har jag ju kläckt i kläckare eller under grannens silkeshöns. Men nu är det alldeles på riktigt och hos mig själv. Hyper-magiskt och jätte-heligt. Lite som Jesus i stallet på julafton, om ni förstår vad jag menar. Magiskt och heligt och alldeles underbart. Ungefär så.

Bilder kommer under helgen, när kläckningen är färdig :o)

Vilgot, far till alla barn som håller på att kläckas fastän han inte vet om det, men skulle varit väldigt stolt och glad om han vetat om det, så jag ska berätta det för honom i morgon.
--->

Och lantlighetskvoten för maj månad uppfylld med råge. Redan.

2010-05-07T04:14:00.000-07:00

Häromdagen fanns det inga gränser för hur mycket lantlighet som rymdes i detta hus. Otroligt mycket lantlighet.

För häromdagen fick jag hem en tjur. Rätt in i mitt kök.

Lite konstigt kanske, att ha en tjur i köket. Men jo det hade jag. Fast inte en hel, då.

För en av mina nötkreaturs-rutinerade grannar, som har tjurar alltså men är rätt glad och pigg ändå och inte alls särskilt tjurig som man skulle kunna tro med tanke på djurvalet, hade knäppt en tjur som brutit benet och frågade om jag var intresserad av nötkött. Och det var jag ju. Kan det bli mer lantligt och ekologiskt och närproducerat? Nä, jag tror inte det. Så en hel halv tjur dråsade in i mitt kök. Rätt ner på köksbänken.

Och jag frågade tjur-grannen om vad den fina tjuren hetat för någonting, och förväntade mig ett "Pelle" eller "Orvar" eller kanske "Karl den store". Fast grannen sa att tjuren hetat "247" och det kändes inte alls lika lantligt som "Karl" eller "Orvar" så jag spolade tillbaka tiden och raderade frågan så att svaret försvann, så jag kunde fortsätta låtsas att tjuren hetat "Karl". Lantligt så det förslår.

Men gode värld vad stor en hel halv tjur är. Även om den inte var fullvuxen.

Och jag har aldrig köpt en halv tjur förut. Vad mycket olika konstiga delar det finns på en sådan som man inte hade en aning om.

Saltrulle, till exempel. Det var jag tvungen att googla för att ta reda på vad man gör med en sån bit. Och även om jag hittade saltrulle, så är jag fortfarande inte säker. Men det var något med salpeter och bad och kok och ligga i badet jättelänge. Och sen skulle man ha den som pålägg.

Och styckaren, som delat den halva tjuren i massa småbitar, förklarade ingående vad de olika bitarna var för något för jag tror att han såg att jag var lite amatörig, och jag skrev som en galning på små rosa post-it-lappar och klistrade på alla bitarna så jag skulle veta vilket som var vilket. Och han frågade om jag ville ha en oxsvans och jag sa nä, och sen frågade han "äter du tunga?" och jag tänkte att han var helt galen faktiskt och råkade titta lite konstigt på honom, för såklart jag inte springer runt och äter djur-tungor, men han sa att tjur-tunga var gott och jag trodde inte på honom så jag sa nä. Och sen sa jag att det kändes lite intimt att äta någons tunga, fast det skulle jag inte gjort för då sa styckaren att jag äter ju faktiskt tjur-rumpa och att det borde vara ännu mer intimt. Och det kan jag ju hålla med om. Men jag ville inte ha tungan ändå.

Till min stora fasa hittade jag senare en bit kött utan post-it-lapp och jag blev jättenervös och tänkte att nu kommer allt gå fel och jag kommer koka soppa på köttbiten fastän det kanske är en mör innerfilé som ska bli lövbiff eller nåt sånt, men sen hittade jag en köttbitslös rosa post-it-lapp som det stod fransyska på och då parade jag ihop den post-it-lösa köttbiten med fransyska-lappen och låtsades som om faran nu var över och att min insats var ungefär lika viktig som att jag räddat världen. Så stolt var jag ungefär över att ha löst lapp-kött-problemet. Fast jag är fortfarande inte säker på om lappen och köttbiten egentligen passade ihop.

Sen skuttade jag över till Granne C och lånade hennes köttkvarn och så kunde jag göra egen nötfärs. Otroligt spännande, och de lantliga vibbisarna i köket översteg mitt förstånd, faktiskt. Om jag bara varit lite kurvigare, fylligare byst, framför allt fylligare byst, randigt förkläde, huckle på huvudet och trallat folkvisor, så hade jag absolut slagit lantlighetsrekord och hamnat i Guiness Rekordbok. Det tror jag apselut.

Och jag trodde man skulle tjoppa köttbitar i ganska små delar och stoppa ner dem i köttkvarnen och mala alltsammans, och trycka som en tok med den här mojängen man trycker ner köttbitarna med till maskineriets mitt, men jag märkte att om man tjoppade bitarna i långa slamsor istället så kunde det, om man hade tur, bli något slags baksug i kvarnen så hela biten slurpades ner av sig själv utan att man behövde trycka med mojängen. Finurligt. Så då försökte jag räkna ut den optimala bredden på köttslams-bitarna så det garanterat skulle bli baksug. Fast sen kändes det lite o-lantligt att hålla på att optimal-räkna så då slutade jag med det, fast jag fortsatte göra det i smyg när ingen såg på och det gjorde ingen för jag var alldeles själv i köket.

Sen fick hamsterhunden ett märgben som styckaren sågat till till henne när han hörde att jag hade hund. Fast jag sa "Hund och hund" men han skrattade och sa att "Alla hundar gillar märgben". Märgbenet var nästan större än hamsterhunden och när jag gav henne det så blev hon mycket tveksam, och vägrade tugga på det alls. Och jag förklarade att hundar faktiskt tycker väldigt mycket om märgben, att det är gott, och då tittade hon på mig med ungefär samma blick som jag tittade på styckaren med när han försökte övertyga mig om att tjur-tunga är jättegott.

Och nu är frysen full med nötkött och sopp-ben och grillskivor och nötfärs och saltrullar (men ingen tunga tack och lov).

Och lantlighetskvoten för maj månad uppfylld med råge.

Fast åka ut i rymden kanske de inte får göra riktigt än.

2010-05-06T07:28:00.000-07:00

Sonens klass håller på att samla in pengar till en klassresa och ska därför sälja bullar och bakverk på den stora marknaden som går av stapeln i helgen.

Därför har jag varit tvungen att baka bullar, som den goda moder jag är. Fast jag är inte särskilt bra på bullbak. Det är mycket bättre att baka bullar till familjen, för de vet att även om bullarna ser ut som trasiga basketbollar, så smakar de gott. Men stadsbor vet jag inte om de ser igenom bullens yttre, något tilltufsade fasad, och förstår att bulleribullarna egentligen smakar väldigt (nä, väldigt vara att ta i) gott.

Så då skulle jag baka bullar.

*tråkigt*

Fast sen kom jag på att det skulle ju vara förtjusande roligt att sälja ägg istället.

*roligt*

Bara några ägg, inte så många så att man blir tvungen att anmäla sig som livsmedelsproducent och skriva massa papper och blanketter. Bara några fina ägg. Det måste ju vara mycket, mycket mer spännande för stadsborna att köpa lantliga på-riktigt-ägg istället för trötta bake-bullar. Så det bestämde jag raskt, åt alla marknadsbesökande stadsbor, att det var det visst.

Jag rotade fram alla äggkartongs-sex-pack jag hittade i garderoben och stoppade i ägg i dem. Jag var ytterst noga med att alla äggkartonger skulle ha minst ett kaffebrunt ägg, ett gräsgrönt, ett Vita Vingen-rosa-prickigt, ett mustigt beige ägg, ett litet ägg och ett stort ägg.

Och sen skrev jag små lappar som jag klistrade fast på äggkartongerna, så folk ska veta var äggen kommer ifrån och att det inte är några vanliga industri-ägg utan förtjusande lantliga ägg. Den förklarande texten blev lite lång, min vana trogen, men om marknadsbesökarna orkar läsa hela lappen och öppna locket till äggkartongen och fullständigt bländas av äggfärg-mångfalden, så tror jag absolut att de kommer köpa ägg och sonens klass kommer få in massa pengar till klasskassan.

Kanske så mycket pengar så hela klassen kan åka hela vägen till månen och tillbaka, fast det får de kanske inte göra riktigt än. Åka ut i rymden hur som helst. De är för unga ännu, jag tror man måste vara minst myndig för att åka till månen. Tror jag.

Men ungefär så mycket pengar tror jag de kommer få in, i alla fall.

Lappen som jag klistrat fast på äggkartongen:

-----------------------

Texten, om den är för liten att läsa ovan:

Ägg från glada och spralliga men ändock fjädrigt kramiga hönsapönor som skuttar runt fria och frissiga på ängarna och mumsar tusenskönor och daggmask och sandbadar i kryddlandet och ligger pladask i solen och goar sig när tillfälle ges. Vita, rosa, beiga, kaffebruna och gröna ägg – på utsidan är de olika men på insidan likadana, vita och gula. Och alla har en extra gulig gula som gör sockerkakan och omeletten riktigt guldigt gul.

Riktiga ägg, alltså. Sådär som ägg ska vara när de är på riktigt.

-----------------------

Ordningen återställd. Andas ut.

2010-05-06T07:20:00.000-07:00

Hamsterhunden är hämtad från operations-djursjukhuset och ordningen är äntligen återställd i huset. Alla kan andas ut, om ni nu liksom jag hållit andan.

Hon fick med sig sina två hörntänder i en liten burk, så hon ska kunna visa upp dem för vem som nu vill se hur skräckinjagande hon brukade se ut.

- Hunden kommer vara medtagen och trött ikväll, så bädda ner henne med en filt och håll henne varm, sa djursköterskan när jag hämtade hamsterhunden.

Så jag ska försöka förklara det för hamsterhunden, att hon ska vara medtagen och trött. För just nu håller hon på att jaga sin egen svans och göra eminenta sartomortaler på köksgolvet. Och det är så innerligt knepigt att bädda ner och filta en sartomortalerande hund, även om det är av hamsterhunds-ras.

Fast det kunde jag inte nu, för hamsterhunden är inte här.

2010-05-06T00:27:00.000-07:00

Vid klockan åtta i morse lämnade jag hamsterhunden hos veterinären på djursjukhuset. För tydligen får man inte ha dubbla hörntänder, även om det inger lite extra respekt att ha såna och de inte alls är i vägen tycker hamsterhunden. Nä, såna tänder ska tas bort så man inte riskerar att få bettfel. Så sa hund-doktorn.

Så hamsterhunden ska sövas och operera bort de två extra hörntänderna i överkäken. I eftermiddag ska jag hämta henne igen.

Och en dag är ju inga problem att klara sig utan en hamsterhund. Eller, inte ens en dag egentligen. Jag lämnade henne vid åtta och ska hämta henne igen vid klockan fyra. Åtta timmar alltså. Fast en arbetsdag är det ju, så man kan nästan säga "en dag".

En dag är ju inga problem att klara sig utan en hamsterhund.

Fast när jag kom hem, efter att ha lämnat hamsterhunden på djursjukhuset, så stekte jag mig ett ägg att lägga på fruktostmackan. Och så spillde jag lite stekt ägg på golvet. Ingen fara, tänkte jag. Den tar hamsterhunden.
Fast det gjorde hon ju inte, för hon är inte här. Så jag fick torka upp spillet alldeles själv.

Sen skar jag bort bottenkanten på frukostmackan, för jag tycker inte om bottenkanten på det brödet vi har och jag är vuxen och får bestämma sånt själv om jag vill äta kanter eller inte. Och när jag skurit bort bottenkanten brukar jag skära den i småbitar och ha den när jag tränar med hamsterhunden, för hon älskar såna bottenkanter.
Fast det kunde jag ju inte nu, för hon är inte här. Så hönsen fick bottenkanten istället. Fast det är lite lite att dela en bottenkant på sexton höns. Tyckte de.

Jag satte mig framför TVn för att äta frukostmackan och titta på morgonnyheterna och skulle precis lyfta upp hamsterhunden i knäet och diskutera dagens nyhetsrubriker och det brittiska valet och klia hamsterhunden på magen under tiden jag åt mackan och drack mitt kaffe.
Fast det kunde jag ju inte nu, för hon är inte här. Jag var precis på gång att ringa maken och diskutera nyheterna istället men det är ofint att prata i telefon med mat i munnen tycker jag, och sen är det inte alls samma sak att klia maken på magen via telefonen som att klia hamsterhunden när hon ligger i knäet.

När mackan var uppäten och kaffet uppdrucket så var det dags för morgonpromenaden, tänkte jag. Fast sen tänkte jag varför då? Det är ju helt meningslöst att promenera om man inte har en hamsterhund med sig. Fullständigt meningslöst. Promenad-meningslöst.

Och sen tittade jag på klockan. Sex och en halv timme kvar. Sen kan jag hämta hamsterhunden. Och så tänkte jag på det. Jättelänge.

Jättelänge tänkte jag på det.

Sen var det sex timmar och tjugonio minuter kvar tills jag ska hämta henne. Det hade bara gått en minut, trots att jag tänkt jättelänge.

Men käre värld vad långsamt tiden går.

Men. En dag är ju inga problem att klara sig utan en hamsterhund.

*tittar på klockan*

Och nu är det bara sex timmar och tjugoåtta minuter kvar.

*tittar på klockan*

Fortfarande sex timmar och tjugoåtta minuter kvar.

Fast nu var jag inte blond, o-tovig och framför allt inte naken

2010-05-01T09:13:00.000-07:00

Hamsterhunden och jag kände oss ovanligt naturnära och lyckliga idag när vi var ute i skogen, därför svepte vi med lätta fossingar som små älvor, precis som små älvor faktiskt, längst med den vackert mosskantade skogsstigen längst med den stora stora bäcken som prat-porlar vattnet vidare till den lilla lilla skogsgölen.

Vi skimrade förtjusande älv-svepigt förbi den Bauer-inspirerade och trolliga jättestora rotvältan (som faktiskt ser ut som ett jättetroll, därav den trolliga beskrivningen) och hade jag varit blond, o-tovig och naken kunde jag satt mig ner där och druckit mitt medhavda termoskaffe, och så kunde tyska turister passera förbi och pek-skrockat förtjust om att jag var just en John Bauer-älva och hamsterhunden kunde vara en liten Tingeling-älva.

Fast nu var jag inte blond, o-tovig och framför allt inte naken, vilket skulle vara väldigt opraktiskt att vara eftersom det finns väldigt mycket sticksigt barr i skogen, och jag tror inte någon tysk turist någonsin passerat förbi den trolliga rotvältan vid gölen ändå även om jag suttit där tills håret faktiskt blivit nästan blont, eller grått då.

Men om, menar jag. Om.

Och så tänkte jag på detta "Om" undertiden vi älv-svepte vidare på den lilla skogsstigen.

Fast älv-svepandet fick ett abrupt slut när jag hittade en avsågad gran på stigen. Liggandes på stigen. Inte som en vanlig o-avsågad gran, såna granar som brukar hålla sig ståendes vid sidan om.

Mycket märkligt, tänkte jag och jag tror att hamsterhunden höll med om att det var en mycket märklig gran-placering.

- Jag tror minsann att en trädfällar-människa missuppfattat stig-situationen här, sa jag lite högt för mig själv.

För det måste ju trädfällar-människan gjort, som fällt en gran tvärs över stigen. Hur kan man komma på något så tokigt?

Och så tänkte jag på det, istället för "Om-et", en liten stund.

Fast sen kom jag på att det inte alls var så konstigt att råka göra en sån klantig sak som att lägga en gran tvärs över en stig. För jag råkade faktiskt göra samma sak, fast på en motorväg.

Jag tippade nämligen av en färdig-använd kott-letar-kotte rakt på en rödmyre-motorväg utan att se det. Och jag kan svära på att jag hörde en liten rödmyra säga

- Jag tror minsann att kott-avtippar-människan missuppfattat motorvägs-situationen här, och pekat på mig.

För ett ögonblick kände jag en väldig samhörighet med trädfällar-människan. Alla kan vi göra misstag, faktiskt.

Sen älv-svepte hamsterhunden och jag runt granen, fast det var lite svårt att älv-svepa för det var lite stubbigt och djup-mossigt och kvistigt vid sidan om stigen så det liknade mer troll-klamp-steg än älv-svep faktiskt egentligen.

Men efter vi troll-klampat runt granen så hittade vi stigen igen och var lite glada över att inte gått vilse och så fortsatte vi älv-svepa på stigen hela vägen bort till gölen och behöll både tovor i håret och kläderna på kroppen fast vi kände oss trolliga och väldigt älviga ändå.

Ett helt nytt sätt att multiplicera på.

2010-04-28T06:45:00.000-07:00

Ni vet såna där matteregler som man lär sig i skolan så det ska gå lättare och snabbare att räkna?

Till exempel...

...om man ska räkna ut vad fem minus tre är, så håller man upp vänsterhandens fingrar (som normalt sett är fem stycken) och sen håller man upp tre fingrar från högra handen.

Sen får de tre höger-fingrarna hitta varsin vänster-finger-kompis, och så kramas de finger-kompisarna genom att man sätter fingertopparna mot varann. Då kan man snabbt och lätt se att två fingrar saknar fingerkompisar. Alltså är fem minus tre lika med två.

Jättesnabbt och lätt sätt, faktiskt. Fast det kräver lite finmotorik såklart. Annars är det ett plättlätt matte-sätt.

...eller när man lär sig elvans gångertabell och ska multiplicera tal som är större än nio. Då tar man de två siffrorna i talet man ska multiplicera elva med och lägger ihop dem. Svaret stoppar man in mellan de två siffrorna.

Till exempel är elva gånger tolv
-> tolv är en etta plus en tvåa som blir tre
-> stoppa in trean mellan ettan och tvåan i talet tolv
-> svaret blir då etthundratrettiotvå.
Eller 132. Plättlätt det också.

...eller när man lär sig nians multiplikationstabell. Då håller man upp båda händerna med alla tio fingrarna framför sig och räknar fingrar och viker ner det fingret som har samma siffra på sig om talet man ska multiplicera nio med.

Till exempel om man ska multiplicera nio med tre, då viker man ner de tredje fingret och får svaret serverat, mitt framför ögonen på sig. För då är det två fingrar till vänster om vik-fingret (två blir tjugo), och sju fingrar till höger om vik-fingret. Tjugosju alltså. Plättlätt, eller hur?

(För övrigt hoppas jag att ni verkligen uppskattar mitt okomplicerade och über-pedagogiska sätt att förklara ovanstående räkneexempel.)

Och tänk - nu har jag hittat på ett sånt räknesätt till, en räkneregel, för att göra det lite plättlättare för sig i matematik-världen. Och plättlätterier är bra, tycker jag.

Plättlätteri-matte Koola Viola-style:

Jo, jag skulle räkna ut vad femton gånger trettiofem var för något. Och det tyckte jag var lite knepigt. Däremot visste jag ju vad tio gånger fyrtio var för något. Men hur skulle jag kunna ha nytta av det då, tänker kanske ni?

Jo. Då tänkte jag att man helt enkelt kunde flytta fem från femton och putta över det till trettiofem, så trettiofem blir fyrtio och femton blir tio. Och så kan jag räkna ut vad tio gånger fyrtio blir istället, för det är ju ett tal jag kan.

Och tänk att jag kunde flytta femman, så talet blev tio gånger fyrtio. Och det nya talet kunde jag ju. Tio gånger fyrtio blir ju fyrahundra.

Glad som en lärka över min matte-finurlighet så provade jag ett tal till, för det måste man ju göra för att få nya räknesätt godkända av professorer och sånt. Säkerställa metoden statistiskt och sånt.

Så då provade jag talet arton gånger trettiotvå, och det talet kunde jag inte heller räkna ut i huvudet. Men så flyttade jag åtta från arton, över till trettiotvå som då blev fyrtio - och vips hade jag talet tio gånger fyrtio igen. Och det talet kunde jag ju, det blev ju fyrahundra.

Och då provade jag ett tal till, för säkerhets skull och lite förblindad av min egen klurighet. Så då tog jag tolv gånger trettioåtta, och det kunde jag apselut inte räkna ut. Så då flyttade jag tvåan från tolvan till trettioåtta och vips hade jag tio gånger fyrtio igen. Och det talet visste jag blixtsnabbt att det blev fyrahundra.

Tänk bara.
Ett helt nytt sätt att multiplicera på.
Flytta siffror tills det blir ett tal man kan räkna ut, istället för att sitta och räkna tal man inte kan.

Jag är ett geni, helt enkelt.

Innan jag presenterar min genialiska multiplikationstabell för världen, ska jag bara kolla med min nästan-professor-bror om det är nödvändigt att svaret på ursprungstalet ska stämma överrens med det talet som jag kan räkna ut, eller om det räcker med att man har lite roligt för att få nobelpriset i matematik.

Huka dig, ropade jag till hamsterhunden

2010-04-27T01:36:00.000-07:00

När hamsterhunden och jag var ute på morgon-svängomet i morse, så blev jag så förtjusande lycklig för jag hittade gullvivor i trädgården.

Det är så spännande att ha en trädgård som är lite vildvuxen på baksidan, för överallt hittar man överraskningar man inte hade en aning om. Det är tjockt med vitsippor på ena sidan, ett gäng blåsippor på den andra, i mitten finns såna här blåingar vad de nu heter, och sen finns det några gula blommor som jag inte vet vad de heter som inte alls ser ut som maskrosor utan har runda fina blad och blomblad. Några påskliljor ståtar också, fast de ser lite konstiga ut mitt i all naturlighet.

Och idag hittade jag gullvivor. Utan att ha lyft ett endaste finger eller rensat ett endaste ogräs. Blomprakten bara exploderar ändå, av sig självt. Om inte jag är lyckligt blom-lottad, och då menar jag blom-lycka i förhållande till trädgårds-arbetsinsats, så vet jag inte vem som är det.

När jag låg där i gräset och beundrade de vackra gullvivorna på verkligt nära håll så hördes ett enormt brakande dån ovanifrån.

- Huka dig, ropade jag till hamsterhunden, det är himlen som trillar ner över våra huvuden!

För det var min första tanke. Så mycket brakade och dånade det ovanifrån.

Men hamsterhunden hukade sig inte alls, hon tyckte nog inte att det behövdes eftersom hon inte är så hög över havet ändå. Och då kom jag på att himlen borde inte alls trilla ner över hamsterhundens och mitt huvud, för vad jag kan komma på så har jag inte gjort något för att förarga himla-gudarna. Så då hukade inte jag mig heller utan tittade upp istället.

Och där uppe på himlen, fast i hitom-kanten på himlen närmast jorden och alltså väldigt nära, kom en helikopter flaxandes. Brakigt och dånigt flaxade de långa helikoptervingarna runt runt.

Marken vibrerade en smula också, men det berodde på att hästarna började galoppera runt i hagen och inte på helikoptern, fast egentligen berodde det ju på helikoptern det också för hästarna brukar inte vara så morgonpigga att de galopperar runt i hagen av sig själva så här tidigt på morgonen.

Och när helikoptern svepte förbi topparna på körsbärsträden väldigt brakigt så blev jag så glad över att körsbärsträden inte börjat blomma ännu, för hade de gjort det så hade säkert vind-storm-draget från helikopter-flaxeriet blåst bort alla blommorna jättefort och jättemycket, så körsbärsträden stått där alldeles blom-nakna och kanske lite snopna. Och körsbärsblommorna är jag lite rädd om, jag vill gärna njuta färdigt av dem innan det är dags för det vackra blomblads-regnet framåt slutet på maj.

Därför vinkade jag "tack tack" till helikoptermänniskorna, för att de svepte förbi på så låg höjd just idag, innan körsbärsblommorna kommit på plats så körsbärsträden slapp bli snopna och jag inte riskerat missa värdefull körsbärsbloms-njutnings-tid.

Fast helikoptermänniskorna trodde att jag vinkade "hej hej på dej" och inte "tack tack", för de vinkade "hej hej" tillbaka och inte "ingen orsak, såklart vi inte flaxar förbi på låg höjd när körsbärsträden blommar din tokstolle, även om vi är helikoptermänniskor så är vi inte helt bakom flötet", vilket hade varit ett naturligt vink-svar på ett "tack tack-vink".

Fast då tänkte jag att det gör inget att de inte förstod mitt "tack-tack-vink", jag är rätt så förlåtande och förstående på det viset, och så skyndade jag mig att vinka ett "hej hej-vink" också, (fast inte istället, det var det ju alldeles försent att göra eftersom jag redan vinkat ett "tack-tack-vink" första gången) så inte helikoptermänniskorna skulle komma på sitt vink-tolknings-misstag i efterhand och känna sig lite dumma eller så.

Sen brak-flaxade helikoptern iväg och det blev alldeles tyst och hästarna slutade galoppera i hagen så marken slutade vibrera och lade sig tillrätta alldeles still igen.

Och så fortsatte jag att beundra mina vackra ny-upphittade gullvivor i vår fina fina vildvuxna trädgård och kände mig väldigt lyckligt lottad.

Och så höll vi för öronen och valde att fortsätta leva i okunnighet.

2010-04-25T22:49:00.000-07:00

Hamsterhunden och jag var nere på brukshundsklubben häromdagen för att träna lite agility. På väg ner till agilityplanen så möter vi några ur klubbens styrelse, som står utanför klubbstugan och småpratar innan styrelsemötet.

- Men guuud vilken liten hund, en sån kan man ju inte ha till någonting alls! säger en av styrelse-damerna och pekar på hamsterhunden.

Och hamsterhunden och jag tittar på styrelse-damen, och så tittar vi på varann. Förbryllat, tittar vi på varann, hamsterhunden och jag. Vaddå "kan man inte ha till någonting alls"?

Och så tänker vi för oss själva att det var en himmelens tur att varken hamsterhunden eller jag visste om det, att man inte kan ha en hamsterhund till något. Hade vi vetat det hade vi ju aldrig tränat vardagslydnad, klickertränat, trick- och freestyle-tränat, provat spår, gått vilse i skogen flera gånger i veckan på våra långpromenader, anmält oss till kantarellsökskursen och till rallylydnaden, eller tränat agility.

Och så höll vi för öronen och valde att fortsätta leva i okunnighet, för det är mycket roligare att låta bli att veta om att man inte kan göra någonting med en hamsterhund.

Sen gick vi och tränade agility.

För väl att jag är högertummad

2010-04-25T01:12:00.000-07:00

Jag skar mig i min vänstertummen häromdagen, när jag hackade vitkål. En sån där sned-skärning som är jättekorkad, så man får som ett "extra lock" på tummen, fastän man inte vill ha ett "extra lock" på ett finger. För "extra lock" tar sån tid att läka ihop, tycker jag.

Det är bättre med ett rejält hack rakt ner i tummen, om man nu nödvändigtvis måste skära sig, ett hack som inte fladdrar runt på samma sätt som ett lock kan göra. Men nä, jag skar till ett fint litet "lock" på min vänstertumme.

- Vilken tur att jag är högertummad, tänkte jag då.

För jag är ju högerhänt, och alltså högertummad, så ett lock på min vänstertumme är ju ingen katastrof. Så tänkte jag.

Och tummen blödde nåt så hiskeligt, som bara tummar kan göra, och jag klämde om tummen med förband och hushållspapper och tejp och vad jag nu kunde hitta. Och så småningom slutade det blöda, precis som det står i sjukvårdsböcker att det ska göra om man trycker något hårt mot något som blöder. Min tumme är alltså helt normal. Frid och fröjd.

Sen skulle jag vispa ihop lite pannkakor och tog fram några ägg som lite elegant skulle knäckas ner i en bunke. Och när jag knäcker ägg, upptäckte jag, så använder jag tydligen min vänstertumme fastän jag är högertummad. För jag knackar hål på ägget och sen petar jag in mina tummar i ägg-sprickan och öppnar ägget. Men det kunde jag ju inte göra, peta in båda mina tummar, för om min vänstertumme satt ju ett förband stort som hela Kiruna en väldigt snöig dag.

- Nemas problemas, tänkte jag då. För jag kan ju knäcka ägg med bara en hand.

Fast knäcka ett maran-ägg med bara en hand är faktiskt inte lätt, för skalen på maran-ägg är så hårda och tjocka. Om man vill ha väldigt knapriga pannkakor, med lite extra äggskal, så hade det varit toppen. Men jag tror inte familjen uppskattat det, och inte jag heller.

Isbaräggen gick däremot jättebra med en-hands-knäcknings-tekniken. Och Spunk och Punk-äggen. De var lite tunnare i skalet. Fast efter att ha knäckt det hård-skaliga maran-ägget, så råkade jag ta i lite för mycket när jag knäckte första isbar-ägget. Men torka äggskal och ägg-glafs från köksbänken och köksgolvet och köksluckorna gick jättebra fastän min vänstertumme var lite trasig med ett lock på och ett jättestort förband. Sånt klarar min högertumme alldeles själv, utan vänstertumme-assistans.

Till kvällen sen så kom något ljushuvud (jag) på att vi skulle ha bland annat räkor till kvällsmat. Bara för att det är så gott. Och då upptäckte jag att det fungerar ju inte alls att ha ett jätteförband runt vänstertummen när man ska skala räkor. Hela förbandet var ju alldeles fullt av räk-rom efter bara en räka. Så förskräckligt onödigt och inte särskilt trevligt heller. Så maken skalade räkor åt mig, under tiden jag ojade mig över hur opraktiskt det var att ha en tumme med ett lock på.

Sånt måste vara kärlek, tror jag, när man skalar räkor som man själv inte äter opp utan ger bort dem till sin fru.

I går trodde jag att tum-locket läkt ihop lite, så då tog jag bort plåster och förband och allt vad jag nu virat runt tummen och beundrade min duktiga vänstertumme som läkt så fort.

Fast sen fastnade jag med tumlocket i skosnöret på mina nya fina gympaskor, så det började blöda igen, jättemycket blödde det rakt på mina fina, fina gympaskor. Och så tyckte jag att det var väldigt orättvist att tum-locket lurats och lossnat, fast samtidigt tyckte jag lite i smyg att det var lite tufft att ha blod på sina gympaskor. Ni vet, så där så det ser ut som om man har karaktär och tränar jättehårt och stentufft och är väldigt energisk i sin träning och tålig och springer vidare och tränar fastän man blööder. Så blodet fick vara kvar på gympadojjorna.

Så nu sitter jag här igen, med ett förband runt min tumme. Och turligt nog använder jag faktiskt inte vänstertummen så mycket när jag skriver på tangentbordet på datorn. Mellanslagstangenten trycker jag ner med högertummen.

För väl att jag är högertummad, som sagt.

Blåsigheter och blåsigheter

2010-04-25T00:42:00.000-07:00

Jag har gått och svurit i hemlighet åt de stormiga vindar som slitit runt i byn de senaste dagarna. Så fort jag stuckit ut en fot genom dörren så har strumpan blåst av, och har jag valt att sticka ut näsan istället så har tovorna i håret blåst mig rakt i ögonen så jag inte kunnat se något alls.

När hönsapönorna skuttat ut har fjädrarna virvlat åt alla möjliga håll, de har sett ut som friserade kochiner hela bunten, och hamsterhunden har faktiskt blåst omkull vid ett tillfälle fast det skulle hon aldrig erkänna om någon frågade men så kan det ju bli om man inte är en tungviktare och det är ju inget att skämmas över tycker jag.

Och jag har också tyckt att det varit nåt alldeles förskräckligt onödigt med all denna blåst och tyckt att det minsann borde vara lite mindre blåst åtminstone en liten stund. Så det sa jag till smhi att jag tyckte, alla dessa tyckningar om blåst och att man inte ska skämmas över att man inte är tungviktare och blåser omkull, mailade jag över till smhi.

Och de tog mina tyckningar på allvar. Så idag är det alldeles vindstilla och solen skiner förtjusande glittrigt från en knallblå himmel och luften är ljummen och fjärilarna kan fladdra runt mellan blommorna utan att blåsa bort.

Men i och med vindstilligheten och den stora soligheten så upptäckte jag att det var väldigt vad traktormänniskornas ko-gödslings-insatser på vallarna bredvid vårat hus doftar... mycket. Jättemycket, faktiskt. Det känner man nu när luften står alldeles stilla och det inte blåser något alls.

Och det är lantligt och mysigt med lite ko-doft.
Jo, det är det.
Lantligt. Och mysigt.

Fast skulle det börja blåsa igen i eftermiddag så hade jag inte blivit jätteledsen. På det viset är jag ganska flexibel. Även om jag har det väldigt lantligt och mysigt just nu, så skulle lite blåst inte vara helt fel.

--------------
(Och saknas det ett G i texten ovan så beror det på att G-tangenten hakat upp sig så in i bänken på tangentbordet. Så då får ni improvisera ett G där ni tycker att det saknas.)

Stålla bäbis-tonårs-fasoner.

2010-04-20T04:07:00.000-07:00

Hamsterhunden och jag är bäbisvakter åt Hängsel-Bengt i eftermiddag.

Och jag har fullt upp hela tiden. Phu. Jätte-fullt upp.

Just nu läser jag en bok, till exempel. Och förut så rullade jag tummarna jättelänge och jättefort. Och tittade på klockan och undrade när valp-partyt tänker börja egentligen.

Att bäbisar sover mycket visste jag, Hängsel-Bengt är snart fem månader så han är ju fortfarande bäbis, men att de sover såhär mycket? Det är ju ingen fjutt på någon av hundarna, inte på tonårs-hamsterhunden heller. De bara slappar i soffan framför tv:n.

Och jag som tänkte gå ut i skogen och gömma kottar och köttbullar och springa jättefort runt runt och hoppa upp och ner och tjoa och gå ner till dammen och titta på alla nya små grodor utan att plumsa i vattnet och leta blåsippor och framför allt leka "gissa bajset-leken" (för jag har äntligen lärt mig skillnaden på älg-bajs och rådjurs-bajs och tror att jag skulle vunnit över både hamsterhunden och Hängsel-Bengt faktiskt).

Men nä. Här ska tydligen sovas och snarkas så högt att mitt toviga hår fladdrar och soffan skakar.

Stålla bäbis-tonårs-fasoner.

Detet surar pirrpirr

2010-04-19T13:36:00.000-07:00

>> Detet, min hönsapöna som ser ut som en tupp, har bestämt sig för att ruva. Hon har lagt sig pladask och vägrar att resa på sig.

Och "höns-ointresserade" människor hade nog sagt "Jahapp?" om det här. Om det nu finns höns-ointresserade människor, vilket jag tvivlar på att det finns. För höns är ju jätteintressanta.

Men käre jistanes.
Jag säger bara käre jistanes.
För hör ni vad jag skriver?

Jag har en hönsapöna som ser ut som en tupp som har lagt sig för att ruva.

*pirrpirr*

Efter att hon/han legat blickstilla hela veckan och surat, så petade jag in ägg under henne/honom i lördags. Fyra vetemaran-ägg och två isbar-ägg och ett Vita Vingen-ägg (bara för att det är så roligt med Vita Vingen).

Så nu ska jag räkna tjugoen dagar från och med i lördags. Sen ska det vara dags för kläckning, om allt går som det ska.

*pirrpirr*

Och det är så bra att det var just Detet som bestämde sig för att ruva. På så vis har ju kycklingarna både en mamma och en pappa på en gång. Allt i ett.

De är så kloka, mina fjäderfiningar. Och snygga. Och intressanta.

Alldeles grön i ansiktet

2010-04-19T13:22:00.000-07:00

Om man ska träna med sin hamsterhund och använda sig av köttbullar som godbitar, så är det väldigt dumt att förvara köttbullsbitarna i bröstfickan på sin anorak-jacka. Vill bara nämna det.

För om man har en påse med fiiinhackade köttbullsbitar (en köttbulle delas i *räknar* ungefär sexton delar så blir det lagom stora bitar att belöna en hamsterhund med) i bröstfickan, ni vet en sån där stor ficka på framsidan på anoraken, så är köttbullarna alldeles för nära ens näsa. Då doftar köttbullarna rakt upp i näsan på en.

Och köpe-köttbullar stinker gam-rap.

*grön spy-smiley*

Och förvara mjukt och kladdigt träningsgodis i en vanlig byxficka, längre från näsan, är förfärligt äckelpäckligt. För bitarna blir sådär fes-ljumna och slemmiga och klämda i fickan.

*två gröna spy-smileys*

Jag har sett att vissa rutinerade träningsmänniskor har en magväska med godiset i, ni vet en sån magväska som strandraggarna på plajorna i Tylösand och Köpingsvik har, och en sån magväska kan jag bara inte med. Jag känner mig fånig med en magväska. Som en wannabee-strandraggare. Och det vill jag ju verkligen inte vara.

Därför tänkte jag inhandla en sån där träningsgodis-påse-pryl som man sätter i hällorna på byxorna istället. Vad det nu kallas för. Men en sån påse.

Eller så kan jag byta bort köttbullarna mot något o-stinkigt men ändock smaskigt i belöningsväg.

Men nåt måste jag göra. För det ser för fånigt ut när jag springer runt på agility-planen alldeles grön i ansiktet med en hamsterhund i hasorna.

Jag ville bara nämna det.

Hon med den lilla lilla lilla håriga blandrasen

2010-04-16T00:50:00.000-07:00

Hamsterhunden och jag gör verkligen succé på agility-träningen på brukshundsklubben. Tycker vi själva, då.

Och på första träffen när ingen av instruktörerna kunde namnet på någon av oss deltagare, så sa instruktörerna "du med schäfern" eller "du med pinschern" när det var dags för någon att testa något agility-hinder. Och när det var dags för hamsterhunden och mig, så sa den ena instruktören "du med den lilla lilla lilla hunden" (jo, på riktigt sa hon lilla tre gånger) och den andra instruktören sa "du med den håriga blandrasen".

Och hamsterhunden och jag tittade på varann och kände oss så stolta över att bli benämnda som "hon med den lilla lilla lilla håriga blandrasen".

Och sen hoppade hamsterhunden något så förskräckligt högt och slalomade mellan pinnarna något alldeles förskräckligt snabbt, så högt och så snabbt att det gick ett sus genom publiken.

Eller nä, det gjorde det inte på riktigt. Men vi låtsades att det gjorde det, för det blev så mycket roligare då, fastän det kanske var vinden som blåste om öronen på oss och skapade ett susande ljud i örat när vi sprang så väldigt fort.

Eftersom jag är en klicker-tok så har vi klickat slalom lite på egen hand här hemma. Jag tog såna där 1.10 meterlånga smala plastpinnar som grannen använder som stolpar till sina temporära kohagar, och sen klickade vi in slalom enligt 2x2-principen. Det låter "fancy" med en "princip", men var verkligen plättlätt.

Man kan hitta mycket roligt på youtube.
*tycker om youtube*

Lantis är det nya svarta, tänkte jag.

2010-04-15T22:24:00.000-07:00

Mitt i all lantlig vårlig ljuvlighet så kommer ju oundvikligen den stunden på våren när man en vacker dag kliver ut med näsan först genom dörren och tar ett djupt andetag för att även med näsan njuta av alla vaknande vårliga dofter. Men vad man inte visste var att just denna dag har all lantlig ljuvlig doftig vårlighet förvandlats till en lantlig frän-luktande komocke-vårlighet.

Några dagar varje vår är det nämligen så, och det är när alla traktor-människor tar fram gödselspridarna och tuffar ut på vallarna och matar gräset med ko-mockor och ko-pink så det ska växa lite extra.

Och en liten puffig komocke-bris lite nu och då är bara lantligt ljuvligt. Eftersom jag är lantlig och lite spotta-i-nävarna-ig och en väldigt tuff prick (nä) så tycker jag så.

Och när jag satt i bilen för att köra in till stan häromdagen, och den häromdagen var just en sån dag, så hamnade jag bakom en av traktor-människorna med sin gigantiska gödselspridare, när jag körde på byavägen. Och jag log vänligt mot gödselspridaren, som för att säga "bra av dig att ta dig an ett sådant skitjobb med sån glädje som du gör" för gödselspridaren var alldeles soligt gul och tankformad, fast lite smutsig här och var, men lika glad och duktig och soligt gul ändå var den där den rullade fram efter traktorn.

Fast sen märkte jag att luft-tillförseln i bilen, ni vet det där fläktiga, var tydligen påkopplad på läget "fläkta in luft utifrån" och det var ju synnerligen opassande när man körde precis bakom en lantlig gödselspridare. Så då ändrade jag snabbt som ögat om till "virvla runt befintlig luft i bilen-läget" istället.

Fast det var ju väldigt dumt, för jag hade ju redan fått in en ofantlig mängd gödsel-lukt i bilen. Så då vevade jag ner rutorna på bilen istället för att få in frisk luft innan jag blev grön i ansiktet.

Fast det var ju väldigt dumt, för då fick jag ju in ännu mer gödsel-lukt i bilen ännu snabbare, för förutom själva gödselvagnen så var ängarna jag körde förbi alldeles nygödslade. Det var ju en duktig liten gödselvagn jag körde bakom, som gjort sitt jobb särdeles bra som sagt. Så då vevade jag upp rutorna igen, jättesnabbt.

Fast det var ju jättedumt, för nu hade jag ju fått in så mycket gödsel-lukt i bilen så lukten nästan inte fick plats, utan gödsel-lukts-mikro-molekyl-sakerna började gräva sig in i mina kläder och mitt toviga hår och borra sig ner i bil-fotöljernas kläder och bil-soffan i baksätet, men inte i ratten tror jag för den är alldeles platt och hal för jag har tagit bort rattmuffen för länge sedan. Och så blev jag lite glad över att rattmuffen inte skulle lukta gödsel i alla fall.

Och när jag kom in till stan till slut, och öppnade dörren till bilen för att släppa ut alla gödsel-lukts-mikro-molekyl-saker i friska luften, så noterade jag ett stort gödsel-lukts-mikro-molekyl-saker-bortfall. Det hoppade nämligen inte alls ut lika många gödsel-lukts-mikro-molekyl-saker som det hoppat in förut när jag vevat ner bilrutorna.

Gödsel-lukts-mikro-molekyl-sakerna hade helt enkelt planterat sig i min bil och i mina kläder och i mitt hår och vägrade flytta på sig. Och när jag viftade åt dem att de för bövelen fick hoppa ut ur bilen och ur mina kläder och ur mitt toviga hår, så kom det två stycken stadsbor som skulle till sin bil som stod parkerad bredvid min bil, alldeles tätt intill mig. Och i ögonvrån såg jag hur stadsborna nästan, nästan höll för näsan under tiden de trängde sig fram till sin bil och letade efter sin bilnyckel.

Och då tittade jag på stadsborna, och då tittade stadsborna på mig. Och i deras blick kunde jag se en tydlig o-uppskattning av min medhavda odöra lantlighet.

- Men det var en väldigt duktig gödselspridare, ni skulle sett den, så gul och fin och lantlig den var, sa jag lite doftigt.

- Mhmm, sa stadsbon som letade efter bilnyckeln.

Och jag luktade lite på min arm och jo, den luktade. Och så luktade jag lite på mitt hår och jo, det luktade. Och så stack jag in huvudet i bilen och jo, där luktade det. Överallt om mig luktade det.

Fast då kom jag och tänka på den roliga historien som maken berättat för mig en gång i tiden, om hon som gick till läkaren och sa att hon hade ont över hela, hela kroppen. Och så hade hon petat sig med fingret på armen och benet och här och var och sagt "aj det gör ont" hela tiden. Och då hade läkaren sagt att det var fingret hon hade ont i, inte kroppen.

Och när jag tänkte på den historien så funderade jag på om lukten kanske satt i min näsa istället för i bilen och kläderna, att allt luktade "lantligt" eftersom jag luktade med min näsa. Och för att prova om lukten satt i näsan eller inte, så behövde jag ju lukta på något som garanterat inte luktade lantligt.

Så då böjde jag mig väldigt obemärkt över åt stadsbon och sniffade till lite.

- Vad gör du?! sa stadsbon som nästan hittat sin bilnyckel.

- Skulle bara se om du luktade lantligt, sa jag och kände mig faktiskt lite nöjd över min klurighet. En stadsbo luktar ju inte lantligt. Ett säkert näs-test alltså.

- Vaddå? sa stadsbon.

- Pjo du vet, Lantis är ju det nya svarta, sa jag lite käckt i förvirrande syfte, för jag ville inte förklara hela alltihopet med gödsel-lukts-mikro-molekyl-sakerna och att de flyttat in i min bil och mina kläder.

Och då hittade stadsbon nyckel jättesnabbt och så satte sig båda stadsborna i bilen och körde iväg under tiden de tänkte "Lantis". Jo, så tror jag de tänkte om mig.

Och så fnissade jag för mig själv och tänkte att jag verkligen ska tänka på att "Lantis är det nya svarta". Ni vet. Så där som modeskapare säger att något är "det nya svarta".

Så tänkte jag, för ju mer man tänker på något ju mer troligt är det att det blir så. Tror jag. Jag har för mig jag läst det någonstans och det hade ju varit roligt om det fungerar.

Och så tänkte jag en gång till att "Lantis är det nya svarta", under tiden jag promenerade iväg på stadens gator som en vanlig människa ungefär som Fantomen, och så fnissade jag lite till över att jag som är lantis visste vad som kommer bli "det nya svarta" men uppenbarligen inte di däna stadsborna.

Fnuttrar du åt mig? skulle jag ha kunnat säga då.

2010-04-15T12:22:00.000-07:00

Att möta våren på landet är verkligen ljuvligt. Vår lilla by fullständigt vår-exploderar nu, och allt som är vårligt och lantligt och min-by-igt tycker jag är underbart fantastiskt. På gränsen till barnsligt underbart fantastiskt.

Maken är tålmodigt införstådd i detta, barnsligt underbart fantastiska, men även den tålmodigaste make kan sucka när jag och maken och hamsterhunden promenerar runt på stigarna i skogen och jag för trettioelfte gången berömmer de duktiga barnvise-blåsipporna eller med inlevelse applåderar fåglarnas kvitter-konsert eller upptäcker en ny liten knopp som knakande sväller fram på en busk-kvist.

För att inte tala om när jag pekar på alla vackra mossor i skimrande gröna och vita färger i skogen, en skog som är alldeles sprängfylld med ljuvliga skogsdofter och krispiga kottar och gömda små blommor som sträcker sig skört upp mot de solstrålar som singlar ner genom grenar och barr. Och de nyvaket klingande virvliga bäckarna, fyllda till bredden med smältvatten som spolar bort vintern och välkomnar våren så energiskt.

Så går jag runt i skogen, och pekar och filosoferar väldigt natur-imponerad, med maken som ofrivillig åhörare. Ibland ser jag att han drar lite på ena mungipan och fnuttrar till, och det är ett tecken på att han tycker att jag passerat gränsen för vad som är lovligt. Kanske det kommer ett fnutter när jag försöker leta upp åt vilket håll myrorna går, som spritter runt bland mossor och barr och kotte-flingor, om myrorna går bort eller hem, och vart i så fall hem, där den stora myrstacken finns som sprider en syrlig doft av myrsyra om man puttar lite på den, ligger. Sånt viktigt som att putta på en myrstack vill man ju passa på att göra om man ändå är i närheten av en sådan, menar jag. Därför är det viktigt att veta om myrorna går bort eller går hem, så man vet vilket håll på myr-motorvägen man ska gå åt. Vänster eller höger. Viktigt.

- Fnuttrar du åt mig? skulle jag ha kunnat säga då, när jag hör honom fnuttra.

- Kanske, kanske inte, skulle han ha kunnat svara då.

Men oftast svarar han inte alls, för jag frågar inte. Fast han påstår att om jag frågar så skulle han visst ha svarat, och att det är jag som hör dåligt om jag inte hör att han svarar. Men jag hör ju fnuttret, tänker jag då. Och jag hör att fnuttret egentligen är ett fnitter som han förklär till ett fnutter för att låta mer manlig än han skulle gjort om han fnittrat. Så pass bra hör jag, faktiskt.

Och sen promenerar vi vidare genom skogen, och jag pekar och njuter av de vårliga lantligheterna, hamsterhunden håller med mig och maken min fnuttrar, och så möter vi våren på landet på olika sätt men ljuvligt är det ändå.

Förhoppningsvis alldeles strax

2010-04-10T02:19:00.000-07:00

Tack goa ni för kommentarer och mail. Jag kommer alldeles strax tillbaka, har bara lite tråkigheter att tänka färdigt på först. Och den här bloggen är en rolighets-blogg och inte en tråkighets-blogg, tråkigheter vill jag inte blogga om här, därför måste jag tänka färdigt på tråkigheterna innan jag kan börja tänka på roligheterna igen och blogga vidare genom livet.

Förhoppningsvis alldeles strax, som sagt :o)

Och lätt är mycket roligare än svårt.

2010-04-05T04:27:00.000-07:00

Tänk, innan påsk så hade jag gått ner två hela kilo. Inte för att jag ändrat några matvanor precis, utan enkom för att snön försvunnit.

För nu när snön är borta så kan jag ut och skutta i skogarna hej vilt, överallt, och ta riktigt långa raska långpromenader som är roliga på stigar som leder bort och hem och hit och dit.

Inte såna fusk-gäsp-tråkiga långpromenader där man går en halvtimme på grusvägen och sen vänder och går en halvtimme hem. Såna promenader är jättetråkiga, tycker både hamsterhunden och jag.

Nä, nu kan jag börja gå vilse igen. I flera timmar, om jag vill. Och det är såklart jag vill det. Och hamsterhunden också. Så det har vi gjort.

Och tack vare detta raska vilsande gick jag ner två kilo. Bara sådär.

Men det var före påsk det.

Att jag sen ätit minst ett halvt kilo påskgodis i helgen, och mumsat varma tjocka goda våfflor med jordgubbsgrädde till frukost, och precis just nu tänker fika på påsktårtan som grannen kom över med, så jag sammantaget under påskhelgen troligtvis gått upp de två kilon jag nyss gick ner, väljer jag att ignorera.

För jag tycker bara de kilon man går ner ska räknas. Inte de andra, som man kanske går upp igen. Det blir mycket lättare att räkna då, om man bara behöver hålla koll på kilona åt det ena hållet.
Och lätt är mycket roligare än svårt.

Så - tänk att jag gått ner två kilo. Vad kul.

Men jag pekade på mina röda kinder och sa att vår-solen är tydligen stark i år

2010-04-05T00:19:00.000-07:00

Hamsterhunden och jag tänkte prova på Agility och har anmält oss till en kurs på brukshundsklubben, tillsammans med alla jättestora hundar.

Så häromdagen så åkte hamsterhunden och jag till brukshundsklubben för att miljöträna lite inför kursstarten. Vi nosade runt lite på banan och satte oss på en bänk för att träna på att sitta still bland alla andra hundar som sprang runt runt.

Mycket bra träning förresten, eftersom vårsolen sken så gott. Sitta still på en bänk i solen är världsbra sysselsättning, tycker jag. Det tycker även hamsterhunden, om jag kliar henne lite under tiden vi sitter still. Annars tycker hon det är ganska onödigt att sitta still, men inte om jag kliar henne.

En tjej var där med sin superduper-agility-hund och sitt blivande agility-stjärnskott, en sjumånaders-valp av krullig typ. När hon tränade med sin superduper-agility-hund på banan så satt valpen och skällde och pep, fastbunden i flaggstången.

- Kan du släppa lös valpen så han inte skäller, är det ok med dig om du ändå sitter där? hojtade superduper-agility-människan till mig.

- Jovisst, släppa lös valpen, sa jag synnerligen hjälpsamt.

Och så gick jag och släppte lös valpen, fast jag tyckte det lät lite konstigt att ha valpen lös på träningsbanan bland alla andra hundar. Men super-agility-människan kanske har världsbra koll på sin valp, vad visste jag. Jag bor ju i en liten by mitt ute på landet och har ingen koll på vad stadsmänniskor på en brukshundsklubb hittar på.

Och valpen for ut på banan i hundranittio och hade jätteroligt och hoppade upp och ner och hit och dit och överallt.

- Meh... sa super-agility-människan och tittade på mig och tittade på valpen och tittade på mig.

Och då lärde jag mig att "släppa lös" på brukshundsklubbs-språk betyder inte "koppla loss så hunden springer lös vind för våg" utan det betyder "knyt loss valpen från flaggstången och sitt med den vid bänken som du ändå sitter och solar på".

Och så rodnade jag lite så kinderna blev alldeles röda och kände mig rätt så korkad. Men jag pekade på mina röda kinder och sa att vår-solen är tydligen stark i år och att det kanske berodde på ozon-lagret och varför kan inte folk köpa och använda hårspray som inte förstör ozon-skiktet och då sa super-agility-människan att det inte gjorde något att jag släppt hennes valp lös över hela brukshundsklubben.

Och jag tyckte i hemlighet att det var ganska klurigt gjort av mig att diskret jämföra ozon-skiktet med en valp jag råkat släppa lös, för då var ju en lös valp ganska harmlös jämfört med ett försvunnet ozon-skikt. Och jag behövde känna mig lite klurig, så inte känslan av korkad-het tog överhanden.

I veckan ska jag på första agility-träffen med hela stora agility-tränings-gruppen. Ska bli kul att se om jag hittar några fler hundar jag kan koppla loss så de springer lösa över hela brukshundsklubben.

För jag trodde en barkbåt var en barkbåt, men ack så tokigt tänkt.

2010-04-02T12:36:00.000-07:00

Maken och sonen fiffilurade länge ute i snickarboden idag. Nästan så jag trodde de gjort något hyss och fått snickerboa-fängelsestraff, men när jag tänkte efter så kunde jag inte minnas att de gjort något bus så pass allvarligt att jag utdelat någon snickerboa-straff. Åtminstone inte något allvarligt bus som jag kände till i alla fall.

Men när de kom ut från snickarboden så såg de väldigt fnittriga ut. Och sen sa de att de skulle ner till gölen för de täljt sig en barkbåt och ville väldigt gärna se hur fort den kunde åka.

Hur fort den kunde åka, tänkte jag då. Den kan väl inte åka fortare än vattnet rinner genom gölen?

Så okunniga tankar tänkte jag, innan jag såg deras "barkbåt".

För jag trodde en barkbåt var en barkbåt, men ack så tokigt tänkt. För när maken och sonen knackar barkbåt, så blir det en välutrustad "barkbåt", förstärkt med en kvarglömd nyårsraket. För här skulle smällas och testas barkbåts-fartgränser och ljudvallar och annat som bara måste provas om man är en pappa med en pojke med en pappa med en pojke. För jag vet inte vem av dem som var mest till sig över denna barkbåt.

Tänk så mycket konstiga idéer man får på köpet med det där testosteronet. Så tänkte jag för mig själv, under tiden sonen och maken skuttade iväg längst med grusvägen med den raketmotorförsedda barkbåten under armen, med sikte på gölen.

Äntligen.

2010-04-02T12:31:00.000-07:00

Äntligen en tävling för mig.
*klappar i händerna*
Mumselimums.

--> Här kan man se vad tävlingen handlar om för livsviktigheter.

Fast ni får inte gå in och tävla, för då minskar mina chanser till vinst. Men ni kan ju kika dit och se vad ni går miste om.

Och sen fnissade vi lite åt vårt brottsliga bus

2010-04-01T06:34:00.000-07:00

Jag och sonen stannade till på Statoil för att tanka. Under tiden jag tankade och hade långtråkigt, så kom jag att tänka på en gammal trisslott som jag vunnit på för länge sedan, som låg i bilen, men jag ännu inte växlat in.

När jag köpte lotten hade jag hade tänkt att vinna tusenmiljoner kronor i månaden i tusenmiljoner år. Nu blev det inte riktigt så, men man får vara glad för det lilla. Femtio kronor är mer än inga kronor alls.

- Kan du gå in i butiken och växla in den här vinstlotten mot nya lotter under tiden jag tankar är du snäll? sa jag till sonen.

- Nä det kan jag inte mamma, det är olaglig med lotter om man är under arton, sa min synnerligen pålästa son.

- Oj, är det? sa jag och kände mig som vanligt o-klipskast (säg det ordet fort tio gånger om ni kan) jämfört med min son.

- Jo det är det, sa sonen.

- Men jag står ju precis här utanför, kan du inte peka på mig och säga att det är din mamma som står vid pump nummer *tittar efter* femton? sa jag väldigt olagligt. Fast det kom jag inte på förrän efter en stund, att jag faktiskt uppmanade min son till brottsligheter.

- Jo det kan jag väl. Och går de inte med på det kan jag säga att jag ser väldigt ung ut för min ålder kanske, sa sonen fundersamt.

- Ung för din ålder, skrattade jag. För det var väldigt vilket glapp det måste vara mellan utseende och ålder om man ska ta min lille goe son för en artonåring.

- Ja, jag kan säga att jag har en vuxens själ, sa sonen med kyrklig stämma.

- Vuxens själ, fortsatte jag skratta, väldigt mamma-oprofessionellt.

- Ja, en vuxen man fångad i en pojkes kropp ungefär, sa sonen.

- Ja gör så vettja, sa jag och höll på att skratta mig baklänges fast inombords, i smyg.

Och sonen går in i Statoil-butiken.
Och sonen kommer ut igen, snabbare än jag kan säga ordet o-klipskast.

- Gick det bra? sa jag.

- Nä, sa sonen. Tanten i kassan sa att man måste vara arton för att lämna in lotter. Precis som jag sa, mamma.

- Å-hå, sa jag och såg verkligen ut att skämmas fast jag höll på att skratta ihjäl mig egentligen.

Och sen skrattade vi ihjäl oss tillsammans åt vårt brottsliga bus och mumsade påskgodis i bilen hela vägen hem.

Både hamsterhunden och jag är mycket nöjda med resultatet

2010-04-01T04:29:00.000-07:00

Tänk vad lyckat det blev med hamsterhundens klippning, såhär i efterhand. Det tyckte både hamsterhunden och jag, nu när aprilsolen sken så gott idag och man kände de ljumma vindarna mot kinden.

Vi tyckte klippningen blev så pass strålande perfekt, att vi bestämde oss för att göra om den igen, fast här hemma. På egen hand. Jo.

För hamsterhunden är en fjärdedels Kinesisk Nakenhund, och en dag som denna passar det ju alldeles utmärkt att bejaka sitt ursprung och sina rasliga rötter. Även om det bara är en fjärdedels ras-ursprungs-rot vi tänkte bejaka.

Men man kan väl få ha lite kul, tyckte vi båda två.

Så jag tog fram makens skäggtrimmer och ställde den på noll millimeter. Och sen pekade hamsterhunden var jag skulle klippa för någonstans. Hon pekade även på mina lurviga ben, så de rakade jag också. Är det april så är det, tyckte vi båda två.

Och se så fint resultatet blev. Både hamsterhunden och jag är mycket nöjda, fast lite förbryllade över att hennes svarta päls som är kvar, på huvud och ben, blev så pass mycket ljusare. Och lite längre än förut. Men så är det väl när solen skiner och fåglarna kvittrar och det är vår.

Tillsammans, bestämde vi det.

2010-03-29T23:32:00.000-07:00

Nu har jag varit på kändis-hundmänniskans endags-hundkurs. Ni vet, den hundkursen som man inte fick ta med sig sin hund på.

Jag lärde mig jättemycket. *nickar på låtsas*
Till exempel att rycka i kopplet väldigt hårt och hur man slänger saker på sin hund.

Om man slänger saker på sin hund och rycker i kopplet, så skapar man nämligen olust för hunden så den ska sluta med det oönskade beteendet.

Och så lärde jag mig att det inte nödvändigtvis är ett samarbete mellan hund och hundmänniska, utan det är en ständigt ilsken maktkamp om ledarskapet. Man jobbar inte tillsammans, tydligen. Man ska se varann som motståndare, om jag tolkar det hela rätt, där den ena ska foga sig under hot. Inte göra saker för man vill, utan för att man måste.

Mest förvånad blev jag över diskussionen om inkallning.

Kändis-hundmänniskan sa att om hunden inte kommer direkt vid inkallning så ska man skälla på hunden när den till slut kommer, så den ska veta att den gjort fel som inte kommit direkt.

Och då kunde jag bara inte låta bli utan fråga om inte en utskällning skapar tidigare nämnda olust för hunden och man då inte riskerar att släcka kom-beteendet hos hunden om det hänger en olustig utskällning i luften. För i alla andra sammanhang är det så viktigt att beröm/korrigering kommer i exakt rätt sekund, annars kan man lika gärna låta bli att berömma/korrigera för då kommer hunden ändå inte begripa vad man berömmer/korrigerar.

Men då sa kändis-hundmänniskan att om man blir arg över att hunden inte kommer så ska man såklart visa det när den väl kommer. Man kan ju inte berömma när man egentligen är arg.

Och då kände jag mig förbryllad. Och eftersom jag kände mig förbryllad så kunde jag ju inte berömma och hålla med, för jag tror samma regler gäller vid förbryllning som vid arghet vid inkallning.

Sen tappade jag lite fokus. Jag blev lite besviken, tror jag.

Och när jag kom hem till hamsterhunden så berättade jag för henne om dagen, att jag nu lärt mig att rycka i kopplet, skälla på henne när hon kommer och slänga saker på henne och att vi inte alls ska jobba tillsammans utan mot varann. Och då tror jag att hon blev rätt så glad över att hon inte hade fått följa med utan sluppit höra alltihopet.

Sen bestämde vi oss för att låta bli att lyssna på såna nymodigheter från storstaden utan hålla oss till våra beprövade lantligheter som funkar för oss, där vi berömmer det braiga och ignorerar det dåliga, utan att slänga saker på varann.

Tillsammans, bestämde vi det.

Jo men vad ska vi ha det här till? undrade sonen.

2010-03-28T06:01:00.000-07:00

Bara för att det är ett sånt innesittarväder med blåst och regn utanför rutan, och regnar det samtidigt som det blåser så ser man hur mycket vild-vindarna blåser, så bestämde jag alldeles på egen hand, fast tillsammans med sonen så det var ju två egna händer om man räknar på det viset, att vi skulle klickerträna hamsterhunden på sonens namn.

För övrigt har jag blivit expert på långa meningar nuförtiden, men som ni ser i förra meningen så lyxade jag till det lite med några kommatecken. Sånt lyx kan man begagna sig av om det är innesittarväder och söndag.

Så jag tog fram min lilla blåa klickerdosa och mumsiga miniatyr-ostbitar, miniatyr eftersom jag har en yttepytteliten hamsterhund som blir plättmätt blixtfort och lägger sig på rygg och rapar mättsamt om ostbitarna är för stora. Och ligga på rygg och rapa är inget jag eftersträvar hos någon fyrfoting eller tvåbening i hushållet, även om det hade varit ett häftigt partytrick.

Och när hamsterhunden såg klickerdosan så började hon som vanligt vifta på svansen så pass intensivt att hon skulle kunna driva ett helt vindkraftverk. Och eftersom svansen är proportionerlig med hennes kropp, alltså yttepytteliten, så förstår ni styrkan i svansviftet. Vindkraftsverks-styrke-drift-vift.

Sonen satte sig på golvet mittemot mig, tyst som en mus, och så började klickeriet. Så fort hamsterhunden tittade på sonen fick hon ett klick och ostbit, sen gick hon fram till honom och så fick hon ett klick och ostbit, och sen puffade hon honom på handen och så fick hon klick och ostbit. Sen kunde jag börja lägga på namnet, sonens namn alltså (han heter något annat än sonen i verkligheten faktiskt) och så tassade hon bort till honom och puffade på honom. Förtjusande duktig, alltså.

Även sonen var förtjusande duktig som kunde sitta alldeles still och tyst i så himmelens många minuter. Hela fyra minuter ungefär, och det är sisådär tre minuter och femtiofem sekunder mer än vanligt.

-Kul va? sa jag när hamsterhunden tassat fram till sonen.

- Jo men vad ska vi ha det här till? undrade sonen.

- Vi kan använda det till massor av saker, sa jag. Jag kan skicka hamsterhunden med saker till dig, eller skicka henne för att leta upp dig, eller be henne hämta dig när det är middag, eller skicka små lappar med henne som hon ska lämna till dig.

- Lappar? sa sonen.

- Jajamänsan, lappar där jag skrivit små finurligheter till exempel, sa jag.

- Ska vi lära hamsterhunden skriva lappar också? sa sonen.

Och sen stod vi båda under tystnad och tänkte på hur det skulle vara om hamsterhunden kunde skriva egna lappar. Och på hur förskräckligt tokigt det skulle bli, om hamsterhunden kunde skriva egna lappar som hon levererade till folk lite här och där. Sen tittade sonen och jag på varann igen.

- Nä, sa jag.

- Nä, det blir nog ändå bara lappar i stil med "Ge mig en falukorv!", sa sonen.

- Jag tror du har rätt i det, sa jag.

Sen klickade vi lite till. Förskräckligt rolig, tyckte både jag och sonen, men framförallt vindkrafts-drift-viftiga hamsterhunden.

Nästa projekt skulle kunna bli att få maken att sitta still på golvet alldeles tyst utan att röra sig och klicka in makens namn på hamsterhunden. Fast det blir nog väldigt svårt.

Och det som blir svårt med det är inte själva hamsterhunds-klickeriet. Utan att få maken att gå med på att sitta alldeles tyst och stilla på golvet utan att röra sig, bara för att det skulle vara roligt att skicka hamsterhunden med en lapp till honom. Jag är inte säker att han förstår hur roligt det skulle vara.

För vilken tur vi har som har ett hus som det tjuter i när det blåser

2010-03-28T02:05:00.000-07:00

Idag blåser det nåt så hiskeligt här. Jag hörde det redan i natt att vindarna började bli vresiga, sådär vresiga så de vres-vindigt griper tag om husknutarna med sina kraftigaste blåst-grepp och verkar skaka hela huset hit och dit så man ska trilla ut genom fönstret och blåsa bort med mening. Så vresigt blåste det i natt.

Och när jag vaknade i morse så lyssnade jag väldeliga efter vilda vindar, för blåst är en väderform som kan vara lite lurig, om man inte har ett hus som det tjuter i när det blåser. För blåst som väderform är inte säkert man ser när man tittar ut genom fönstret för att kolla vad det är för väder ute.

Ösregn ser man ju genom fönstret, så man kan ta på sig regnrock och gummistövlar innan man går ut.

Snöfall (hu) ser man ju genom fönstret, så man kan ta på sig mössa och vinterjacka innan man går ut.

Men blåst, det är inte säkert man ser det om man inte har ett böjbart träd utanför fönstret som kan tänkas avslöja vindvirvlarna. Och om man inte ser blåsten och öppnar dörren mitt i ett vindvrål utan att ta spjärn mot dörrposten med ena foten och ena handen, så riskerar man att blåsa bort.

Eller om man, ve och fasa, sticker ut huvudet i blåsten utan att ha knölat ihop det toviga håret i en tofs i nacken. Då kan man bli blind av hårtovorna som blåser runt huvudet och knockar en i ögonen ideligen, ungefär som trumman som man vickar på med små träkulor i snöre som de har i Karate Kid ni vet, och så tror man att hårtovorna är i maskopi med vindarna och så blir man så arg på tovorna så man går och klipper av dem och så ser man inte klok ut sen.

Därför är det lite dumt att inte kunna se blåsten genom fönstret, så man vet att det blåser innan man går ut.

Och när jag satte mig upp i sängen, efter jag vaknat i morse, så lyssnade jag noga efter blåserier och tänkte särskilt mycket just på det här. För vilken tur vi har som har ett hus som det tjuter i när det blåser, så man inte kan ta miste på vildvindar och blåserier och råka gå ut i på-låtsas-stormen och bli hårlös.

Sen sträckte jag på mig gäspandes och lite morgontrött med armarna rakt upp i vädret, så där som man gör på en söndagsmorgon, och kände mig glad och lycklig över att jag inte var en fågel.

För hade jag varit en fågel denna söndagsmorgon i denna vilda blåst, och sträckt mina fjäderbeprydda armarna lite morgontrött rakt upp i luften utan att tänka mig för som man gör på en söndagsmorgon, så hade jag blåst bort. Och det hade ju varit dumt eftersom jag nästan inte ens var vaken på riktigt just då.

Klicka här för att säga till honom

2010-03-27T08:34:00.000-07:00

Nämen se >> här. Han som kallas för Kalle har gjort en blogginlägg. Äntligen.

Och jag önskar så att han skulle göra lite fler blogginlägg med sina bilder, han behöver inte skriva en massa om han inte vill såklart men lägga ut lite bilder, för han har ju en triljard bilder på lager som är knallfina och superförtjusande som bara väntar på att få tittas på.

Så om ni inte har något speciellt för er kan väl ni gå in på Kalles blogg och säga till honom det. Att han ska lägga ut lite fler fina bilder. Hade varit bra. Om ni ville göra det.

Inte för att man ska stressa folk i allmänhet att de ska blogga fastän de inte har lust. Men Kalle räknas inte till allmänheten, han räknas till synnerheten, och borde stressas lite. För hans bilders skull, som riskerar att bli o-tittade på annars.

Klicka >> här för att säga till honom.
För hans bilders skull, som sagt.

Funderar... Tång i håret

2010-03-27T01:36:00.000-07:00

På tal om att ställa om klockan till sommartid.
Tänk på den tiden man hade >> tång i håret och avgrundsgurgel i stallet.
Det var tider det.
Sommartider.

*minns och längtar*

Funderar... Jury

2010-03-27T01:06:00.000-07:00

Maken och jag satt i soffan i går kväll och tittade på Let's Dance-finalen och funderade över jury och telefonröstning och hur tokigt det kan bli, fastän det inte kunde bli jättetokigt eftersom både Claudia och Mattias var så himmelens bra och det kvittade vem som vann. Men hade vi väl börjat fundera över hur tokigt det kan bli, så kunde vi inte sluta tokighetsfundera.

Som tur var så kom vi sen på en väldigt uppenbar och klok sak, som en motsats till alla tokighetsfunderingar.

Jo, klok sak. För vi kom på att om maken och jag varit jury, allenarådande sådan, i alla såna program, som Let's Dance och Melodifestivalen och Körslaget och Idol och... pja varför inte även stora Eurovision Song Contest, så hade alltid - alltid säger jag - rätt låt/team/person vunnit.

Alltid, hade det gjort det.

Det kan ju vara något att tänka på i framtiden.

Vilket underbart problem, faktiskt.

2010-03-27T00:45:00.000-07:00

Jag är så glad över att jag fått ett problem. Ett ägg-problem.

För mina förtjusande hönsapönor värper lika rikligt som snöflingorna trillade över oss i vintras.

Om det varit tennisbollar de värpt istället för ägg hade jag kunnat kalla hönshuset för en tennisbolls-fabrik. Så jättemycket värper de, alltså.

Och jag plockar ägg och plockar ägg och njuter och myser och berömmer fjäderfiningarna och de sträcker på sig och känner sig så duktiga och värper lite till.

Varje dag plockar jag in dessa äggliga läckerheter i massor. Massor. Och nu är hela kylen full med ägg.

Jättefull är kylen, faktiskt. Jättejättefull.
Därav problemet.
Jag vet inte var jag ska göra av alla äggen.

Vi gör omeletter och pannkakor och våfflor och frukostägg och maränger och gula sockerkakor och ger bort ägg till vänner och bekanta och äter ännu mer ägg och förlorar dem och pocherar dem och sunny-side-uppar dem. Ändå så är kylen alldeles full med ägg.

Vilket underbart problem, faktiskt.
Lika underbart som solen och alla vårligheter tillsammans.

Och jag satt blundandes i solstolen och lyssnade

2010-03-26T14:03:00.000-07:00

Solen och våren exploderade över byn idag och jag släpade raskt fram solstolen och kaffekoppen och satte mig i lä-hörnan i solen och slöt ögonen och bara njöt. Precis just det här har jag längtat efter sedan vintern blev lite för lång.

Och jag satt blundandes i solstolen och med lite fantasi kunde jag höra vingslagen från två citronfjärilar som fjärilselegant svepte över de förtorkade resterna av kryddlandet och högljutt prisade våren och att de slapp vara jordbundna larver mer utan vackra solgula konstverk som kunde fladdra hur högt som helst, ända till solen om de ville fast det tycker jag är dumt om de skulle göra det för jag tror de brinner opp då.

Och jag blundade vidare och hörde maken släpa ut dörrmattan, som tydligen är väldigt lik en sån matta de har som utslagsmatta på golf-rangen, och släpa ut alla sina golfbollar och hämta sin golfklubba och ställa upp sig för att träna golf-svingen. Tjoff-klonk hördes det för varje gång han lade upp en golfboll på mattan och svingade klubban och sköt ut golfbollen rakt ut i vänsterhagen med en vacker båge.

- Älskliing, vi får nog köpa en ny dörrmatta, hörde jag honom hojta efter några slag och dörrmattan fått ett konstigt hål mitt i härligheten.

Och det gjorde mig ingenting, för maken slår så vackra bågar med sin sandwedge så en dörrmatta hit eller dit spelar faktiskt ingen roll så länge solen lyser.

- Mehh flytta på er, hörde jag honom hojta igen efter en liten stund fast inte till mig utan till alla hönsapönorna, som också njöt av solen och samlades skockigt runt maken för att kontrollera att det inte var ägg han stod och slog på.

Och hönsen krafsade och krattade med sina fossingar och damp ner lite här och var i trädgården för att sola, sådär nerdimpigt så man måste kolla så de inte har dött på riktigt utan att de bara ligger och solar.

Och katterna busade med hamsterhunden och sprang långa rundor på gräsmattan och hästarna bockhoppade i hagen och alla var lyckliga i solen. Sådär lyckliga så man tror att vintern aldrig funnits.

Och jag slöt ögonen igen i min solstol och lyssnade på höns-skrockandet och fågelkvittrandet och golfbolls-slagandet och katt-och-hund-busandet och kände solen värma mina kinder och doften av kaffe och gräs och tänkte att det är det här - precis just det här - som jag längtat efter hela den kalla vintern.

Och det blir så bäst, för det är så roligast.

2010-03-24T23:15:00.000-07:00

Igår njöt jag i fulla drag av vårligheten som dragit in över byn. Trots sol-dis värmde solen så gott och jag kunde dricka mitt morgonkaffe på altantrappen och känna mig som en riktig människa för en stund. En sån riktig människa som jag var förr, innan vintern slog till med full kraft och kryddade min uppenbarelse med hutter-handskakningar av sådan dignitet att en Hollywood-kändis med svår abstinens inlagd på lyx-rehab blivit avundsjuk över hastigheten och skakigheten på mina händer.

Hamsterhunden trivs också med vårligheten och framför allt har plusgraderna förbättrat vår kommunikation avsevärt. Hon fungerar betydligt bättre på inkallningen efter min morgon-kaffekopp på altantrappen, eftersom jag kan ropa "kom här" utan att hacka tänder. Jag kan till och med vissla som inkallning, något som varit omöjligt att göra när det varit minus tjugo grader och jag hackar tänder, trots mössa, mer intensivt än en flismaskin.

Vårligheten medför också något jag inte upplevt tidigare, nämligen att blogginläggen har duggat glesare och glesare här på bloggen den senaste veckan. Men mitt utomhus-behov är enormt stort efter detta insnöade vinterliv och jag har en förskräckligt massa vår-spring i benen som jag måste bli av med innan jag kan komma till ro framför datorn. Och man ska ju göra det man tycker är roligast, då blir det bäst.

Så istället för att knacka på tangentbordet på datorn, så springer jag över ängarna med hamsterhunden i hasorna och hönsapönorna i håret och hästarna galoppandes i kringelikrokar runt mig och tjoar och hoppar och ropar högre än Ronja Rövardotters vårskrik och njuter av vårvärmen just nu.

Och det blir så bäst, verkligen vackra små hopp och förtjusande stora tjoho, för det är så roligast.

Men vi syns alldeles strax igen.
Kanske redan idag, kanske till helgen.
Alldeles strax.

Fast först ska jag åka barkbåt till min hästtransport.

2010-03-23T10:48:00.000-07:00

Under tiden jag plaskar runt med mina fina stövlar i vårfloden som kastar sig fram med väldig kraft över stallplanen och lämnar sin blöta avkomma både här och där, så funderar jag på om jag ska koppla hästtransporten på bilen eller på vattenskotern. Sen kommer jag på att vi inte äger någon vattenskoter så det är lika bra att ta bilen. Men jag bör nog tälja mig en barkbåt så jag kan paddla mig fram till hästtransporten för den står i en vårflods-sjö större än... än... en jättestor sjö.

Och när jag täljer mig en barkbåt med ett litet segel som inte fyller någon funktion och med två fina åror, så spanar jag lite teatraliskt över hästhagarna som till hälften snart är snöfria. Teatraliskt spanar jag, eftersom jag pausar täljandet och sätter handen som en kepsskärm över pannan när jag spanar, som om jag skulle se längre om jag gör så. Men det gör jag ju inte, så jag finner tilltaget onödigt och tar bort handen igen samtidigt som jag beundrar det (brun-snö-kladdiga) gröna gräset och drömmer om sommaren och betessläpp. Alltså fyra saker samtidigt; pausar täljandet, tar bort handen, beundrar och drömmer. Och så känner jag mig omedelbart som en riktig kvinna med en alldeles enorm simultankapacitet. Eller som en dator som multitaskar. Vilket som, men hellre en kvinna än en dator egentligen.

Och jag täljer vidare på min barkbåt och tittar upp mot den grå himlen som börjar släppa stora tunga regndroppar över byn för att hjälpa till med snösmältningen och spä på vårfloden så den brusar än högre och täcker hela stallplanen med råge. Vilken duktig himmel som verkligen kämpar på för att få bort vintern, tänker jag för mig själv även om tanken trillar förbi att om det kommer ännu mer vatten kanske jag bör tälja mig en ännu större barkbåt. En barkbåt som är så stor så att den rymmer två av alla djur i hela världen, ungefär. Förutom getingar som sticks, de skulle inte få följa med på min båt. Getingar som inte sticks kan kanske få följa med, för jag är ganska flexibel egentligen, när det kommer till kritan sådär.

Och så känner jag mig biblisk också, där jag täljer på min barkbåt och funderar på hur jag ska få tag på en flick- och en pojk-giraff med så kort varsel. Jag måste nog gå in i huset ringa lite samtal.

Fast först ska jag åka barkbåt till min hästtransport.

Och jag vet inte om det är bra eller dåligt faktiskt.

2010-03-21T11:17:00.000-07:00

Det här med hamsterhundens klippning har tagit mig mycket hårdare än vad jag trodde. För även om jag inte håller koll på precis vad jag tycker och känner om saker och ting på ytan, jag är ju väldigt cool och så (ha ha nä), så har mitt inre uppenbarligen koll på det emotionella läget. För mitt undermedvetna påminde mig om precis hur hårt jag tagit hamsterhunds-klippningen i natt.

För jag låg i min sköna, sköna säng med mitt pluffiga täcke och min platt-mjuka kudde på svala sköna lakan och trodde att jag hade det jättebra. Men så kom mitt undermedvetna på att jag hade det alldeles för bra och att jag borde tänka på hur jag med mening massakrerat min hamsterhunds ulliga päls och gjort henne nästan konstigt naken och borde därför må lite dåligt istället för bra.

Så mitt undermedvetna drog plötsligt igång en förskräcklig film i min inuti-biograf om att hundfrisörskan rullade vildsint med ögonen och motorsågs-gasade med trimmern och slant än hit och än dit som en kråka och klippte av hamsterhunden både öron och tassar och svans samtidigt som hundfrisörskan i drömmen predikade om diplom och kurser och hur duktig hon var som kunde klippa lejon-frisyrer på pudlar och att om man vill bli fin får man lida pin och att man faktiskt får räkna med lite svinn som till exempel ett öra eller en tass-förlust om man vill klippa sin hund och det var ju faktiskt bara en blandras jag hade och såna hundar vet man ju aldrig på förhand hur de kommer se ut som vuxna ändå.

Och det jag fick med mig hem var en konstig liten naken Skogaholms-limpa som inte kunde vifta på svansen och bara rulla fram på tvären, fast då måste jag ha lagt henne i en nerförsbacke först och ge henne en knuff annars så kom hon ingenstans.

Och jag snyftade och grät i sömnen och kanske att jag väckte maken i min dröm-förtvivlan och när jag vaknade lite så var jag tvungen att krypa ur min varma goa säng med svala lakan och krypa bort till hamsterhunden och peta lite på henne där hon låg och sov i sin korg bara för att vara säker på att hon hade ben och öron och inte luktade Skogaholms-bröd. Men hon hade alla två öron och åtta ben på plats, ingen fara. Phuhu.

Kan det här vara anledningen till att jag aldrig haft hundar som ska trimmas förut? Att mitt undermedvetna velat bespara mig detta trauma och valt raser som papillon, phaléne, cocker spaniel och tollare åt mig att leva tillsammans med tidigare i mitt liv? Har jag en konstig dold förskräckelse för hund-trimning som jag inte vetat om men som nu fått näring och blommat ut till fullo och därför räcker mitt undermedvetna ut tungan åt mig för att säga "vad var det jag sa" och förstör min nattliga sömn på det mest avskyvärda sätt, och det med mening?

Det är så mycket man inte vet om sig själv.
Men mitt undermedvetna verkar ha koll på läget.
Och jag vet inte om det är bra eller dåligt faktiskt.

"...och nu kniper ni igen baktill, bara så ni vet"

2010-03-20T05:32:00.000-07:00

Idag är jag gårdsvaktare hos en av mina grannar. Jag ska fodra hästar och får och klappa hönsapönor och det brukar inte vara några problem alls. Jag brukar passa djuren lite nu och då när grannarna är iväg och alla deras hästar och får och hönsapönor brukar vara jättesnälla och trevliga och småpratiga och klappvänliga så det är bara roligt.

Förutom baggen. Han är inte så rolig utan väldigt baggig så honom törs jag inte klappa för han är väldigt stark i pannan och springer gärna runt och tjongar den starka pannan i folk och träd och hinkar och höpåsar om man inte passar sig. Men om man står på andra sidan staketet och tippar in höet till honom på avstånd så blir han glad och o-pann-tjongig och jag blir utan blåmärken och utan blåmärken trivs jag bäst.

Fast just den här gången jag passar alla fyrfotingar och fjäderfiningar är jag faktiskt lite pirrig. Annars brukar jag inte vara pirrig över att passa andras djur, så det känns lite annorlunda.

För igår kväll när jag pratade med grannarna så fick jag veta att får-flickorna har börjat lamma. Ett av fåren ploppade ut två små lamm igår (hujedamej vad söta de är).

Fyra får till är breda som väldigt tjocka oxar fastän fåren bevisligen är får egentligen och väntar lammingar. Måste vara en annorlunda känsla faktiskt, att vara bredare än man är hög.

Så inte nog med att jag serverat upp-pluffat hö till lunch åt dem idag och klappat dem och småpratat med dem om väder och vind och stora vida världen. Jag har även spanat i baken på alla blivande får-mammor, vilket känns konstigt för egentligen känner vi inte varann så bra att jag känner mig bekväm med att spana dem i baken. Men det har jag gjort ändå. Och letat lamm-fötter eller lamm-mular eller lamm-svansar eller vilken kroppsdel som nu kommer ut först ur ett lammande får. Än så länge har jag inte sett något lamm-huvud i rumpan på något får, så jag tror att det är lungt och frid och fröjd.

Hamsterhunden var med hos fåren och jag tror att någon av får-flickorna var redo att adoptera hamsterhunden faktiskt, för det var väldigt vad den nyklippta hamsterhunden var lik lamm-ungarna fast lammungarna var mycket större då såklart, så jag fick vara noga med att leta fram hamsterhunden bland allt hö och ta med mig henne hem igen efter jag kollat alla fåren i baken färdigt.

Nästa fodring är vid fem-tiden. Och jag hoppas verkligen att ingen lamm-bäbis får för sig att ploppa ut på tvären och fastna i får-rumpan eller nåt sånt till dess, utan att de lugnar sig tills grannarna kommit hem igen. Hoppas jag. Och för att de säkert ska hålla sig lugna så sa jag inte bara "Hej då, syns vid fem igen" till fåren när jag gick, utan jag lade till i smyg "...och nu kniper ni igen baktill, bara så ni vet".

Förhoppningsvis gör de som jag säger.

Därför tog jag med henne på Den Stora Klippningen

2010-03-19T09:47:00.000-07:00

Idag var det dags för Den Stora Klippningen. För det är inte bara jag som fått tovigt hår i den här familjen, även hamsterhunden har trasslat till det för sig på senaste.

Och sen har hon haft lite konstig päls, tunt och fjunigt med lite tjockt i botten och glest i topparna, och när jag var liten så hade jag också tunt fjunigt hår som min bror hällde apelsinjuice i så allting klibbade ihop så min mamma stubbade mig och efter det fick jag tjockt och strålande bra hår. Jättebra hår faktiskt, ända tills jag mötte brunnen med hög tovhalt, vill säga.

Och lagom till att den blöta perioden med snösmältning och lera börjar (förhoppningsvis) så tänkte jag klippa ner hamsterhunden en smula också för att hålla alltihopet lite praktiskt och lätt-ler-avspolat.

Därför tog jag med henne på Den Stora Klippningen till en riktigt hund-frisörska och klippte ner hamsterhundens päls lite idag.

I teorin kändes det som en jättebra idé. Klippa ner henne för att hålla det praktiskt som sagt, och för att få till en lite tjockare päls på sikt.

Men i praktiken så var det inte lika självklart toppen. För när klippningen var klar, så hittade jag inte min hund. Den lurviga hamsterhunden var helt försvunnen och kvar fanns en fjunig liten pinne. Jag var tvungen att ropa hennes namn för att kolla så hon lystrade till namnet. Så jag var säker på att det var samma hund jag fick med mig hem som jag kom dit med.

När sonen såg hamsterhunden så rynkade han ett ögonbryn.

- Ska det verkligen vara snyggt? sa han.

- Jag tror man måste vänja sig en liten stund innan man tycker det, sa jag.

För det tror jag. Man måste nog vänja sig en liten stund. Sen kommer man nog tycka om frisyren, lagom tills alltihopa växt ut igen.

Och undertiden jag vänjer mig vid denna fjuniga pinne, tänkte jag ropa hennes namn lite nu och då, bara för att försäkra mig om att det verkligen är min älskade hamsterhund som döljer sig bakom detta obefintliga lurv.

...och innan ni tittar på efter-bilden vill jag bara förvarna om att kommentarer i stil med "HerreJesus, vad har du gjort?!" kommer avvisas omedelbums.
För den frågan har jag ställt till mig själv tillräckligt många gånger allaredan.

Hamsterhunden före klippning, lurvig:

Hamsterhunden efter klippning, o-lurvig:

Men tills dess att lammungarna fått vingar så får jag väl ge mig till tåls

2010-03-17T14:05:00.000-07:00

Jag träffade riktiga superduper-brukshunds-människor häromdagen när jag gjorde ett besök på den lokala brukshundsklubben. De stod och pratade får och då var jag ju tvungen att mingel-tjuvlyssna, som den goda lantliga människa jag är. Och för att jag är full av beundran (kolla t ex hos >> BC Owner eller >> Här) och tycker det är såå urhäftigt med vallning och vallhundar och allt som hör därtill.

- ...och vi provade att valla med unghunden på vall-kursen och hon var jätteduktig, sa den ena människan.

- Så skönt att de fåren är vallade så de vet vad som gäller, sa den andra människan.

- Ja, det hade varit hopplöst att ha en ny vallhund på ovallade får, sa den första människan.

Och så pratade de vidare om att de vallat med hundarna på kursen i någon slags ring och att man skulle befinna sig på motsatt sida om hunden med fåren mittemellan. Eller något sånt.

- Å-hå, sa jag intresserat, kan man få fram vall-instinkterna i alla hundar, eller är det bara rena vallhundar som har sånt?

- Nej, alla hundar har såna instinkter, sa den första människan.

- Det hade ju varit jätteroligt att prova på med min hund, sa jag.

- Anmäl dig till kursen vettja, sa den andra människan.

- Det hade ju varit roligt, om man nu kan få fram hennes vallinstinkter. Vad har ni för hundar då? frågade jag.

- Jag föder upp Australian Sheperd, sa den första människan.

- Och jag har BC, sa den andra människan.

- Å-hå, sa jag och tänkte att det var ju smart och vallhundigt av dem att ha såna raser.

- Vad har du för hund då? sa den andra människan.

- Jag har en hamsterhund med alla möjliga raser i. Hon är jättestor nu och väger tre kilo. Som tre enliters mjölkpaket alltså, och alla vet ju hur tungt det är att bära hem en kasse full med mjölkpaket från affären. Så hon är jättestor. Och tung. Men framförallt stor.

- Vadförnåt? sa den första människan.

- Hamsterhund, sa jag. Och jag hade tänkt att hon skulle hjälpa mig valla in hönsen när de inte vill gå in i hönshuset. Det skulle vara till stor hjälp, för hönsen kan vara >> lite knöliga att få in om de inte vill gå in och jag tror att hamsterhunden kunde göra en seriöst uppskattad insats där, om man nu kan ta fram hennes vallinstinkter som sagt vilket man ju förhoppningsvis kunde göra hos alla hundar, så det låter ju toppen.

- Valla höns? sa den andra människan.

- Jo, det är min plan att lära henne valla höns och det hade ju varit jätteroligt att vara med på kursen med min hamsterhund, sa jag.

- Jag är inte säker på att du får vara med om du har en hamsterhund, sa den första människan.

- Och valla höns tror jag inte att de lär ut på just den kursen, sa den andra människan.

- Så tokigt då, det borde de göra faktiskt för jag tror att jämförelsevis små höns är mycket svårare att få in genom en liten liten hönslucka än vad det är att få in stora får genom en jättejättestor grind. Om jag får gissa, sa jag. För det tror jag faktiskt att det är.

- Kanske det, men hönsvallning lär de inte ut till hamsterhundar på den här kursen, sa den andra människan.

- Nähä, sa jag och kände att jag inte kom så mycket längre i vallfrågan just den här gången.

Och sen tänkte jag att om alla yttepytte-lamm som föds nu i vår skulle få vingar och flyga iväg, så skulle de minsann hitta på en kurs man kunde gå som lärde hundar valla flygfän.

Men tills dess att lammungarna fått vingar så får jag väl ge mig till tåls.

"Det är ingen julduk, det är en orange duk"

2010-03-17T11:40:00.000-07:00

Lille moen (mamma) och jag fyndade en förtjusande fin långduk till matsalsbordet häromdagen. Jag älskar orange och brun, sån färgskala är jag. Och den här duken var just orange-randig. Eller kanske röd-randig. Om man ska vara lite petig, så kanske den är röd. Men jag tänkte låtsas som om den är orange, för det är den färgen jag gillar allra bäst.

Det har funkat förr, det här med att låtsas att något är orange. För när vi flyttade hit till huset och gården, för tusen år sedan, så blev jag alldeles förfärad över att det vackert kaklade badrummet var rosa. Jo, rosa. Rosa kakel. Och jag tycker faktiskt inte om rosa. Speciellt inte sånt bäbisrosa, det har jag väldigt svårt för.

Men man är ju inte dummare än att man kan låtsas. Så jag bestämde mig tidigt för att låtsas att kaklet i badrummet inte var rosa utan beige med dragning åt orange för att undvika att drabbas av förstoppning och smutsighet. Så jag lade in en orange badrumsmatta och hängde ett orange-prickigt dusch-draperi för duschen. Och vips, så var badrummet typ orange. Bestämde jag mig för, i alla fall. Och det kändes riktigt bra, faktiskt.

Därför kunde jag med glatt humör inhandla denna orange-färgade långduk till matsalsbordet tillsammans med moen (mamma, som sagt) för jag visste ju att med lite vilja kunde jag förvandla den till en hel-orange duk.

Och mycket riktigt. Idag ställde jag ett par värmeljuslyktor som är orangea på duken på bordet, och det känns verkligen orange. Hela alltihopet.

Men lite vilja gör det det i alla fall.

Nu ska jag bara övertyga de sju brudarna som kommer i morgon på middag och tjej-grej här hemma att duken verkligen är orange. Och inte röd. För även om vi är lite sena här ute på landet, jämfört med Manhattan till exempel, så vet jag mycket väl att julen är över och de röda juldukarna ska vara undanstoppade för länge sedan.

Och skulle någon säga "Åh vilken vacker julduk" så kommer jag säga att "Det är ingen julduk, det är en orange duk". Och så kommer de tro att det är en orange duk för att jag säger att det är det.
Och tror det inte på det alldeles på direkten, så får jag fylla på vinglasen lite mer intensivt.
Sen tror jag vi kommer vara överens.

Såna ord som är så väldigt bra att ha när man inte vet vad man ska säga

2010-03-16T11:12:00.000-07:00

Idag skuttade hamsterhunden och jag runt på stan en sväng och betraktade gatorna utifrån ordspråket "Det som göms i snö kommer fram i tö".

Hamsterhunden tyckte det var jätteroligt med alla tuggade tuggummin, o-upp-plockade hundpoopar, snus-portions-påsar, fimpar och trasiga papperstussar. Jag tyckte inte det var lika roligt utan längtade hem till skogen där det är ljuvligt och barrigt och mossigt och kottigt och framför allt rent och fint, sånär som på lite rådjurspoop under någon buske.

Men jag stod ut så gott jag kunde med de töade äckelpäckliga snö-fynden. Och så promenerade vi vidare, min lilla hamsterhund och jag, på stadens gator och jag kände mig lite som Fantomen när han lämnar djungeln tillsammans med sin varg Devil och promenerar på stadens gator som en vanlig man. Fast jag kände mig inte som en Fantomen-man utan som en Fantomen-kvinna då, och hamstehunden kände sig inte som en pojk-varg utan som en löpande-tik-varg.

Längre fram på gatan så såg jag en man med två hundar. Hundarna hoppade upp och ner och hit och dit och trasslade in sina koppel i varann. Roligt nog så såg det ut som det var en Yorkshireterrier och en Lhasa Apso, så då var jag ju bara tvungen att stanna och säga hej.

- Är det en Yorkshireterrier och en Lhasa Apso? frågade jag väldigt intresserat men försökte att se lite obrydd ut ändå. Och det är en väldigt svår kombination, att få fram precis rätt mängd av vardera, men jag tror jag lyckades.

- Jomän, sa mannen som höll i hundarna.

- Vad roligt, för jag har också det, fast i en och samma hund, sa jag och så pekade jag på hamsterhunden.

För hamsterhunden är ju en blandning av alla hundraser i hela världen, ungefär. Och där ingår Yorkshireterrier och Lhasa Apso.

- Jahappja, sa mannen som höll i hundarna samtidigt som han försökte trassla loss det ena kopplet som snurrat in sig i den andra hunden.

- Det är lite lättare när man har båda raserna i samma hund för då slipper man ju koppeltrasslet när man är ute på promenad, men kan ändå ha två eller fler olika raser samtidigt, sa jag och log med öronen mitt allra bästaste, för det känns så annorlunda att le med öronen och nu var det ett perfekt tillfälle tyckte jag att göra det eftersom jag försökte vara lite rolig fast på ett diskret sätt.

- Mjoho, sa mannen och trasslade vidare med kopplet som satt virat om fel hund.

- Lycka till med upptrasslandet och tack för pratstunden då, sa jag och promenixade glatt vidare med min koppel-o-intrasslade hund.

Och han sa ingenting mera, kanske han muttrade något förresten när jag tänker efter, men det gjorde ingenting att jag inte hörde exakt vad han sa för jag hade redan fått tre bra tips på ord som är bra att ha. Såna ord som är så väldigt bra att ha när man inte vet vad man ska säga. Som till exempel Jahappja. Typiskt bra-att-ha-ord.

Och under tiden jag funderade vidare på vilka ord han egentligen hade sagt, för att jag verkligen skulle komma ihåg dem, så hittade hamsterhunden en platt ölburk som töat fram i snön och viftade på svansen över fyndet.

- Jahappja-mjoho, sa jag bara för att pröva hur det kändes att säga de bra-att-haiga orden i en kombination med varandra, ta ut svängarna verbalt lite mer än mannen med de två hundarna gjort, och så skakade jag på huvudet samtidigt som jag sa den vågade kombinationen för den platta ölburken ville jag verkligen inte ta med hem. Och hamsterhunden förstod precis vad jag menade, att jag inte ville ta med den snuskburken, och så skuttade hon vidare.

Och jag kände mig så nöjd över att ha vågat dubbel-använda de två nya orden så piffigt samtidigt som jag kände mig glad över att slippa koppeltrassel fast ha en massa olika hundraser ändå.

Och så bestämde jag mig för att om allt känns bra även fortsättningsvis så ska jag prova den supervågade ord-kombinationen "jomän-jahappja-mjoho" på maken ikväll bara för att se vad som händer.

Vissa saker lär de helt enkelt inte ut på The Mamma-skolan.

2010-03-15T13:08:00.000-07:00

- Å hu mina stackars föräldrar, hur är det määd er? undrar sonen när han kom hem idag.

Maken och jag ligger nämligen förskräckligt sjuka här hemma. Det finns ingen ände på eländet, kan man tro när man ser oss.

- Jo tack, säger jag lite ynkligt, det är väldigt synd om mig faktiskt, tackar som frågar.

- O vad jag tycker synd om dig då mamma, säger sonen och klappar mig lite tyck-synd-om-aktigt på armen.

- Tack tack, säger jag då, fortfarande väldigt ynkligt. Men bara så du vet, det är mest synd om pappa. Speciellt om han skulle fråga vem det är mest synd om. Då måste du säga att det är mest synd om honom, verkligen.

- Varför det? undrar sonen såklart. Ibland undrar jag det också, varför det alltid är mest synd om maken när både han och jag är sjuka. Men om jag någon gång inte tycker mest synd om maken, så upptäcker jag snabbt varför jag ska tycka mest synd om honom. Jättesnabbt, upptäcker jag det.

- Jo förstår du. Om det inte är mest synd om pappa, så börjar han sucka nåt så alldeles förskräckligt, och hasa fötterna efter sig sådär sjukligt, men framför allt sucka något alldeles förskräckligt. Jättehögt, faktiskt. Högre än jag trodde det var möjligt att sucka. Och ofta. Jätteofta suckar han. Högt och ofta. Därför är det viktigt, mycket viktigt, att han får tro att vi tycker mest synd om honom så vi inte omkommer av för-suckning allesammans.

Så säger jag och himlar med ögonen, fast på ett förstående sätt.

- Å-hå, säger sonen och nickar men låter bli att ögon-himla förstående och går för att tycka synd om sin pappa för att inte riskera att omkomma av för-suckning.

Vissa saker lär de helt enkelt inte ut på The Mamma-skolan. Till exempel hur man hanterar en förkylning och får barnens pappa att inte sucka och snörvla så högt när han är sjuk så barnen omkommer av för-suckning. Sånt viktigt lär man sig inte.

Turligt nog vet jag hur man improviserar.

Och så njuter jag av ytterligare en fördel med att bo ute på landet.

2010-03-14T13:02:00.000-07:00

Jag sitter ute på altantrappen efter mörkret fallit och njuter av en av de tusen fördelarna med att bo ute på landet. Fördelen med att uppleva en stjärnklar himmel till fullo, utan störande gatlyktor.

Har man en massa stads-ljus, så ser man inte alla dessa stjärnor på himlen. Men är det knallmörkt, som ute på landet, så ser man varendaste liten stjärna.

Och de är många, stjärnorna.
*njuter*

Allt är mörkt och tyst och stilla och miljarders miljontals stjärnor uppenbarar sig på himlen. De gnistrar och tindrar och är alldeles underbara i all sin enkelhet. Enkelhet, men ändå sprakar de mer dyrbart än alla diamanter i världen.

Och jag bara njuter. Och njuter. Av tystnaden, av stjärnorna, av mörkret.

Allt är mörkt och tyst och stilla, så när som på hamsterhundens tassande på skaren. Hon virvlar runt runt på snötäcket och letar efter ett spår efter måhända en hare. Eller en ekorre. Eller en skogsmus. Det kvittar vilket, vacker är hon när hon kastar sig än hit och än dit i en lekfylld jakt efter något som försvunnit för länge sedan. Endast ett doftspår dröjer sig kvar, som en retsam påminnelse om vad hon missat.

Jag tittar upp mot himlen igen och upptäcker en blinkande stjärna som rör sig över himlen.

Som rör sig? Nä, det är visst ett flygplan. Med en blinkande röd lampa på magen, på undersidan av planet. Långt bort flyger det.

Vart är det på väg? Och vilka människor sitter i flygplanet? Vad tänker de på? Är de på väg hem, eller är de på väg bort?

Plötsligt ser jag vart de är på väg.
De är på väg rakt mot Orions bälte.
Gode Gud.
De kommer krocka med Orions bälte!

Jag ropar på hamsterhunden att hon ska ta skydd, för alldeles snart kommer det regna flygplans-vrakdelar över oss. I massor. Kanske lite stjärn-delar också, vad vet jag om hur bräckliga stjärnor är.

Stackars människor i flygplanet som inte vet om hur korkad pilot de har som håller på att krocka med Orion. Och jag hoppas också att ingen av passagerarna packat tegelstenar i väskorna, så det kommer regna tegelstenar över oss efter stjärn-krocken. Hellre regna små bikinisar än tegelstenar. Hoppas de var på väg till en solig badstrand istället för till ett husbygge.

Flygplanet krockar med första stjärnan i bältet. Fast jag hör ingen explosion?

Sekunden efter krockar flygplanet med andra stjärnan i bältet. Och jag hör ingen explosion där heller? Vad konstigt. Fast ljudet färdas ju inte lika snabbt som ljuset, så visst. Det kan väl ta en stund.

Fast nu krockar planet med den tredje stjärnan i bältet. Och planet flyger fortfarande. Och blinkar med sin lilla röda lampa på magen. Fortfarande?

Planet flyger vidare, helt obehindrat. Trots att det krockat med hela tre stjärnor. Imponerande flygplans-kvalitet, faktiskt. Det måste tänkas på en stund. Vad är det för metall flygplanskroppar byggs av? Nåt NASA-påhitt, säkert.

Så blir det alldeles tyst igen. Tyst, eftersom jag slutar hojta till hamsterhunden om att ta skydd från vrakdels-regn.

Och stjärnorna glimmar vidare på himlen. Och hamsterhunden springer vidare över skaren.

Själv sitter jag och är imponerad över det himmelska skådespelet jag nyss fått uppleva. Och är mäkta imponerad över hur starka flygplan det byggs nuförtiden.

Och så njuter jag av ytterligare en fördel med att bo ute på landet.
Flygplans-stjärnkrocks-fördelen.
Sånt här skådespel hade jag aldrig fått uppleva om jag bott inne i stan.

Lagt tjugofem minuter på tovtrassel, helt i onödan.

2010-03-13T09:18:00.000-08:00

Äsch då. Jag tog en långdusch i eftermiddags och hade en låång tov-utredning i håret. KBG och CIA hade blivit väldigt imponerade över min tov-utredning, för den är hiskeligt grundlig och omfattande.

För jo, jag har en massa tovor i håret. Mest på grund av en alldeles förskräckligt hög tovhalt i vattnet i vår brunn.

Eller, nästan bara på grund av en alldeles förskräckligt hög tovhalt i vattnet i vår brunn.

För innan vi flyttade hit hade jag nästan aldrig tovor i håret, fastän jag inte använde balsam eller hårborste särskilt ofta. Jag är inte den typen av människa som gör det.

Men nu får jag stå ut med sånt finlir, helt enkelt. Om jag ska ha något hår kvar. Vilket jag starkt ifrågasätter varje gång jag tov-utreder knoppen.

För någon gång i månaden försöker jag reda ut hela eländet. Håret då. Och det gör jag ibland i duschen, för där kan jag fuska med sånt där trams-balsam.

Jag schamponerar håret och det där vanliga fjanteriet, sen drar jag i en himmelens massa sånt där balsam och sen börjar jag reda ut alla golfbolls-stora tovor. Den här gången var det så pass många tovor, så de hade förenat sig till en enda jättestor gigantisk tova. Så det tog lite tid (25 minuter).

Och jag blev lite irriterad. Eller frustrerad. Ilsk, helt enkelt. Ilsk på hur hårt hårstrån kan kramas fastän man handgripligen ber dem att släppa taget om varann. I vanliga fall är jag inte alls kärleks- och kram-motståndare, men det finns gränser.

När jag till slut var färdig så var jag så pass uppe i varv över detta tov-trasslande, så jag skulle låtit bli rakhyveln. Såhär i efterhand förstår jag ju det.

Rakhyveln? Jo, rakhyveln. För jag tänkte raka mig under armarna.

Men det var en himmelens dum idé att raka mig under armarna just idag. Men det gjorde jag ändå. Fastän jag var ilsk. Mot bättre vetande.

För när jag drog till med rakhyveln under armen så skar jag mig såklart. I ren ilska. Och skära sig i armhålan om man är tjej är faktiskt värre än att skära sig på hakan om man är man. Vill bara poängtera det. Fastän jag inte har vetenskapliga bevis för detta, så är det så helt enkelt.

Så nu kan jag ju inte ta på roll-on under armarna, för det kommer ju svida något alldeles oförskämt. Och att inte ha roll-on under armarna tror jag får oanade doft-konsekvenser. Om jag får gissa.

Det blir till att umgås med folk per telefon några dagar.

Och ska jag ändå umgås med folk per telefon, så hade jag ju aldrig behövt reda ut alla tovor i håret idag. För om man pratar i telefon så spelar det ju ingen roll om man har tovor i håret eller inte. Så länge man håller telefonen på behörigt avstånd från värsta tov-härden, så den inte fastnar i trasslet.

Så nu känns det lite snopet.
Lagt tjugofem minuter på tovtrassel, helt i onödan.
Helt i onödan.

Men att vara snopen är bättre än att vara ilsk, så jag är egentligen rätt nöjd.
Om jag tänker efter.

Nåt konstigt är det med mina Bruna Lohman-kycklingar, jag vet bara inte vad.

2010-03-12T06:37:00.000-08:00

Jesus-kycklingarna, som kläcktes i ett stall på Julafton, har nu vuxit upp och blivit riktigt stora.

Det var ju tre kycklingar som kläcktes under Granne C:s duktiga röda silkeshönsapöna. En grå Silkeskyckling, som är Granne C:s, och så mina två Bruna Lohman-kycklingar som jag inhandlat som ägglingar och petat in under ruvhönan. Jag blev så glad över grannens höna bestämde sig för att ruva, och att jag fick tag på ägg efter just Brun Lohman, när jag var som mest kyckling-längtande. Så turligt.

Den röda Silkesmamman med de två bruna Lohman-kycklingarna och den gråa silkeskycklingen.

Granne C:s gråa Silkeskyckling är precis som den ska vara och tassar runt efter sin silkesmamma så duktigt så. Som vanligt har jag ingen aning om det är en höna eller tupp, så är det med de där Silkeskycklingarna, man får nästan vänta på ett gal eller ett ägg innan man är säker. Så den kycklingen är precis som den ska vara.

Men mina Bruna Lohman-kycklingar, som jag konstaterat är en höna och en tupp, är det något konstigt med. Fast jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Ett tag funderade jag på om jag inbillar mig att det är något konstigt med dem för att det ser annorlunda ut att de växt ifrån sin mamma, redan. Men Brun Lohman är ju en mycket större hönsras än Silkeshöns, så det är ju inte konstigt egentligen. Det borde jag inte bli förvirrad av.

Nä. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som känns så konstigt med mina två Bruna Lohman-kycklingar. Men någonting tror jag att det är.

Den Bruna Lohman-kycklingen som jag absolut tror är en höna. Fast nåt konstigt är det med henne. Vet bara inte vad. --->

Funderar... Riktig vinter

2010-03-12T01:34:00.000-08:00

Vad underbart, snön vräker ner utanför fönstret och har gjort så i flera timmar.

Tänk om det äntligen äntligen kunde bli lite riktigt vinter nu, istället för den här mes-vintern vi haft i *räknar* drygt tre månader.

Men nä, nu hinner jag inte sitta här längre. Hamsterhunden och jag ska ut och göra snöänglar och fånga snöflingor på tungan.

(Bild från Chickengiggle)

Jag fattar inte det faktiskt. Men det kan bero på att jag är på dåligt humör idag.

2010-03-11T07:17:00.000-08:00

I vår så ska jag på en föreläsning med en kändis-hundmänniska som är här i krokarna. Det är brukshundsklubben som är arrangörer och det är första gången jag deltar i något som de anordnar. (Tidigare kurser jag gått har varit med "privata" instruktörer, eller vad man nu ska kalla dem för, alltså inte via brukshundsklubben.)

Häromdagen så pratade jag med en av arrangörerna i telefon angående föreläsningen.

- Bra bra, sa jag, då kommer vi, hamsterhunden och jag.

- Ska du ta med dig hunden? sa brukshundsklubbspersonen.

- Jo..? sa jag lite frågande. Det hade jag inte ens reflekterat över, såklart jag skulle ta med mig hamsterhunden på hundkurs?

- Du får inte ta med dig hunden in i klubblokalen, så du vet det, sa personen.

- Varför inte det då? sa jag förvånat.

- Nej tänk, då kanske alla vill ta med sig hunden in, sa personen.

- Ja..? sa jag.

- Det går ju inte, sa personen.

- Nähä, sa jag lite trevligt fast mesigt och ifrågasatte inte det mer.

Sen avslutade vi samtalet och allt var frid och fröjd. Trodde jag.

Men kan man tänka sig, idag är jag på dåligt humör. Sådär ilsket på dåligt humör, så det kliar över hela kroppen och håret är alldeles elektriskt och kläderna skaver och man klämmer fingret i kökslådan och slår tån i tröskeln och får tvål i ögat och råkar skålla sig i duschen av misstag. Sånt dåligt humör är jag på idag.

Och eftersom jag är på dåligt humör så råkade jag tänka på det här samtalet igen, och det var ju dumt. För ju mer jag tänker på det, ju konstigare tycker jag det låter.

Varför kan man inte ta med sig hunden till en hundklubb på en hundkurs? Även om hundkursen är teoretisk och inte praktisk? Plats finns ju.

Om jag ska hem till någon kompis så frågar jag alltid om det är ok att ta med mig hamsterhunden. Säger kompisen nej, kanske på grund av allergi, hundrädsla eller att de helt enkelt inte gillar hundar eller tycker det är bökigt, så är det självklart för mig att lämna hunden hemma. Helt ok med mig. Inga problem alls.

Men att inte få ta med sig hunden till en hundklubb? Där, om någonstans, borde det ju vara toleranta och hundgillande människor som inte rynkar på näsan åt att man får knöla runt lite för att de hundar som vill vara med ska få plats. Att man hjälps åt för att få det att funka att ha med sig sin hund.

Jag satt och tänkte på de mysiga träffarna på de andra ställen jag varit på hundkurs på, där alla som vill haft med sig hundarna in till föreläsningslokalen och det varit superbra passivitetsträning för fyrbeningarna. Där stämningen varit på topp bland kursdeltagarna även om det ibland funnits hundar som käkat studsbollar till lunch. Men inte har någon stört sig på det, om en hund bökar lite, alla har hjälpts åt för att alla som vill ska kunna vara med - med sin hund.

Visst, man kanske har en hund som inte funkar i teori-kurs-sammanhang av någon anledning. Som har svårt att slappna av, eller inte trivs i grupp. Men då lämnar man ju hunden hemma eller i bilen, på eget initiativ. Jo, jag tydligen inte riktigt klok, utan tror att ägaren till hunden klarar av att ta ett sånt beslut själv. För jag tror att man inte tar med sig hunden om man vet att den alltid, alltid bråkar och stökar, för då får man ju ingen lugn och ro själv till att följa föreläsningen.

Och märker man under föreläsningen att det just den här gången inte funkar att ha hunden med i rummet, den kanske är alldeles ohyggligt vild och galen non-stop (vad vet jag), så tror jag återigen att ägaren kan göra den bedömningen själv och kanske tar ut hunden till bilen eller rastar den en stund till så den får göra av med lite energi innan den ska ligga still igen.

Skulle någon annan irritera sig på det, eller vad är problemet? Alla har vi väl haft hojtiga hundar någon gång, att hundar har olika dagsform är naturligt och en dålig dag kan väl hända vem som helst.

Men att inte FÅ ta med sig hunden in?
På en brukshundsklubb?
Jag fattar inte riktigt det, faktisk.

*läser igenom det jag skrivit*

...sa jag förresten att jag är på dåligt humör idag?

Funderar... Köpeköttbullar och ostbågar

2010-03-10T00:59:00.000-08:00

Obegripligt vad äckelpäckligt köpe-köttbullar luktar när man öppnar förpackningen. En puff av urk sprider sig blixtfort och man ångrar snabbt att man försökte välja en genväg till kvällsmat och köpa färdiga köttbullar istället för att trilla egna.

Och ostbågar är inte mycket bättre, jag tycker de stinker fis eller nåt annat doftmässigt vedervärdigt när man öppnar påsen.

Ännu mer obegripligt blir det när man stoppar både köttbullar och ostbågar i munnen och äter upp dem, trots att de stinker. Jättekonstigt faktiskt.

Fast om man steker köpe-köttbullarna en stund i stekpannan först, så doftar de gott. Nästan aptitligt doftar de, fastän de är maskintillverkade.

Tyvärr råder inte samma doft-förhållande med ostbågarna.
Nä, proppar man stekpannan full med ostbågar och steker dem, så stinker de ännu värre. Dessutom känner man sig rätt så dum om man skulle bli påkommen, stekandes ostbågar.

Men visst. Det finns alltid de som har det värre. Och vad är väl ett par stinkiga ostbågar jämfört med kanadensiska snacks?

...så kan jag ringa smhi och berätta att våren är kommen här till byn.

2010-03-09T10:17:00.000-08:00

"Den meteorologiska definitionen för vår är när dygnets medeltemperatur håller sig på plussidan minst sju dygn i följd."

Så står det på smhi:s hemsida. Och det är smhi som bestämmer vädret här i Sverige, har jag läst.

Vill man ha vår fastän smhi inte vill bestämma att det ska vara vår, så borde man kunnat muta dem med en tårta så de bestämmer om och bestämmer rätt. Och sanna mina ord, det har jag försökt göra. Jag har i tanken mutat dem med tårta hundratusentals gånger, och det är ju tanken som räknas. Men uppenbarligen funkar det inte. De bestämmer inte rätt ändå.

Därför - över till Plan B. Jag tänkte att på egen hand fixa så att temperaturen ligger över nollan i en hel vecka och sen meddela smhi att de tydligen bestämt att våren är kommen, fastän de kanske inte visste om det, och så är det bara. Punkt slut.

Därför har jag lite pyssel och hårt arbete framför mig under veckan som kommer.

Jag har lossat på mätar-mojängen till den digitala ute-termometern, så jag kan flytta temperatur-mätar-mojängen lite hit och lite dit, beroende på vart solen befinner sig på himlen. Så den alltid är i full sol och därför rimligtvis hamnar på plus.

Igår var en riktig mät-fullträff, då jag solade mät-mojängen till max och fick upp termometer-temperaturen till hela fem plusgrader. Och på natten stack jag in mät-mojängens mät-topp innanför dörren i groventrén, därför lyckades jag hålla temperaturen uppe på hela sexton grader. På natten! Första dygnet avklarat, alltså.

Idag har jag återigen flyttat runt termometer-mät-mojängen till soliga hörnor utomhus och har tack och lov klarat av att hålla den på plus. En liten stund så kröp solen bakom det enda molnet på hela himlen, och då var det lite nervöst om temperaturen skulle sjunka under nollan eller inte. Men jag värmde mät-mojängen mellan tummarna, så jag klarade det. Men det var nervöst.

Och nu när det blivit mörkt och natt tänkte jag leta fram hårtorken och tejpa fast den på utomhus-väggen och rikta den så den blåser varm luft på mät-mojängen. Då ska jag nog klara temperatur-plus-gränsen i natt också.

Skulle jag, trots mina heroiska hårblås-insatser, inte klara av att plus-hålla temperaturen, så tänkte jag hålla tummen framför minustecknet på temperaturvisaren så man inte ser det, och låtsas att det är plusgrader i alla fall. Jag tror det räknas, om jag låtsas väldigt mycket.

I slutet på veckan ska det tydligen vara molnigt och snöa, något som kommer ställa till lite problem för mig ur temperaturmätnings-synpunkt. Ingen sol och dessutom snö. Därför tänkte jag leta upp det extra elementet, ett sånt där fristående element ni vet, och plugga in det i kontakten ute på altanen. Sen virar jag temperatur-mät-mojängen runt elementet och trycker igång hela alltihopet. Borde funka, åtminstone i teorin.

Och klarar jag av att hålla temperaturen på plus ända till nästa måndag, sju dygn alltså, så kan jag ringa smhi och berätta att medeltemperaturen nu är över nollan och våren är kommen här till byn.

Och så kommer de säga "Oj oj oj, vem har bestämt det? Det måste vara en felbestämning."

Och så kan jag säga att "Jag har temperatur-fakta som talar sitt eget språk, så en felbestämning kan det då rakt inte vara."

Och så kan de säga att "Jo men det måste det vara."

Och så kan jag säga "Fast hur eller hur så går det ju inte att ta tillbaka en bestämning, oavsett dess rätt- eller fel-status."

Och så kommer de säga "Nä, det har du alldeles rätt i."

Och så kommer de bestämma att det är vår här också, inte bara i sydligaste Skåne, och fåglarna kommer kvittra och snön smälta och blommorna blomma och hönsen värpa massa ägg och hamsterhunden kommer alltid alltid komma när jag ropar på henne och björkarna kommer få musöron.

Jo, så tänkte jag.
Och den planen måste funka, för i nuläget har jag ingen Plan C.

Funderar... Bokstavskontroll

2010-03-08T23:59:00.000-08:00

Jag tror - tror - att om folk som fortfarande har bokstavskontrollen kvar på sina bloggar tog bort den, så skulle de få mycket fler kommentarer. Om man kunde få kommentera utan att behöva knapra dit dessa (på vissa bloggar oläsliga) hopplösa bokstavs-kontrolls-tramserier.

(Bokstavskontrollen är till för att man inte ska drabbas av spam-kommentarer. Och visst, skulle jag drabbas av hundratusentals spam-kommentarer helt plötsligt så skulle jag slå på bokstavskontrollen igen. Men allvarligt, hur stor är risken att drabbas av spam-kommentarer om man inte är uppe på Blondibellas bloggbesökar-nivåer?)

Eller vad tror och tycker ni?

Vad hade hänt med allt det väldoftande?

2010-03-08T09:14:00.000-08:00

Vi hade ju ett avlopps-elände för ett tag sedan här i huset. Och sedan dess har jag skrubbat framför allt tvättstugan åttahundratusen gånger för att bli av med känslan av översvämning där. Själva avloppsvattnet och dess efterfölje försvann redan efter första skrubben, men ibland måste man skrubba ett par tusen gånger till för att släppa känslan av en avloppsvatten-översvämmad tvättstuga. Mentalt sett.

Efter sista skrubbningen, där jag lade speciellt fokus på själva golvbrunnen och vattenlåset och tvättmaskins-slangen och plastlocket med hål i som täcker golvbrunnen, så tyckte jag nog att jag hade lyckats. Det doftade verkligen rosor och jordgubbsprickar och humle-pussar i hela tvättstugan. Inte en enda avloppstanke kom upp i huvudet, bara reklamfilmer för sköljmedel och blomsterängar och kvittrande Askungen-fåglar.

För att testa hur rent det var så rullade jag en köttbulle över tvättstuge-golvet. Köttbulle-rullning är nämligen ett väldigt bra sätt att ta reda på hur rent det är på ett golv. Om man rullar en köttbulle över golvet och hamsterhunden tar köttbullen och äter upp den, är det med beröm godkänt. Då kan jag med gott samvete säga att "Här är det så rent att man kan äta från golvet".

Så jag rullade köttbullen och hamsterhunden åt upp den. Vilket hon i och för sig alltid gör, men den detaljen kan man vid behov utelämna. Och det utelämnings-behovet kände jag, när jag berättade för maken om hur fantastiskt rent och fint det var i tvättstugan nu.

- Det är så rent att man kan äta från golvet, sa jag stolt. Och maken sa inget särskilt alls tillbaka, men det gjorde inget. Ord behövdes inte för att jag skulle se hur tacksam han var över att jag skrubbat så pass så man kunde äta från tvättstuge-golvet. Om matsalsbordet skulle gå sönder och alla tallrikar omkomma i ett jordskalv eller så, och det enda som fanns till buds att servera på var tvättstugegolvet.

Hela dagen var jag glad över den fina rena och väldoftade tvättstugan. Så pass glad så att jag innan jag skulle gå och lägga mig, tassade in till tvättstugan för att önska den godnatt.

Men när jag öppnade dörren och tog ett djupt andetag... så luktade det avlopp?! Så in i bänkens luktade det avlopp, så att jag höll på att säga ett svärord i rena förpaffelsen över den avgrundslukt som tagit kontroll över hela tvättstugan. Och om jag nästan säger ett svärord, så har jag ofta tänkt själva svärordet i huvudet samtidigt som jag skulle sagt det. Och har jag redan tänkt svärordet så kan man lika gärna säga det egentligen. För skadan är ju redan skedd. Svärordet is out there, så att säga. Så därför tog jag tillbaka nästan-et och jag sa precis vad jag tänkte.

- J*kla magnet-avlopps-stank! Så sa jag, för jag kände mig som en avlopps-stank-magnet i just den stunden. Att all avloppsstank i hela världen förföljde mig och hade slagit läger i vår tvättstuga.

Vad hade hänt med allt det väldoftande?!

Jag letade efter läckor och i golvbrunnen och i torktumlaren och efter hamsterhundspoop (men varför skulle hon ha öppnat dörren till tvättstugan och poopat där tänkte jag sedan, fast det låtsades jag inte om) och letade till och med efter gam-spyor fastän jag aldrig sett en gam i tvättstugan.

Jag fattade ingenting.

Och denna förbryllning fanns i huvudet på mig, efter jag för tillfället gav upp stank-sökandet och stängt dörren till tvättstugan så avloppstanken inte skulle sprida sig i huset, när jag gick och lade mig.

Och på natten drömde jag om avlopp och tvättstugor. Och nu kanske ni tror att det var läskiga mardrömmar, eftersom jag drömde om avlopp och tvättstugor, med tanke på vad som nyss inträffat?

Nä. Det var väldigt undermedvetet finurligt av mig att göra det. För nu ska ni få höra.

Jag drömde nämligen att tvättmaskins-slangen (den som spolar ut allt sköljvatten ni vet) var alldeles för långt nedstucken i golvbrunnen så det blev baksug och alla vita lakanen som jag tvättade i drömmen (tänk att jag jobbar hårt även när jag sover *skriver upp på plus-sidan*) var alldeles äckelpäckliga av avloppsvatten när jag öppnade tvättmaskinsdörren för att dofta på de nytvättade lakanen. Om och om igen drömde jag om detta, hela natten.

Mardröm? Nä. Klurighets-dröm, skulle jag vilja kalla det för. För när jag vaknade så visste jag med ens vad som gått på tok i tvättstugan.

Jag hoppade med ett glädje-tjo ur sängen och sprang med lätta älve-steg (ha ha nä) ner till tvättstugan och öppnade dörren samtidigt som jag höll för näsan och klöktes av doften och kröp in under tvättmaskinen ända bort till golvbrunnen och drog upp tvättmaskinsslangen som jag så omsorgsfullt tvättat igår och stuckit ner jättelångt ner i vattenlås-grejen i golvbrunnen. Sen hällde jag lite extra vatten i vattenlåset, sådär med svettsam precission ni vet som man ser att de gör i Mission impossible och såna filmer, och stack tillbaka tvättmaskinsslangen, men bara lite. Jag fäste den i det där locket med hål i som sitter oppanpå golvbrunnen, så slangen inte stack ner i vattenlåset.

Sen öppnade jag fönstret och vädrade som tusan (fläktade ut doften med en jättestor badhandduk) jättelänge. Sen skurade jag hela tvättstugan igen.

Och minsann. Nu doftar det rosor och jordgubbsprickar och humle-pussar igen. När jag gick in nyss i tvättstugan, för att verkligen vara på det torra innan jag skrev detta inlägget, så doftar det forfarande sköljmedelsreklam och lyckligheter.

Är det inte fantastiskt, så säg?
Jag fixade det!

Och förutom att lösa doft-problemet, så upptäckte jag en ny superhjälte-konst hos mig själv.
Jag kan uppenbarligen drömma fram lösningar på fullständigt förbryllande problem.

Bli inte förvånade om jag dyker upp i nästa X-men-film som "The dream-superduper-problem-solver".
Eller nåt ännu häftigare superhjältenamn, kanske.
Typ "The Koola Viola".

Sitter man still för länge blir det lite kallt igen

2010-03-05T23:48:00.000-08:00

- Är det inte lite huttrigt här inne? säger maken.

Vi har ett ovanligt duktigt litet hus på att hålla värmen, i nästan alla väder. Förutom när det blåser. Då virvlar vinden rakt in i huset och det blir lite kallt. Eller ganska mycket kallt, om det råkar vara minus sjutton ute samtidigt som det blåser.

- Kanske det, säger jag och låtsas som det bara är vindens fel att det kanske är lite huttrigt. Inte att det kanske är lite mitt fel också att det är lite kallt. För i miljöboken så stod det att man skulle sänka värmen inomhus, och som den goda miljömedborgare jag är så gjorde jag såklart det. Fast eftersom vi inte hade så varmt inomhus från början så blev det ju kanske lite kallt när jag sänkte värmen ännu mer. Men nitton grader tycker jag kan vara lite miljövänligt lagom, när det inte blåser storm ute. Det är ju bara att ta på sig en tröja till. Och yllestrumpor. Och termobrallorna. Sen är det ju riktigt varmt och skönt. Så länge man inte sitter still. Sitter man still för länge blir det lite kallt igen, och mössa ser så fånigt ut att ha inomhus.

- Ska vi tända en brasa? säger maken.

- Pjo kanske, säger jag och vet inte riktigt om jag ska avslöja att jag hade sådana eldnings-funderingar redan igår. För jag ville gärna sitta still en stund i soffan och läsa ut boken "Sanningen om Ikea", men att det inte riktigt gick att genomföra. Att det blev så hutter-krångligt att sitta still så att jag ställde mig på löpbandet och promenerade och läste boken istället. Jättevarmt och skönt, faktiskt. Men jag blev lite trött i benen så jag läste inte färdigt boken, vilket var synd. Den är riktigt skvallertjock, den där boken.

- Ska vi ut i vedboden och hämta lite ved? säger maken.

Och det var just det som var problemet. Hämta ved.

- Jomen det kan vi göra, sa jag. Och med "vi" menade jag innerligt "maken" fast det var inte säkert att han visste att jag menade det, och det var nog inte en plan som var hållbar heller för den delen. Säger maken "vi" så menar han "vi".

- Hämtar du vedpåsen så går vi? säger maken.

- Fast det är ett litet litet problem där ute vid vedboden, säger jag.

- Vadå för problem? säger maken. En helt naturlig fråga faktiskt. Han är så naturlig min make. Säkert väldigt miljövänligt naturlig.

- Jo. Vinden har blåst upp all snö mot vedbodsdörren så dörren är nästan borta. Begravd, så att säga.

- Då skottar vi fram den igen då, säger maken.

- Jo. Fast sen har det varit en halv plusgrad för ett tag sedan och så blev det tusen minusgrader igen, så det är smälltjock skare och hårt som betong. Fast inte som betong egentligen, det är hårt som is. Och is är värre än betong, tycker jag.

- Då får vi hacka lite också då, säger maken.

- Jo. Jag försökte med det igår. Men det är inte bara att hacka. Vi ska nog låna en sån där asfaltsborr, tror jag, för att komma igenom den isen.

- Äsch trams, säger maken, är det så förskräckligt kan vi väl ta yxan?

- Jo. Jag försökte med det också igår, men yxan sitter fast i huggkubben. Och när jag försökte dra loss den så drabbades jag av Kung Arthur-komplex och löste inte situationen.

- Kung Arthur-komplex? säger maken.

- Du vet Svärdet i stenen-grejen. Det måste tydligen vara rätt person som drar bort yxan, det funkar inte för vem som helst. Och "vem som helst" är "jag" i den här situationen. Annars är jag inte vem som helst, men just nu var jag det. När jag skulle dra loss yxan från huggkubben. Det är nog bara du som kan.

- Säger du det, säger maken.

- Jajamänsan, det är precis vad jag säger, säger jag. För det gör jag ju.

- Då får vi väl göra ett försök då, säger maken.

- Och vi ska nog ta plåt-spaden också, inte plast-spaden, säger jag. Den kan jag hämta, plåt-spaden.

Och så går vi ut till isberget framför vedbodsdörren och maken hackar loss alltihopet i ett nafs. Och jag känner mig sådär flickigt fånig, för när maken hackar och skottar så ser det ut som han vispar runt en het kniv i ett paket smör. Men när jag hackade igår såg det ut som jag petade lite försiktigt med en bomullstops på Sydpolen.

- Så, säger maken och öppnar dörren till vedboden. Färdigt.

- Så bra, säger jag och tänker att om man släppte maken lös med en plåt-spade på Grönland så skulle det vara snöfritt där på nolltid och när klimatforskarna skulle tittat på satellitbilderna och sett att snön var försvunnen från Grönland så hade de gått i taket och sagt att slutet för hela jorden var kommen. Tänk vilka rubriker det skulle blivit i tidningarna.

Och så fyller vi vedpåsen med ved och går in i huset och tänder en brasa. Och så passar jag på att sitta still i soffan, nu när jag kan utan att huttra, och läsa slutet i boken "Sanningen om Ikea" där Stenebo (författaren) kallar Kamprad-sönerna för oduglingar och rasister och jag förbluffas över Stenebos rättframhet.

Vilka rubriker den där boken skapat, egentligen.
Inte lika stora rubriker som om hela Grönland varit snöfritt, men ändå.

För övrigt råder inga heligheter what so ever i dessa snömängder.

2010-03-04T13:38:00.000-08:00

Jag tycker för övrigt verkligen jättesynd om alla människor som är verkligen jättetrötta på minusgrader och snö. Till exempel jag själv. Herrejesus vad synd det är om till exempel mig, för jag är verkligen jättetrött på minusgrader och snö.

Jag skulle aldrig fixa att bo i norrtoppen på Sverige där det är snö jämt (förutom under ett ögonblink mitt i juli).

Solen har strålat förtjusande vackert idag *försök till positivt tänkande* och hamsterhunden och jag har varit ute på rask promenad i nästan tre timmar. Vi har verkligen försökt utvinna varendaste stråle från denna sol och låtsats att det är vårsolen som skiner fastän det var massa minusgrader och blåste vindigt och pinigt också. Jättekallt, alltså.

Och när vi kom hem var jag nästintill frostskadad på benen och näsan. Mest på låren, faktiskt. Och för ett ögonblick undrade jag varför jag var mest frostskadad på låren, men sen slutade jag raskt undra över det för jag ville inte komma fram till att jag har för stora lår som tar upp mest av den iskalla vinden när det blåser. Jag kom fram till att mina vindbyxor slutat fungera.

Skaren på snön gör hamsterhunden lite Jesus-lik faktiskt, när hon springer iväg obehindrat på vatten i kristallform. För övrigt råder inga heligheter what so ever i dessa snömängder. För när jag rasar ner genom skaren är det inte en aftonbön som flyger ur min mun. Så att säga.

Jag (liksom de flesta sunda människor) vill verkligen ha vår nu.

Ljust hårstrå? säger jag ovetandes om den annalkande katastrofen.

2010-03-03T11:06:00.000-08:00

- Mamma du har ett ljust hårstrå i huvudet, säger sonen och pekar rakt i kalufsen på mig.

- Ljust hårstrå? säger jag ovetandes om den annalkande katastrofen, eftersom jag vanligtvis inte tänker så fort men däremot väldigt bra när jag väl gör det, och så drar jag handen genom mitt toviga och mörkt bruna hår som om jag skulle känna hårfärgen. Fast det kan man ju inte göra, känna hårfärg, och dessutom kommer jag inte så långt med handen, för pekfingret fastnar i en tova.

- Japp, det är alldeles grått, säger sonen.

*ljudet av en LP-skiva som repas*

- Grått?! (skriker) säger jag.

Grått, hur kan jag ha ett grått hårstrå, jag är ju ung som en bofink och har jättelångt kvar till den livskonstnärliga skröppelfasen där jag har tänkt att bejaka mitt gråa hår med glädje och ha ekologiska linneklänningar och lila sjalar runt halsen och jättestora örhängen. Men nu? Redan? Grått?!

- Vill du se? säger sonen.

- Ja kan du ta bort det är du snäll, gärna snabbt så det inte hinner färga av sig på de andra hårstråna, säger jag alldeles (panikartat) lugnt och undrar om gråa hår smittar varann om de nuddas ihop, eller om de individuella hårstråna själva bestämmer färg eller om det sker via hårroten som är ihopkopplad med huvudet i huvudkontakten och i så fall påverkas av vilka tankar man tänker. Men jag har verkligen inte tänkt på färgen grått på hela veckan, så det här förstår jag inte alls.

Sonen rycker loss hårstrået raskt och duktigt, tack och lov. Om hårstråna smittar grå färg via nuddningar så har sonen kanske räddat ett dussintal hårstrån med sitt rådiga ryck. Kom ihåg att ge sonen höjd veckopeng om nuddningsteorin stämmer.

- Här, titta, säger han och håller upp ett uppenbart väldigt grått hårstrå.

- Hur är detta möjligt, jag som äter ganska sunt och motionerar och låter bli att svära i onödan och klappar hönsapönor och återvinner batterier och är en god medborgare så vitt jag vet, säger jag med darrande underläpp och blinkande ögon.

- Min stackars gamla mamma, säger sonen och klappar mig på axeln.

- Ett grått hårstrå, verkligen? säger jag igen på ett väldigt självömkande sätt och tänker på att jag nyss tyckte tovorna var det värsta med mitt hårliga huvud.

- Fast det kanske inte är grått mamma, säger sonen och viftar med hårstrået. Det kanske är blont nu när jag tänker efter.

- Blont? hulkar jag.

- Jo, det ser lite blont ut nu faktiskt. Mamma, det är nog ett blont hårstrå.

- Tror du? säger jag men slutar inte riktigt hulka ännu, för det verkar väldigt konstigt att mitt mörkbruna hår skulle bli blont helt plötsligt.

- Ja det tror jag, det är jätteblont nu faktiskt när jag tittar lite extra noga, säger sonen med en tröstande ton och plötsligt tycker jag att det låter som en väldigt bra färg det där blonda.

- Tänk vilken tur att det var ett blont hårstrå, säger jag och bestämmer mig helt oväntat för att tro på min son fastän jag ser att mitt nyss mörkbruna hårstrå som nu blivit blont egentligen ser väldigt grått ut.

Och så är det meningen att hamsterhunden ska komma flaxandes som en räddande ängel mitt i min förtvivlan

2010-03-02T15:59:00.000-08:00

Klickerträningen trillar vidare här hemma, till hamsterhundens och min stora förtjusning. Och nu har jag klickat in orden "bollen", "pinnen" och "tuggbenet".

Så nu kan jag lägga en massa saker här och var eller i en stor hög och be henne leta upp och hämta till exempel "bollen". Och så väljer hon bland alla saker och hämtar till slut just bollen.

Otroligt eller hur? Som trolleri, hörni.

*lättimponerad*

Målet med hela föremåls-döpningen är att så småningom klicka in kommandot
"Var i #*(&/=¤ är mina nycklar?!".
Gärna med ett stressigt tonfall och nervöst stamp i golvet och blicken fäst på en vilt tickande klocka som jag försöker vrida tillbaka visarna på för att vinna mer let-tid. För att få nyckel-kommando-letnings-situationen så realistisk som möjligt, menar jag.

Och så är det meningen att hamsterhunden ska komma flaxandes som en räddande ängel mitt i min förtvivlan och leta upp och hämta mina borttappade nycklar. Jomenvisstsirru.

Fast för att nyckel-grejen ska funka så är det viktigt att jag i framtiden endast tappar bort nycklarna på golvnivå. Annars faller hela grejen. Bara så att jag vet det.

Jag kan göra noteringarna direkt på äggen istället om det blir lättare, sa jag till maken.

2010-03-02T04:39:00.000-08:00

- Jag sticker till hockeyn nu med L, sa maken. Har vi gott om ägg, kan jag ta med några till L:s familj?

- Absolut såklart du kan, sa jag och tog fram den stora ägghinken och började leta och plocka ägg.

- Fint, sa maken.

- Vi har inte så många kaffebruna ägg kvar för jag gav bort massa ägg till brorsan och sonens kompis och de fick de kaffebruna och gröna ägg fanns visst bara ett endaste, så du kan väl säga att de kan få lite fler kaffebruna och gröna nästa gång? Vita Vingens ägg finns det ett par av, de skickar jag med, men då måste du säga till L att de äggen byter färg om man blöter ner dem och det är väldigt effektfullt faktiskt, så glöm inte säga det, fast Spunk och Punk-ägg skickar jag inte med för de är ju vita och inget speciellt med dem förutom att de är väldigt goda och stora så jag kanske ska skicka med några sådana ändå, och jag skickar med Maffia Märtas ägg för de är så rosa och små, kan du säga det till L också att det är lite häftigt att vår största höna värper de minsta äggen för det tycker jag låter så roligt, och så skickar jag med Violas ägg för de är så spetsigt avlånga, har du sett dem? De ser jätteroliga ut, såhär *håller upp ägg* eller hur? Och så stoppar jag ner några Detet-ägg också, och då måste du berätta hur tokig Detet är som är en tupp framtill och en höna baktill men att det är turligt att höne-delen sitter baktill så hon/han värper och inte bara poopar, kan du säga det också, eller förresten kanske inte poopar för stadsbor kanske inte vet om att äggen kommer ut genom samma ställe som poopet kommer ut, och Maskros-Fias ägg är så runda så det stoppar jag ner två stycken av faktiskt bara för att formen på ägget är så fint. Kommer du ihåg allt nu?

- Kan jag inte bara säga "Varsågod, här är lite ägg"? sa maken.

- Du är ju för tokig, såklart du inte kan, sa jag och skrattade och skakade på huvudet åt hans tokigheter. Ska jag skriva en kom-ihåg-lapp?

- Jag vet inte om jag vill ta med ägg till L längre, sa maken.

- Såklart du vill, jag kan göra noteringarna direkt på äggen istället om det blir lättare?

- Nä, det behöver du inte, sa maken.

- Här är ägg-paketet, ha det så trevligt på hockeyn och hälsa L, sa jag och vinkade adjö till maken.

Såklart man måste ha koll på vilket ägg som är vems och färger och egenskaper och trollerier. Till exempel - tänk vad förskräckligt om man tar ett Vita Vingen-ägg, som ändrar färg från rosa med vita prickar till brunt om det blir blött, och ovetandes väljer att knäcka det i en pannkakssmet istället för att koka ägget i vatten och på så vis helt missar trolleriet med äggfärgsförvandligen?
Tänk bara.
Vad tokigt och konstigt det skulle bli då.
Ibland förstår jag inte hur maken tänker.

Och jag har övertygat hamsterhunden om att S:et på selen står för Stor.

2010-03-02T01:39:00.000-08:00

Hamsterhunden och jag var inne i den lilla stora staden igår för att shoppa. Fastän jag tycker det är jättetråkigt att shoppa, så skulle vi göra det. Shoppa.

Jag ville gärna hitta en ny sele till hamsterhunden. Hon ville i sin tur inte alls hitta någon sele utan trivs bäst naken. Men vi kompromissade förtjusande bra, vi är väldigt bra på sånt, och provade bara selar som sitter framtill på kroppen, så hon kan vara naken baktill. (Att det sen inte direkt finns selar som täcker baken berättade jag inte för hamsterhunden, då hade det ju inte varit en kompromiss. Då hade jag ju bara lurats.)

- Å vilken liten hund, sa butikspersonalen när vi kom in i djuraffären. Och det var ju konstigt, för hamsterhunden är inte särskilt liten längre.

- Då skulle ni sett henne när hon var liten på riktigt, sa jag.

- Hon kan inte väga mer än nåt kilo, sa butikspersonalen.

Nåt kilo? Hamsterhunden och jag tittade förbluffat på varann. (Aldrig gissar någon fel på min vikt åt fel håll.)

- Hu nej, hon väger faktiskt över tre kilo, sa jag och låtsades vara förnärmad å hamsterhundens vägnar.

- Å-håå. Tre kilo, sa den golden retriever-ägande butikspersonalen och lade huvudet på sned och nickade samtidigt, som om det var helt otroligt att en sån liten hund kan väga lika mycket som tre mjölkpaket.

- Och nu behöver vi en bra sele, så jag kan tygla dessa tre kilo vilddjur när vi är ute och promenerar, sa jag. Vad har ni för alternativ tror ni?

- Oj, jag undrar om vi har så små selar, sa butikspersonalen och en av dem började leta runt bland alla hundtillbehören på hyllorna.

- Och inget rosa blingbling, sa jag direkt, när hon började plocka bland något rosa med nallebjörnar på. Himmelens fågelsång, jag kan väl inte gå runt med nallebjörnar på min hamsterhund? Hur tänker människan?

- Kanske den här? sa butikspersonalen och tog fram en blå sele.

- Perfekt, sa jag och trädde selen över huvudet på hamsterhunden och knäppte spännet.

- Eller... sa butikspersonalen och började rota vidare bland alla koppel och halsband och selar.

Och jag förstod vad hon menade. Selen hängde som en rockring kring hamsterhunden.

- Kanske den här då? sa hon och tog fram en svart sele som inte var större än två korslagda gummiband.

- Perfekt, sa jag igen och drog selen över huvudet på hamsterhunden och knäppte spännet.

- Den sitter bättre va? sa butikspersonen och drog lite i selen.

- Apselut, sa jag.

- Fast framtill är den lite... vad ska man säga... hon har ingen boxer-bringa precis, sa butikspersonen och klämde lite på framremmen.

Och visst. Man kunde få in en hel telefonkatalog mellan selens framrem och bogen på hamsterhunden. Nästan.

- Äsch trams, man ska inte hänga upp sig på småsaker, sa jag som tycker det är tråkigare att shoppa än att försöka peta på månen med en galge. Och försöka nå månen med en galge är jättetråkigt. Och nu ville jag egentligen bara bli färdigshoppad.

- Den sitter ju bra kring magen i alla fall, sa butikspersonen.

- Då tar vi den, sa jag.

Och nu har vi promenerat runt byn med den nya selen, för att "köra in den". Den fungerar alldeles strålande bra faktiskt. Och jag har övertygat hamsterhunden om att S:et på selen står för Stor.

Jag har bara upptäckt en endaste dålig sak med selen än så länge. Och det är att hur mycket hamsterhunden än försöker, så kan hon inte springa så fort att hon springer ifatt framremmen på selen så hon når den med bogen. Och jag hoppas inte det kommer påverka hennes självförtroende, om hon skulle se någon annan hund promenera med bogen intill framremmen. Hon kanske får för sig att hon inte kan springa fort, menar jag, eftersom hon inte når den. För springa fort, det kan hon. Faktiskt.

Annars är selen jättebra.

Det är bara att härda ut, så kommer belöningen alldeles strax.

2010-03-01T07:24:00.000-08:00

Snön vräker ner - igen - och det blåser med sån kraft så till och med mina tovor i håret virvlar runt när jag sticker ut huvudet genom dörren.

Och jag fick ha hamsterhunden kopplad hela promenadrundan idag. Inte för jag trodde att hon skulle springa bort. Nä. Jag var tvungen att ha henne i snöre så hon inte skulle blåsa bort, helt enkelt.

Men jag klarar av detta bakslaget i vårprocessen.

För jag har sett att på fredag blir det toppenväder. Sol och femton plusgrader. Och säger smhi att det blir sol och femton plusgrader, så blir det så.

Så det är bara att härda ut, så kommer belöningen alldeles strax. Femton plusgrader, menar jag. Vilken toppentemperatur.

Låter nästan för bra för att vara sant.

(Jag har nästan inte manipulerat bilden alls. Nästan ingenting.)

Och när jag tänkte tanken igen, kändes den inte alls lika stoltsam.

2010-02-28T13:18:00.000-08:00

Sonen och jag är ute och promenerar med hamsterhunden.

- Kom här, ropar jag till hamsterhunden som halkat efter lite i promenerandet.

- Hon luktar på nåt gult i snön, säger sonen.

- Å-hå, det är nog bya-grannens hanhund som pinkat där, säger jag.

- Är det pink? säger sonen.

- Jopp, säger jag och ropar på hamsterhunden en gång till. Och hamsterhunden lämnar gul-snön och kommer skuttandes efter oss och jag säger bra och duktig tjej och allt sånt lämpligt som tack för att hon kommer när jag ropar.

- Tänk att hon tycker du är mer intressant än pink, säger sonen.

- Ja tänk, säger jag och känner mig lite stolt över att jag är mer intressant än pink, fastän sonens tonläge inte är helt allvarligt när han konstaterar en jämförelse mellan mig och en pinkfläck i snön. Men just då valde jag att fokusera på att jag vann jämförelsen och var det mest intressanta alternativet.

Fast sen tänkte jag den tanken igen, när vi promenerade vidare. Att jag är mer intressant än pink. Och när jag tänkte den tanken igen, kändes den inte alls lika stoltsam. Andra gången jag tänkte tanken kändes det mer lite konstigt att en jämförelse ägt rum mellan mig och pink. Jämföra mig själv med pink, liksom.

Och det känns fortfarande lite konstigt, såhär några timmar senare.
Undrar om det kommer kännas konstigt för alltid.

Och så bestämmer jag mig för att det kanske inte är en jämförelse jag kommer ta upp i mitt tacktal när jag vunnit nobelpriset.

Gratis hundtidning, kan det vara något?

2010-02-28T10:56:00.000-08:00

Ni som är hundintresserade, har ni sett tidningen Hundens Värld som finns att tanka hem gratis från nätet?

Jag har läst första numret och har precis hämtat hem tidning nummer två.

Det är en helt ny tidning med allt vad det kan innebära - både braigheter med fräscha idéer och infallsvinklar, och dåligheter med korrekturmissar och distributions-knas.

Men jag hoppas att tidningen framöver kan utveckla sig till att bli riktigt bra och läsvärd rakt igenom.

Här kan du läsa mer om tidningen och hämta hem ett eget ex alldeles gratis: >> Hundens Värld

För det är ju inte ett Lejon jag vill bli

2010-02-27T11:07:00.000-08:00

En av grannarna har köpt sig en ny valp, en Shipperke.

Och allvarligt talat, vilket smart val av ras. Jag tror att jag kommer bli en förespråkare för blandrasavel efter att ha läst om Shipperke. För alla hundar med päls i hela världen borde ha en dutt av Shipperke i sig.

För lyssna på några rader ur rasbeskrivningen:

"Pälsen kräver endast ett minimum av vård. Dess struktur gör att den aldrig blir tovig och att ingenting fastnar i den. En schipperke ser alltid ren ut, även efter en
lång skogspromenad."

Det låter ju för bra för att vara sant. Rent av alldeles omänskligt.

Eller ja. Omänskligt såklart, det är ju en hund.
Men ändå.

Och ni vet såna här kamratböcker som kompisar hade som man fick skriva i när man gick i skolan? Och så skulle man skriva sin favoritfärg, vilken musik man tyckte om, och sin favoritmaträtt?

När jag skrev i såna böcker och svarade på frågan "Vilket djur skulle du vilja vara?" så skrev jag alltid Lejon. Det tyckte jag var det häftigaste djuret ever.

Men oj så fel jag har haft, alla dessa år. För nu när jag är stor och vuxen och mogen och klok (ha ha nä), så inser jag ju att det var ju helt fel att vilja bli ett Lejon. Och jag hoppas att inte högre makter uppsnappat det svaret, så jag ofrivilligt kommer reinkarneras till Lejon i mitt nästa liv.

För det är ju inte ett Lejon jag vill bli.
Nä, om jag ska bli ett djur så är ju svaret uppenbart - jag vill bli en Shipperke.

Tänk bara... inte en tova i håret.
Kommer faktiskt inte ihåg när det hände sist.

Så nu sitter jag här och drar i mitt toviga hår och önskar att jag var en Shipperke. Ville bara säga det tydligt, dedikera ett helt inlägg åt tanken, så högre makter hör att jag inte vill bli ett Lejon längre.

Shipperke ska det vara.
En tov-lös Shipperke.

Bild från ShipperkeRingen

Liggsår och Jetlag

2010-02-27T01:11:00.000-08:00

Det har varit OS-Curling klockan 18, klockan 23 och klockan 04 nästan varje kväll/natt under hela OS. Och matcherna håller på upp till tre timmar, eller mer om det blir förlängning, vilket ger bara någon timme eller två som paus att andas på mellan matcherna.

Och jag bara mååste se allihopa matcherna, för de är så spännande. Jättespännande, faktiskt.

Men eftersom matcherna är så pass långa och går vid så konstiga tider, mitt i natten, så har jag blivit alldeles förgäspad och konstig. För jag hinner ju inte riktigt sova när man ska. (Jag begriper inte varför hela Kanada består av folk som är vakna på natten?)

Så nu har jag upptäckt att jag utvecklat en fullt utblommad och till fullo över-sprudlande jetlag, trots att jag inte varit utomlands på över ett år. Men jetlag har jag fått ändå. Min dygnsrytm har gått bananas och kan nu klassas som fullständigt kaputt. Jag har ställt om mig till Kanada-tid på nätterna och Sverige-tid på dagarna. Lite hoppsan-varning på det. Och det känns lite svårförklarat att ha skrapat på mig jetlag när jag som sagt inte ens lämnat byn de senaste dagarna.

Och jag har tillbringat mellan sex och tio timmar i soffan framför TVn per dygn, tittandes på denna curling, vilket inte alls är bra för kroppen har jag märkt. Jag är verkligen inte van vid så mycket TV-tittande. Jag har stora funderingar på om jag har fått liggsår i baken, eller om den bara är öm av allt sittande.

Högerarmen är däremot väldigt muskulös efter allt nervositets-snurrande på hårtovor i huvudet och obetänksamt stressätande ur popcorn-skålen. Alltid något.

Men i natt spelade inte något av ovanstående upptäckter någon roll. Liggsår och jetlag och allt slit jag lagt ner på att hålla mig vaken och kvar i soffan framför TVn. Nä.

För i natt vann Lag Norberg OS-Guldet!

Helt makalöst fantastiskt! Jag är fortfarande alldeles tagen och darrig och tårögd och glädjefull och trallande.

Och ikväll går killarnas brons-match kl 18 (en super-vettig tid att sända på för övrigt), så då ser jag fram emot en ny rafflande curling-match som förhoppningsvis leder till medalj. Tänk om, menar jag...

Sen är det OS-avslutning.
Och efter det tänkte jag stänga av TVn.
I flera veckor. Månader. Minst.
Och jobba på att komma tillbaka till Sverige-tid.
*plåstrar om baken*

Så där lite "atjo". Utan utropstecken.

2010-02-25T07:50:00.000-08:00

När jag stod vid diskbänken och slabbade idag så kände jag plötsligt att jag var nys-nödig. Och nys-nödighets-känslan kom över mig blixtfort, jag hann helt enkelt inte agera i ärendet förrän själva nyset briserade.

I vanliga fall så nyser jag lite flick-kvinnligt. Så där lite "atjo". Utan utropstecken.

Men idag blev jag väldigt överaskad. För idag smällde jag av ett riktigt karlakarl-nys. Ett "Attjooho!!" med stor bokstav och säkerligen åttahundra utropstecken. Fast jag låter bli att skriva ut alla utropstecken, det blir lite tröttsamt för både mig och er.

Och när jag smällde av detta karlakarl-nys så for hela jag framåt och tjongade huvudet i diskbalje-kranen. Den långa kranen som sticker ut, ni vet. Den smällde jag huvudet i, jättejättehårt.

Och vad himmelens glad jag blev av karlakars-nyset och huvud-tjonget.

För tänk - jag visste inte att jag var så pass stark, så jag kunde smälla huvudet så pass hårt i diskbalje-kranen. Jättestark, uppenbarligen. *känner på bulan*

Och tänk - jag visste inte att jag var så pass snabb, så jag kunde ducka så pass jättefort. Det är ju bra att veta om man skulle hamna i vägen för jakt-männen i skogen och de skulle missta mig för en älg. Tovorna i håret kan ju ibland stå lite som de vill, bland annat rakt ut, så de kanske kan se ut som älghorn. Men nu vet jag ju att om jaktgubbarna skulle älg-skjuta efter mig så gör det ju inget. Jag kan ju ducka. Jättefort.

Och tänk - jag visste inte att jag var så pass böjbar, så jag kunde böja mig så tvärt. Om inte diskbalje-kranen varit ivägen, vem vet hur pass långt jag hade böjt mig då? Kanske ända ner till fötterna. Och det var länge sedan jag kliade mig i huvudet med tårna. Det hade varit riktigt roligt att prova på det igen. Om jag skulle känna att ett karlakarl-nys är på gång igen, någon gång i framtiden, så ska jag försöka hinna backa bort från vad som nu är framför mig, bara för att se hur pass böjbar jag är.

Som bevis på min nyfunna nys-kapacitet har jag en liten fin bula i huvudet. Som en påminnelse om vad jag kan, ifall jag skulle glömma bort mina stark-snabbduck-böj-förmågor.

Och jag är rätt glad över min bula och att jag prickade diskbalje-kranen faktiskt. Tänk om jag missat diskbalje-kranen och landat med huvudet rätt i diskvattnet istället. Hade inte alls varit lika roligt.

Eventuellt skulle faktiskt själva diskbalje-krans-krocken kunna räknas som en förmåga också. Förmågan att kunna agera kvicktänkt i en krissituation. Men det skulle vara att tillskriva sig en förmåga jag inte besitter. Att jag prickade diskbalje-kranen var nog egentligen mest tur.

Fast att ha tur är ju inte fy skam det heller.

*klämmer på bulan och känner mig turlig*

Det räcker inte med dessa goda nyheter. Nä. Jag har en till.

2010-02-24T04:57:00.000-08:00

Vilken alldeles förtjusande underbar dag det är idag!

Solen strålar något alldeles enormt från en klarblå himmel och värmer så pass härligt att jag till och med kunde dricka min förmiddagskopp med kaffe ute på trappen. Ute på trappen! Utan att frysa om framsidan av kroppen.

Om baksidan däremot, den delen av kroppen som inte hade sol på sig, var det lite kallare. Och jag blev lite blöt om självaste baken. Men vad gör det när man är alldeles solvarm om framsidan. Och man får ju sannerligen uppskatta förbättringen. För alldeles nyss, bara för några dagar sedan, frös jag om både fram- och baksidan där jag satt ute i snön med kaffekoppen och förvirrat stirrade mot himlen och letade efter en solstråle bland alla snöflingor.

Det räcker inte med dessa goda nyheter. Nä. Jag har en till:
Kaffet frös inte till is inom två minuter idag, vilket också är en klar förbättring jämfört med tidigare och en mycket viktig sådan. Det är inte alls samma sak att knapra kaffe som att slurpa kaffe, faktiskt.

Och alldeles nyss hörde jag ett jättebrak utifrån någonstans. Det måste, måste säger jag, vara snön som håller på att rasa ner från taket. För det droppar om istapparna när jag kikar ut genom kontorsfönstret, så det måste ju bara vara snön som rasar ner från taket nu äntligen!

*korkar upp champagnen*

...eller så var det själva taket som rasade in på övervåningen. Sånt där kan man aldrig riktigt veta på förhand, innan man varit och kollat upp saken.

Men för ögonblicket njuter jag av solen och låtsas jättemycket att det är snön som håller på att rasa ner från taket (och inte själva taket).

Nu kommer våren!

*njuuter*

Som en Sankt Bernhard i Alperna

2010-02-23T23:40:00.000-08:00

Hailey är såå duktig på att spåra i snö. Faktiskt ännu bättre på att spåra i snö än vad hon är på att spåra i skogen eller på gräs. Jag blir så himmelens stolt, så.

När hon spårar i skogen så kan hon ibland sicksacka eller springa i en båge och tappa bort både sig själv och doftspåret. Men inte i snö. Där springer hon rätt på det gömda föremålet/korvbiten, preciis i samma spår som jag gått med fötterna.

Nu är ju snön lite djup, så för att överhuvudtaget komma fram måste jag skotta upp en liten liten gång där jag kan trampa spårdoft och gömma saken hon ska leta upp. Men det tror jag inte påverkar spårandet nämnvärt. Jag försöker ju att inte skotta bort de snöflingor som jag trampat spår-doft på.

Och som sagt. Hailey är knallduktig på spårandet i snö. Rätt på målet bara, springer hon.

*stolt*

Jag kanske snart kan utrusta henne med en liten whiskey-tunna framtill och så kan hon söka efter försvunna människor i Alperna, som en Sankt Bernhard.

Ser ni hur bra hon springer rätt på målet? Inga meter-långa vilsenhets-lovar till varken vänster eller höger. Nä, rätt på bara.

Visst påminner hon om en Sankt Bernhard på räddningsuppdrag i Alperna? Det är bara den lilla whiskey-tunnan framtill som fattas.

Blogspot: Formatera kommentar/Ändra typsnitt i mallen

2010-02-23T15:13:00.000-08:00

Inte för att jag kan särskilt mycket om sånt här, blogspot och html, men jag kan en yttepyttesmula. Och den yttepyttesmulan delar jag gärna med mig av.

Efter inlägget om hur man infogar en länk fick jag två frågor till (som jag kan svaret på...) och det är lättast att svara på dem i inläggsform så jag kan bifoga skärmdumpar.

Magda.nu *En fjärt i rymden sa...
Du. Fru Venus pratade om fet stil på kommentarerna. Kan man göra sånt? Kan du göra sånt? Kan du lära mig att göra sånt?

Japp, nu har jag testat, och du kan använda samma koder som du hittar under fliken Redigera HTML när du skriver inlägg. Lättast är att använda b istället för strong. Kolla bilden för hur man skriver det. (Och såklart byter du ut "kursiv text" eller "fet text" mot den texten du vill ha fet/kursiv.)

(På samma sätt kan du infoga t ex länkar i kommentarerna, kolla koderna under Redigera HTML-fliken när du skriver dina vanliga inlägg.)

-Hönsmammann- sa...
Men alltså hallå, jag har hört ryktas från hemlig källa (Jenny) att du är en hejare på datorer och vad är det jag ser när jag kliver in till dig? En pedagogisk blogg lektion!Skulle du kunna lägga ut en lika pedagogisk lektion i hur man lyckas byta typsnitt i bloggen?Jag har försökt inne hos mig men inläggen bytte inte alls typsnitt det var bara rubriken och lite andra saker. Har en teori om att den som skapat mallen har låst den på någe vis, vad tror du?

He he, nä. Jag är inte alls en hejare på datorer, men jag kan tipsa dig om hur du ändrar i mallen på ett sätt som funkar för mig :o)

(Klicka på bilden så blir den större)

1. Klicka på Anpassa uppe i högerhörnet på din blogg, eller gå via Instrumentpanelen.

2. Klicka på Layout.

3. Klicka på Teckensnitt och färger.

4. Bläddra neråt i listan och leta upp Teckensnitt för Text. Klicka på den.

5. Välj typsnitt bland de alternativen du får upp.

6. Förhandsgranska och gå tillbaka till punkt 5 om du vill och byt typsnitt tills du är nöjd ;o)

7. Klicka på Spara ändringar. (Klicka på Visa blogg för att komma tillbaka till bloggen.)

Klart :o)

Nä, Hailey är lite mer urhund än så.

2010-02-23T01:36:00.000-08:00

Hailey äter fortfarande inte hundfoder som serveras i en matskål rakt upp och ner, morgon och kväll. Det är inte en tillräckligt stor utmaning att äta stillaliggande foder, tydligen.

Nä, Hailey är lite mer urhund än så. Lite mer varg och jakthund över henne. Djurisk, så att säga. Man ska verkligen inte fnysa åt hennes storlek och förledas till att tro att hon är en liten porslins-sällskapshund som ligger och fiser i soffan. Nä. Hon bejakar sina förhistoriska vilddjurs-rötter, verkligen.

För ska hon äta så vill hon jaga. Hon uppskattar mer att få jaga sitt byte och göra sig "förtjänt" av varendaste lite mumsbit. Blir det ingen jakt, så kan det lika gärna vara. Som en riktig ur-varg.

Så man får vara lite påhittig.

Eftersom OS pågår, så kör vi såklart efter hockeyprincipen fortfarande. Den funkar jättebra.

Men vi varierar också med den überpopulära "Den flyende matskålen". Mycket effektiv metod ur få-i-hunden-foder-perspektiv.

Hur "Den flyende matskålen" går till? Jo. Man sätter ett snöre runt matskålen och sen drar man i snöret och springer iväg med matskålen farandes över golvet. Gärna under tiden man utstöter lite grymtande flyktdjurs-läten, för att göra jakten väldigt autentisk.

För en vanlig människa kanske det ser ut som just en matskål i ett snöre, men för Hailey är det en mumsig har-stek som kastar sig in mellan granarna i skogen. Eller varför inte en flyende antilop på savannen? Pja. Hon jagar bytet och äter upp det i alla fall. Och det är ju huvudsaken.

Och tröttnar man på att dra i snöret, så kan hon hjälpa till med att dra.

Som sagt. Alla sätt är bra utom de dåliga.

Bytesdjuret försöker fly för sitt liv, men varghunds-Hailey haffar det i flykten med ett monster-slurp.

Om man tröttnar på att dra så kan Hailey hjälpa till. Det är skönt när man kan hjälpas åt, tycker jag.

Grannbyn har lite mindre snö än vi

2010-02-22T22:18:00.000-08:00

Nu är våren på gång här, minsann. Och det i ett raskt tempo.

För i söndags kväll hade vi minus 23 grader.
Igår kväll bara minus 3.
Idag borde det då rimligtvis bli plus 23 grader.
Eller kanske plus 17 om gradantalet ska öka i en jämn kurva. Men plus 23 är ju mest troligt. Och roligt.

För att få mina vårliga teorier bekräftade gick jag såklart in på smhi.se. Fast det är inte säkert att väderbestämmarna höll med i mina funderingar sådär med en gång. Prognosen visade inte riktigt på 23 grader. Men det kommer. Sanna mina ord. (För jag mailade dem och sa att prognoserna bör ändras å det snaraste, vänta bara.)

Under tiden jag väntade på att siffrorna skulle ändra sig till plus 23 grader, så kikade jag in på snödjupet 2009/2010 för att se hur många hundra meters snödjup som är registrerat för vår by.

Även om inte vår by fanns med i listan, så hittade jag grannbyn där (nä). De har inte riktigt lika mycket snö som oss i år, vi ligger mer på nivåerna från 1993, men ändå.

Nu ska det bara bli plus 23 grader så alltihopet smälter bort.

Och att mars är en vårmånad är jättesant

2010-02-22T11:59:00.000-08:00

Passa på och njut av det vackra vintervädret denna veckan.
För nästa vecka kommer våren. Jo.

Mars är en vårmånad och på måndag om exakt en vecka är det den första mars. Och eftersom mars är en vårmånad, så är det alltså vår då. Och är det vår så ska det inte vara snö, då ska det vara tussilagosar.

Och att mars är en vårmånad är faktiskt jättesant, för det har jag läst på internet. Och allt som står på internet är ju sant. Så det så.

Och jag har också läst att årstiderna ska växla - växla - mellan vinter och vår och sommar och höst, med tillhörande väder till respektive sorts månad. Och jag har också läst att det är förbjudet för vädret att haka upp sig och loopa någonstans och göra intrång på nästa månads årstids-väder-varande. Jo det har jag visst läst. På internet.

Eller också hittade jag på det sista stycket, om väder-intrång på andras månader, alldeles själv.

Fast när jag tryckt på publicera-knappen så kommer ju väder-intrångs-stycket också finnas med på internet. Alltså måste det vara sant, det också.

För allt som står på internet är faktiskt sant.
Från och med nu tycker jag det till och med ännu mer än vad jag gjorde nyss.

*skyndar mig att publicera samt plockar fram vårjackan och gympadojjorna*

Infoga länk med Blogspot / Fru Venus, så här gör man.

2010-02-21T11:14:00.000-08:00

Nu tycker jag snart lite synd om Fru Venus och hennes holabaloo med länkningarna.

*vinkar hej till Fru Venus*

För att minska trasslet för dig, Fru Venus, knackade jag ihop en lätt och snabb länk-guide åt dig, för det är verkligen inte svårt att länka.

Är det smått på bilderna, klicka på dem så blir de större.

Så... Hur man infogar en länk med Blogspot:

1. Markera ordet som du vill infoga en länk till. (I exemplet ordet "Koola Viola")

2. Klicka på "Länk-knappen" (ser ut som en jordglob med ett gem på).

3. Skriv eller klipp och klistra in adressen till länken i "Adress-fältet".

4. Klicka på OK.

4. Färdigt! Länken är infogad, det ser du på att ordet är understruket. (Du kan test-klicka den via Förhandsgranskningen om du vill.)

Men även om det slutar droppa, så räknas det som ett vårtecken ändå.

2010-02-21T01:11:00.000-08:00

Nu har vi tagit reda på vad >>det läskiga vårtecknet (jo, vårtecknet) beror på.

Eller, vi och vi.
Maken har.
Och jag tittade på.

Och maken förklarade för mig vad droppandet berodde på, och jag nickade förstående som om jag förstod vad han menade fastän jag kanske inte gjorde det, men det kommer jag aldrig erkänna för jag tror inte det var så komplicerat egentligen och då framstår jag som korkad.

För det var nåt med en skarv mellan två tak där det samlats massa is och all den isen kramas med varann jättehårt så de fastnar i varann och blir till en enda stor jätte-kram-isklump som sedan smälter lite pö om pö i den delen som ligger närmast mot taket och sen rinner det in vatten åt fel håll för isen proppar igen någonting.

Sånt plättlätt var det som hänt, som gör att det droppar vatten i köket.

Och jag gick ut i snön och klättrade upp på ett snöberg och kikade upp på taket, och där uppe på taket i tak-skarven där två tak möts så såg jag den stora isklumpen.

Och isklumpen var verkligen stor. Om man tagit en brödkavel och kavlat ut hela isklumpen till två centimeters tjocklek ungefär, så hade man kunnat täcka hela golvet på Globen med den. Ni vet så där som man täcker Globen-golvet med is när man ska spela ishockey där. Så hade man kunnat gjort. Om man hade en jättestor brödkavel.

Fast just nu passar ju inte det så bra att kavla isklumpar i Globen, för det är snart dags för Melodifestival-final där. Det är inte säkert att de vill ha golvet täckt med en utkavlad isklump när de ska tralla på scenen, så jag låter bli att prova den idén just nu.

Huvudsaken är att taket i köket inte tänker rasa in i alla fall.

Maken och Granne M svingade sig upp på taket som ena riktiga bergsbestigare, utrustade med tösalt och ishackor, och knackade loss stora delar av isklumpen. Om en stund ska maken upp igen och hälla på mer tösalt och hacka lite till.

Så jag tror detta kommer lösa sig.
Med lite ishack och tösalt, så att säga.

Men även om det slutar droppa, så räknas det som ett vårtecken ändå.
Det gör det visst.

Koola Viola

Höll inte jag på med något nyss?

Sen cykelpromenerade vi till Lilla Dammen

Hur man trollar bort en speta i tån...

Inte avvisad, bara borttappad.

"Du skrämde mig." "Det gjorde jag inte alls."

Jag ska sluta mata händelse-katapulten med "Jag har aldrig"- ammunition

Inget ont som inte har något gott med sig.

- Såna skulle du ha, så du slapp blöta ner dig så dant.

Tre veckor är ju ingenting i jämförelse då, faktiskt.

Jihoo, skulle man kunna säga.

Ibland har man tavel-tur

...och livet är så gott så gott.

Så inga humlor kommer och tar dem

Fast först skulle jag bara...

Och när skrivlusten faller på, då är jag tillbaka här igen. Var så säker på det.

Sen är man redo för Skogsgöl 2010.

Perfekta i storlek för en hamsterhundsmun

- Det bara sa ett stort "plopp" och jag blev så förvånad.

Så finurligt, sa jag. För det tyckte jag det var.

Nåt bra på sju dagar

En förtjusande morgon helt enkelt.

Inte en humlehund, framför allt inte humlehund.

Sitta still tills hon inte ska det längre, det är svårt.

Ungefär som jag skulle funderat om jag tappat bort en strumpa istället för en plånbok

Hängauppochnertestet - check.

Ouhmm

Drömsk-tittar och tänker pigga tankar.

Detets tre godingar

Förstår ni hur rastlös jag är om jag ställer mig och bakar?

Funderar... Nynn.

Jag kryddar med lite utropstecken.

Och lantlighetskvoten för maj månad uppfylld med råge. Redan.

Fast åka ut i rymden kanske de inte får göra riktigt än.

Ordningen återställd. Andas ut.

Fast det kunde jag inte nu, för hamsterhunden är inte här.

Fast nu var jag inte blond, o-tovig och framför allt inte naken

Ett helt nytt sätt att multiplicera på.

Huka dig, ropade jag till hamsterhunden

Och så höll vi för öronen och valde att fortsätta leva i okunnighet.

För väl att jag är högertummad

Blåsigheter och blåsigheter

Stålla bäbis-tonårs-fasoner.

Detet surar *pirrpirr*

Alldeles grön i ansiktet

Hon med den lilla lilla lilla håriga blandrasen

Lantis är det nya svarta, tänkte jag.

Fnuttrar du åt mig? skulle jag ha kunnat säga då.

Förhoppningsvis alldeles strax

Och lätt är mycket roligare än svårt.

Men jag pekade på mina röda kinder och sa att vår-solen är tydligen stark i år

För jag trodde en barkbåt var en barkbåt, men ack så tokigt tänkt.

Äntligen.

Och sen fnissade vi lite åt vårt brottsliga bus

Både hamsterhunden och jag är mycket nöjda med resultatet

Tillsammans, bestämde vi det.

Jo men vad ska vi ha det här till? undrade sonen.

För vilken tur vi har som har ett hus som det tjuter i när det blåser

Klicka här för att säga till honom

Funderar... Tång i håret

Funderar... Jury

Vilket underbart problem, faktiskt.

Och jag satt blundandes i solstolen och lyssnade

Och det blir så bäst, för det är så roligast.

Fast först ska jag åka barkbåt till min hästtransport.

Och jag vet inte om det är bra eller dåligt faktiskt.

"...och nu kniper ni igen baktill, bara så ni vet"

Därför tog jag med henne på Den Stora Klippningen

Men tills dess att lammungarna fått vingar så får jag väl ge mig till tåls

"Det är ingen julduk, det är en orange duk"

Såna ord som är så väldigt bra att ha när man inte vet vad man ska säga

Vissa saker lär de helt enkelt inte ut på The Mamma-skolan.

Och så njuter jag av ytterligare en fördel med att bo ute på landet.

Lagt tjugofem minuter på tovtrassel, helt i onödan.

Nåt konstigt är det med mina Bruna Lohman-kycklingar, jag vet bara inte vad.

Funderar... Riktig vinter

Jag fattar inte det faktiskt. Men det kan bero på att jag är på dåligt humör idag.

Funderar... Köpeköttbullar och ostbågar

...så kan jag ringa smhi och berätta att våren är kommen här till byn.

Funderar... Bokstavskontroll

Detet surar pirrpirr